KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

SVEN I RAMNAKLEV

Gustav Vasas söner; Erik XIV, Johan III, Karl IX

För 400 år sedan bodde i Ramnaklev i Asklanda söder om Vårgårda i Västra Götaland en man som hette Sven Svensson. Han gjorde en meriterande militär karriär, men hemma bland grannar och ortsbor var han rå och hänsynslös.

Sven föddes omkring 1560 och tjugotvå år gammal antogs han till knekt under Johan III:s regeringstid. Efter att ha krigat som fotsoldat i många år började Sven långsamt stiga i graderna. 1598 blev han rotemästare, vilket motsvarat något mellan gruppchef och plutonchef i nuvarande befälsordning. Senare blev han hövitsman (någon sorts tillsynsman) och befälhavare för en fänika. En fänika hade mellan 400 och 600 man, och dess chef var underställd bataljonschefen.

Sven hann tjänstgöra under tre kungar: förutom Johan III även Karl IX och Gustav II Adolf. Han deltog i flera krig, bland annat var han med i Johan III:s fälttåg i Livland under 1590-talet, han deltog med Karl, då hertig, i slaget mot Sigismund vid Linköping 1598, och han var med i kriget mot Danmark 1611 – 1613, det så kallade Kalmarkriget, som slutade med freden i Knäred där Sverige ålades att betala en miljon riksdaler för att återfå Älvsborgs fästning. Han deltog även i försvaret av Gullbergs fästning i Göteborg 1612.

 

Karta över gränslinjer, medeltida borgar och städer i Göta älvs mynning fram till 1620. Norr om Göta älv var området norskt och där hade norrmännen sina städer och borgar. Ett område runt Lindholmen på Hisingen var dock svenskt. Lite söderut härskade danskarna.

Gullbergs fästning var en försvarsanläggning belägen på den branta klippan Gullberg i sankmarkerna vid Göta älvs södra strand strax väster om Säveåns och Gullbergsåns mynning i älven, och strax öster om nuvarande Göteborgs stadskärna. Den första borgen som byggdes här var Gullbergs hus runt år 1304. På samma klippa byggdes under 1680-talet Skansen Lejonet.

Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus.

Under Gustav Vasas befrielsekrig befästes Gullberg men brändes ner av danskarna, varpå den byggdes upp igen och förstärktes.

I slutet av 1580-talet avslutades befästningsarbetena. 1603 grundade Karl IX vad som kommit att kallas Karl IX:s Göteborg och som ses som en av föregångarna till Göteborg. Kungen gav byggmästare Hans Fleming uppdraget att staka ut staden och bygga om Gullberg men fästningen hann inte komma i fullt försvarsstånd innan danska trupper invaderade 1611. Året därpå föll fästningen i danskarnas händer. Vid freden i Knäred överenskoms att fästningen skulle återlämnas till Sverige men det gjorde danskarna först när Älvsborgs lösen var fullt betald.

Även om Sven stod högt i kurs hos den svenske monarken var hans militärtjänst inte helt fläckfri. En gång rymde han från sin fänika, det vill säga en avdelning fotsoldater som följde en fana

När danskarnas kulor började vina vid försvaret av Gullbergs fästning 1611 blev Sven så förskräckt, att han gömde sig i hemlighuset och råkade ta med sig nycklarna till ammunitionsförrådet. När striden stod som hetast började svenskarnas ammunition ta slut och de sökte därför upp förrådet av kulor och krut, men för att öppna det behövde de Sven som hade nycklarna. Han hittades av en fru till en av de svenska soldaterna. Denna gav Sven en grundlig uppsträckning för hans feghet.

Trots fadäsen vid Gullbergs fästning ansågs Sven vara en både modig och skicklig krigare. Kungen, som krävde mycket av sina officerare gynnade Sven vid flera tillfällen och förlänade honom ett antal gårdar och befriade honom från skatt. Han fick dessutom rätt att uppbära skatt från grannen Ambjörns gård.

Danskarna attack på Älvsborgs fästning som kapitulerade den 24 maj 1612

År 1612 fick han ett kungligt brev om rätten till denna skatt. Från Värnamo, där han var med kungen, skickade Sven hem detta brev med ett par knektar strax före jul 1612. På trettondagsafton 1613 fick hustrun brevet, och hon gick genast till Ambjörn och krävde skatten, men han sade, att “jag gifver dig och denna sedeln fannen“, men hustrun var inte svarslös utan “hon brukade slem mun på honom“.

Från Ornunga kyrka ner mot Ornungasjön

På dåvarande skogsallmänningen Ornungen, söder och väster om Ornungasjön, hade Sven röjt upp ett torp som hette Stenhögen. Detta hade han fått löfte till av såväl Karl IX som Gustav II Adolf, och kungliga brev om detta visades upp av Sven vid tinget i Gäsene. Bönderna i trakten gillade emellertid inte att Sven lagt beslag på denna mark och byggt hus där, så när denne var borta i kriget 1611–1613 gick en manstark skara till Stenhögen och rev ner husen och gärdesgårdarna.

Vid den påföljande rättegången mot bönderna som var både från Asklanda och kringliggande socknar fick de skyldiga förhållandevis milda domar.

 

I väster den del av Ramnaklef som låg i Kvinnestad, i mitten Ornunga och till höger Asklanda. Längst ner ser man torpet Stenhögen som Sven fick av kungen och på vänstra sidan Iglabo där Sven och hans granne Bengt var och söp hos Bengt Haraldsson runt 1616

Efter freden i Knäred 1613 bodde Sven på sin gård i Ramnaklev, en liten by söder om nuvarande Vårgårda. Underligt nog ligger byn i tre socknar: Västergården ligger i Kvinnestads socken, två Mellomgårdar ligger i Ornunga och två Östergårdar i Asklanda socken.

Sven bodde i en av Östergårdarna i Asklanda. Hans närmaste granne och trätobroder, Ambjörn, bodde på andra sidan ån som var gräns mellan deras gårdar. Även hans Mellomgård låg i byn Ramnaklev men tillhörde Ornunga socken. De båda var i det närmaste dödsfiender och låg i ständiga gräl med varandra. Sven var en stor bråkstake och inte heller Ambjörn tillhörde Guds bästa barn.

Vid återkomsten från kyrkan kunde gudmodern stilla och ödmjukt knäböjande överlämna barnet till modern med orden: ”Se här får jag glädjen att i Jesu namn lämna Dig en kristen i stället för en hedning.” Troligen var det en flicka, för om det var ett gossebarn brukade det överlämnas till fadern. Det med vit duk täckta bordet är dukat till barnsöl; längst till höger ses en ”grötspann”, i vilken förning medtagits av någon av gästerna. Oljemålning av Bengt Nordenberg.

En gång var Sven trots osämjan bjuden på barnsöl hemma hos Ambjörn. Efter hemkomsten från kyrkan hade Ambjörn ordnat med dopgille med mat och dryck, barnsöl, för faddrarna som tack för bistånd och för faddergåvor och dessutom ställt till med fest för inbjudna grannar och vänner. Det slutade med att Sven och Ambjörn kom ihop sig, och enligt Ambjörn slog Sven sönder sin värja mot en sparre och ”illa for fram med och stötte Ambjörns svaga hustru“, som det refererades i ett ting hållet i Åred den 29 april 1616. Enligt Sven berodde bråket på att Ambjörn velat “gifva honom hugg“.

Sven hade en lista på åtta anklagelsepunkter mot Ambjörn, och denne hade i sin tur en lista på fyra motanklagelser. Enligt Sven skulle Ambjörn bland annat ha flyttat gärdesgårdar, beskyllt Svens hustru för att vara trollkona, sagt att hon stulit, och beskyllt Sven för att vara ”bockatjuv”.

Ambjörn å sin sida påstod att Sven vid ett tillfälle givit honom “ett blåslag i brådom skillnad” (slag som gav upphov till blåmärke utdelat i vredesmod), att Sven, efter att ha varit i Galstad och supit, ridit hem till en annan granne, som hette Lars, och där rivit ner en stång och givit Lars ett “blåslag” på armen. En tredje granne, Bengt, hade Sven tagit med sig på en tur till Iglabo och Kättlingabo. På Iglabo härskade vid den här tiden Bengt Haraldsson och hans hustru Elin. Deras båda pojkar Harald och Nils skulle så småningom komma att bli förnäma herrar och bli adlade, Harald grundade ätten Igelström och Nils ätten Stiernflycht. På de båda gårdarna vankades det ordentligt med brännvin och de båda, Sven och hans granne Bengt, råkade i berusat tillstånd i handgemäng med varandra. Sven som ju var en tränad soldat högg Bengt i armen förargad över att denne varit med om skadegörelsen på Stenhögen.

För tilltaget med värjan fick Sven böter och dessutom dömdes han att med 12-mannaed (12 män som svor på hans oskuld) fria sig från att med “vredt mod hafva gått hem till Bengt och Ambjörn“.

En gång möttes Sven och Ambjörn ute på ägorna, där Ambjörn just då höll på att sätta upp en gärdesgård. Det blev ordskifte och handgripligheter. Sven slog Ambjörn med en stör i huvudet, så att han fick en bula, och Ambjörn kastade en järnstång mot Sven och träffade honom på låret. Ambjörn visade sitt förakt för Sven genom att säga “jag gifver snart både dig, dine bref och dina sedlar alla de tusende“. Vid det efterföljande tinget sade han sig ha “blifvit vred öfver det ständiga kräfvandet och de orättrådiga räkningar, som Svens son, en liten djekne (härmed avses antagligen att han fått lära sig att läsa och skriva) plägar skrifva“. Sven dömdes senare att böta 6 mark.

Ån som delar Ramnaklev

Tvist om ägogränser förekom också, och det kan man ju vänta av sådana grannar. Sven påstod en gång, att han skulle ha hävderätt till ett markområde på andra sidan ån, alltså på Ambjörns gård. Ambjörn bestred givetvis detta. Tinget ordnade med syn, varefter man konstaterade att ån av ålder varit gräns och så skulle det förbli.

Under flera år påstod Sven att Ambjörn inte erlade full skatt till honom, men det kunde han aldrig bevisa, och rätten trodde honom inte heller. Ambjörn blev till slut trött på grannens trakasserier.

Sveriges Rikes lagbok från 1666

Sin värsta illgärning gjorde Sven inför sittande rätt vid ett ting i Källunga den 10 december 1617. Den dagen hade bötesbelopp och skadestånd fastställts för skadegörelse på Stenhögen, och Sven fick mindre än han krävt och samtidigt hade hans skattekrav på Ambjörn lämnats utan att bifallas. Vad som då hände återger tingsprotokollet så här:

“Samme ofta bemälde Sven Svensson stod framme för rätten med sin trätobroder och vederpart ofta bemälde Ambjörn. När Sven hade fullbordat sin edgång då var hans ord för sådana, nämligen: En sådan som denne min vederpart är, borde vara tingsdriven, och i detsamma grep Sven själf till lagboken, där hon låg på tingsbordet, och slog samma sin vederpart för mun, därefter blod utrann ur hans näsa, hvilket för rätten då af närvarande gode män och af nämnden synt, ransagadt och alltså blodig befunnen blef. Hvarför efter sådan otillbörlig gärning å tinget och särdeles för sittande rätt skedde, därför kunde häradsrätten icke annat afsäga utan att ett fullt edsöresbrott (brott mot tingsfriden), och hänsköts målet till Konungen. Fogden lyste Konungs fred emellan Ambjörn och Sven.”

Domboken lämnar inget besked om hur kungen behandlade denna framställan, men vi kan anta att monarken var vänligt inställd till honom eftersom han till och med bjöd in honom att vara med på kröningsriksdagen i Örebro 1617 som föregick Gustav II Adolfs kröning i Uppsala samma år.

Ölanda kapell Foto P A Eriksen 1896

Sista gången Sven förekommer i domboken är från ett ting den 20 juli 1629 i Ölanda. Då bör Sven ha varit i sjuttioårsåldern. Även den gången hade det förevarit något bråk mellan Sven och Ambjörn. Domboken meddelar: “Samme Ambjörn och Sven i Ramnaklef sattes ånyo vite af tre oxar för ovänskap” och “slogo händer samman för rätta om en ständig vänskap och sämja“.

De båda åldrande trätobröderna tog alltså varandra i hand på att bli vänner, men frågan är om ränderna verkligen gick ur dessa båda stridiga herrar.

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!