NÄTTA-KLARA

Samuelstorp Asklanda Sällerhög 1905

Systrarna Lisa och Klara Nätt, döttrar till soldaten vid Ornunga Ryagärde rote nummer 315 bodde i en liten stuga på utmarken i Ornunga socken bredvid brodern Anders Petter Nätts. Lisa föddes 1839 och Klara tre år senare. Brodern Anders-Petter blev precis som sin fader soldat och av honom ärvde han soldatnamnet Nätt. I motsats till fadern var Anders-Petter arbetsam och skötte sig.

Fadern Johannes Nätt blev med tiden för glad i det lättillgängliga brännvinet och blev avskedad från soldattjänsten när hans drickande gick över styr. När han inte var i stånd att försörja familjen tvingades barnen att ta arbete som vallhjon eller barnvakter. Detta var långt innan de var 10 år gamla.

Att bli av med arbetet och därmed försörjningen till familjen fick däremot inte familjefadern att bättra sitt beteende, tvärtom, han drack ännu friskare och blev ännu mer försupen, förfallen och förlorad, så förlorad att han en dag efter att ha varit hos några grannar och försökt glätta till sitt usla liv med ordentligt med brännvin, missade hemmet när han äntligen slet sig från kamraternas skålande och flaskans tömmande. Det var full snöstorm och i sitt omtöcknade tillstånd såg han inte huset. Han passerade detta med några hundra meter och sen föll han omkull och blev liggande i en snödriva. Han hittades stendöd och förfrusen till en isklump några månader senare när snön töade.

Sonen Anders-Petter var däremot arbetsam och efter att ha tagit avsked från det militära odlade han upp ett torp, som fick namnet Östra Blombacka, vid Ornunga Gisslagården. Han var gift tre gånger, första gången med Annicka Andersdotter från Stora Långared i Ljurs socken. Med henne fick han sex döttrar. När den yngsta endast var två och ett halvt år dog modern.

Anders-Petter var nödgad att hitta en ny hustru och moder åt sina små barn och endast nio månader efter förra hustruns död gifte han om sig med den tolv år yngre Anna Charlotta Andreasson från Frälsegården i Ljur. Mitt under högsommaren 1891 dog även hans andra hustru, Lotta. De flesta av hans döttrar från första äktenskapet hade då lämnat hemmet. Med Lotta hade Anders Petter fått ytterligare en dotter, Ellen Olivia, och en son, Karl Oskar, som bara var sex veckor gammal när modern, Lotta, dog, 44 år gammal.

 

Anders-Petter Johansson Nätt med den tredje hustrun Inga Matilda Andersdotter-Sääf

Tre år senare, 1894, gifte Anders-Petter Nätt sig för tredje gången. Den nya hustrun var soldatänka och hette Inga Matilda Andersdotter-Sääf, född 1852 på Fribacken i Ljur. Hon var ännu yngre än Lotta och 17 år yngre än maken.

Hon liksom Nätt hade en treårig son, Algot Valdemar Olausson, som hon fått med den tidigare avlidne maken Olaus Svantesson i Högelid i Ljur.

Nätt hade förlorat två hustrur och drabbats av många andra svårigheter, men det var ännu inte slut på prövningarna för hans del.

När de båda pojkarna, Karl-Oskar och Algot, var i sjuårsåldern lämnades som brukligt var ensamma hemma. Nätt var som oftast borta på arbete och hustrun hade gått till affären. Pojkarna tände då eld på en ljunghög. Elden spred sig till ladugården, som brann ned mycket fort på grund av blåst och föregående torka.

Då grannarna kom, kunde ingenting räddas, inte ens kon. Då Anders-Petter kom hem fick han se hur hans präktiga ladugård var borta och den förkolnade kon låg i askan.

Ångfartyget Calypso tillhörde Wilsonlinjen och byggdes 1904. Torpederades av ubåten U-53) 15 nautiska mil väst om Listafjord 1916 och sjönk med man och allt, 30 omkomna.

När Anders-Petter Nätt var 71 år gammal beslöt han sig för att emigrera till Amerika utan hustrun för att få träffa sina döttrar som emigrerat dit. Datum för överfärden var bestämt till den förste juni 1906 och antagligen hade han tänkt att ta det alldeles nybyggda ångfartyget Calypso via Hull i England för vidareförd över Atlanten. Båten avseglade dock från hamnen i Göteborg denna försommardag utan Anders-Petter. Hustrun hade förvisso skrivit på ett papper där hon godkände makens emigration dagen innan och prästen hade skrivit ut flyttbetyget och fört in flyttdatumet i församlingsboken, men av någon anledning så inställdes dock Anders-Petters resa och han förblev på sitt lilla torp till sin död.

Systern Klara, som kom att kallas ”Nätta-Klara”, tjänade i yngre år sitt levebröd som ”kalksmäcka” (hantlangerska) vid byggen i Göteborg och som trädgårdskulla på Trädgårdsföreningen i samma stad. Därefter arbetade hon under långa tider på gården Korpås i Ornunga socken.

Hon var en ädel kvinna och kunde tala om saker som ingen annan vågade röra vid och gav råd för livet som inte kunde glömmas. Hon kunde också tränga in i ens själ och bestraffa ens fel på ett sätt som gjorde att man höll ännu mer av henne.

En gång var ”Nätta-Klara” med om en riktig spökhistoria. Det var en varm sommarnatt. Missionspredikanten Fredrik Andersson i Halla kom gående på hemväg från Vårgårda, när det plötsligt drog ihop sig till åskväder. Vid Korpåsliden brakade det löst med blixt på blixt och knall på knall. I skenet av en blixt upptäckte den fromme mannen, strax invid sig, en kvinna med utslaget hår och fladdrande svepning. Andersson var säker på att han sett ett spöke och skrek till. Skrämd till vettet sprang han för livet och kom hem totalt utmattad.

Följande söndag predikade han i Ljurs missionshus och delgav därvid åhörarna sin upplevelse som bevis på hur djävulen ännu bedrev sitt spel bland de oomvända och nu i skepnad av en kvinna som nyligen avlidit på den gård där han sett spöket. Eftersom han själv sett det, kunde det inte vara annat än sant.

Bland åhörarna befann sig ”Nätta-Klara”, som vid tiden vistades i Korpås. Hon visste svaret på gåtan. Hon hade denna sommarheta dag i fråga deltagit i skördearbete på åkern vid liden. Eftersom det var varmt hade hon tagit av sig ett onödigt klädesplatt och stuckit in det i stenmuren vid vägen. När hon på natten fick höra åskan mullra sprang hon ut i bara nattsärken för att hämta plagget. Just som en klar blixt lyste upp himmelen kom Anderssons spatserande förbi. ”Nätta-Klara” hörde Andersson skrika till och förstod att han blev mycket uppskrämd.

När ”Nätta-Klara” blev gammal och kände krafterna svika ville hon inte bli till last för andra. Hon gjorde då som de gamla stoiska filosoferna; upphörda att intaga föda.

1915 dog ”Nätta-Klara” på sitt lilla torp, som därefter blev öde.

Hela bygden följde henne till graven. Hon hade hela livet sparat pengar så att hon själv skulle kunna betala sin egen begravning utan att vara någon till last.

Den officierande prästmannen ursäktade sig efteråt för att ha kommit till förrättningen tarvligt ekiperad. Han hade trott att det var en fattigbegravning.

Och visst förde ”Nätta-Klara” ett enkelt liv och hade små resurser, men fattig på hjärtats guld och på vänner var hon inte.

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?