AV JORD ÄR DU KOMMEN

Christopher Columbus på sitt skepp Sankta Maria

Året var 1476. Columbus fick en första möjlighet att prova sina seglingskunskaper på en färd i Atlanten. Flottan kom dock under attack av en fransk kapare vid Cape of St. Vincent (den sydligaste spetsen av Portugal) där hans skepp brändes upp och han själv fick simma nio kilometer för att komma i land. Sverige ingick vid denna tid i Kalmarunionen och styrdes av en riksföreståndare som hette Sten Sture den äldre.

Jheronimus Bosch målning ”Avund”. Mannen i ljust bär ett par patinor. Skon är en rekonstruktion från 1300-talet och därunder och bredvid fynd från patinor från samma århundrade gjord i Stockholm

Den 9 oktober ställdes pigan Margit tillsammans med ”Peder Patinemakare” inför rätta i Stockholm. Som ”patinemakare” gjorde Peder ytterskor som skulle skydda från smuts, nästan som dagens galoscher. Margit anklagades för att ha stulit från sin arbetsgivare Lasse Bagge och eftersom hon och Peder hade haft ett årslångt förhållande tvingades även han att inställa sig inför rätten.

De båda hade mötts i en bod nere vid sjön, berättade Margit, inför de barska nämndemännen. Hon hade stulit ett stop öl från sin husbonde och burit ner det till Peder där han ivrigt väntade på Margit. Där i boden möttes de kärlekstörstande ungdomarna utan att husbonden märkte något och där träffades de så ofta de kunde.

En dag när Bagge inte var hemma släppte Margit in Peder i bostadshuset och där förlustade de båda sig i dagarna tre. De drack inte bara ur kärlekens bägare utan stal även lärft, fläsk och mjöl ur husbondens förråd, så mellan älskogens extatiska lustar kunde de mätta sina magar på det utmärkta fläsket och dricka hans hemmabryggda öl. Dessutom passade de på att lägga beslag på 10 mark ur husbondens skattkista.

Peder berättade inför rätten hur han hade låtit tillverka en kopia av nyckeln till visthusboden och deras kärleksnäste av klensmeden Abraham, vilken bekräftade att så hade skett. Hans yrke var just detta, att tillverka små föremål som kunde användas i och kring husen.

Peder, som fegt hävdade att han var oskyldig och att det var Margit som varit tjuven, lät kalla in tolv edsvurna män för att få dem att bekräfta inför rätten att han inte hade med brottet att göra. Tyvärr trodde de inte på honom efter att ha hört hans vacklande förklaring, och därmed kunde de inte svära honom fri. Han fick därför sitta kvar på de anklagades bänk tillsammans med Margit.

Rättegången led mot sitt slut och Margit och Peder förklarades båda skyldiga och dömdes till döden. Peder skulle hängas och Margit begravas levande: ”efter egen bekännelse för tjuvnaden i graven”. Hon ”slapp” alltså att hängas, vilket gällde för alla kvinnor. Anledningen till att man inte utsatte kvinnor för detta straff var att de under hängningen kunde sparka upp kjolarna med benen så att könet blottades. På den här tiden bar kvinnorna inga underbyxor och det var ju viktigt att förskona åskådarnas sinnen och moral från en sådan avskyvärd syn, speciellt då de skulle bevittna en avrättning.

Gravyr av Jan Luyken 1597 avbildar anabaptisten Anna Utenhoven som blir levande begravd i Vilvoorde Flandern. Kvinnans huvud är fortfarande ovanför marken och en präst försöker få henne att överge sin tro. Bödeln står beredd med en spade bredvid

Levande begravning, eller med en äldre svensk term ”kvick i jord”, är en historisk avrättningsmetod, som innebar precis som det låter, att bli begravd medan man fortfarande lever.

Under medeltiden tillämpades denna avrättningsmetod i Sverige för en del brott, bland annat för stöld, dock endast för kvinnor, medan män hängdes för samma brott. Den dömde begravdes med en planka lagd över huvudet, vilken skapade en luftficka och ansågs mildra straffet. På detta sätt fick den dödsdömde ytterligare några minuter på sig att begrunda och ångra sina ogärningar, innan han eller hon långsamt kvävdes ihjäl medan bödeln fyllde igen hålet med den jord han tidigare grävt upp. Den avrättades grav fick inte utmärkas med ett kors utan i stället märktes den med en spade.

Det var inte bara kvinnor som dömdes till att bli levande begravda. Även män kunde dömas till att avrättas på detta sätt, framför allt som straff för tidelag, det vill säga, sex med djur.

Kvinna lyfts ner i en grop för att bli levande begravd

Bara några fall där kvinnor avrättats genom levande begravning för stöld finns dock dokumenterade och de kommer alla från slutet av 1400 och början på 1500-talen.

Den 2 december 1482 dömdes ”stortjuven” Peder Mattson till hängning och hans fru ”i jorden” för stöld.

Sex år senare dömdes pigan Katarina för att ha stulit 16 mark av sin husbonde; vilket hon även erkände och då dömdes att ”kvickt sättas i jorden”.

Det sista person som blev avrättad på det här sättet var Gunilla från Kimito i Finland. Hon hade stulit en kittel och bränt ned ett hus för en bonde i Solna. I häktet sade att hon skulle bränna ned hela Väsby om hon bara kom lös. Den 1 juni 1489 dömdes hon till ”kvick i jord” för stöld och mordbrand.

Tio år senare dömdes förvisso pigan Margit Pedersdotter från Tavastland i mellersta Finland till samma bestraffning eftersom hon stulit en kjol och lite annat från sin matmor. Straffet verkställdes dock inte eftersom drottning Kristina av Sachsen enligt protokollet bad om nåd för henne.

Stegling

Möjligtvis utdömdes detta straff återigen 1546 då Magdalena, änka efter Jörgen Asktappare, dömdes till döden i Stockholm för att ha yxmördat sin man i sängen efter att ha druckit honom berusad. Två män, Jacob Trappow och ”en gammal man” som hjälpt henne placera det styckade liket i en tunna och välta det i sjön steglades, och Magdalena anses ha blivit avrättad antingen genom att brännas på bål eller begravas levande, men det är inte känt vilken av dessa metoder som slutligen användes vid hennes avrättning.

1611 dömdes också en man i Småland till detta straff för tidelag, men om straffet förverkligades vet vi inte.

I Virestads socken finns också en gammal legend om en kvinna, Kaja, som ska ha begravts levande med ett barn som hon ska ha fått tillsammans med en tjur, något som ska ha hänt före 1659, men denna legend får vi nog anser vara, just en legend.

Inte bara dödsdömda personer blev levande begravda utan det skedde även i ”förebyggande” syfte när man till exempel byggde en ny kyrka, ett slott eller en fästning, då man grävde ner ett levande djur under grunden. Om någon bonde var beredd att offra ett föl eller oxe, togs det naturligtvis tacksamt emot av byggherren eller den nya byggnadens ägare eller tilltänkta brukare. Om däremot ingen var beredd till ett så stort offer fick man nöja sig med ett mindre värdefullt djur, kanske en tjurkalv, ett får eller en griskulting

Ännu längre bak i tiden lär man i ett och annat fall ha grävt ner levande människor. I dessa fall valde man någon kringstrykande person, till exempel tiggare, eller någon som saknade anförvanter och därför kunde göra anspråk på offret.

Kyrkogård för över 100 år sedan

När man grävde ner en människa levande, menade man sig binda hennes ande just vid den platsen. Detsamma var fallet med djuret; detta andeväsen kallades ”val” (vård). Var vården bunden vid kyrkan, kallades den ”körkeval” (kyrkovård). Hos en död varelse finns ingen ande att binda, detta var alltså orsaken till att man grävde ned det djur som skulle bli vård, levande. Det gick alltså inte a gräva ner döda djur eller människor. Deras andar var för evigt borta och kunde ett bli väktare.

Det är därför det än i dag heter ”gravvård”. Det är alltså en god ande som vakar över de döda.