FAR TILL BLÅKULLA

Påskkärringar på väg till Blåkulla

Förr var vissa helgdagar och tidpunkter på året viktigare än andra och då gällde det att bete sig rätt och inte förarga de högre makterna. Så gällde bland annat fastan och påsken.

Fastans första dag var ”fastelasönda” (fastlagssöndagen). Under fastan skulle det vara tyst och lugnt, då fick ingen dans eller lek förekomma. Följaktligen undvek man bröllop liksom alla andra familjefester och gillen under denna tid.

På fastlagssöndagen åt man vetebullar och uppkokt mjölk. Sådana bullar bakades större än andra bullar samt kryddades med saffran, ”saffransbulla”. Vetebröd var sällsynt i allmogehemmen före 1870, men man köpte hem lite från staden till högtiderna.

Första tisdagen i fastan kallades ”fete tisda” (fettisdag), ty enligt gammal sed skulle man festa ordentligt, innan man började fastan på allvar, och det skedde som sagt på första söndagen i fastan. Då vankades både mat och brännvin lika rikligt som på ett kalas, och den dagen fick var och en ta för sig efter behag, även barn och tjänare.

På fettisdagens morgon skulle var och en ha en ”fetpalt”, d.v.s. en palt med inbakat fett, till exempel en fläsktärning.

Fettisdagsgubbar i Alfta socken i Hälsingland i början av 1900-talet

Under fastan åt man mest vitmat, det vill säga mat av mjölk, om man bortser från fettisdagens överdåd. Semlorna, som i äldre tid hörde samman med fastlagssöndagen, blev med tiden en stående tisdagsrätt, varom ett äldre namn, ”tisdasbulla”, erinrar. Sedens förändring sammanhänger med bättre tillgång på finsiktat vetemjöl och bättre bakugnar. Bortsett från de goda fastlagssemlorna med saffran levde man ganska torftigt intill påskafton och påskdagen.

Bonadsmålning från Dalarna, troligen av Ivares Anders (1775-1835)

Påskveckan började med ”palmesönda” (palmsöndag). Sälg och hassel och en del andra hängväxter, vilka som regel utvecklar sina hängen vid påsktiden, kallade gammalt folk för palmer, även om det egentliga namnet fick dagen på grund av bibelns berättelser om när Jesus red in i Jerusalem på en åsna för att fira den judiska påsken, ”pesach”. Då hyllades han som en kung och möttes av människor som viftade med palmblad och lade ned dem på marken där han red fram.

”Nu står palmera så granna ner i haga”, sade de, när sälgen blommade. ”Nu sa vi gå ut å bruta palmer” och så gick de till någon närbelägen äng eller hage och bröt sig några ”palmekvesta” (palmkvistar), som de tog med sig hem till prydnad i stugan.

Den vecka, som följde på palmsöndagen, kallades ”dömla” (dymmeln) eller ”dömleveka” (dymmelveckan). Folk, som skilde sig från allmogens sätt att tala, som till exempel religiösa förkunnare, brukade tala om ”den tysta veckan”.

Varje dag i påskveckan hade sitt särskilda namn; det var ”fri månda”, ”aske tisda”, ”dömle onsda”, ”skår torsda, ”långe freda” och ”piske lorda”.

Påskkärringar i Varberg år 1916. Foto: Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum

På måndagen var Jesus fri, därav namnet fri måndag, men på tisdagen vart han infångad, och den dagen brukade man i äldre tid beströ sig med aska till tecken på sorg, som framgår av namnet ”aske tisdag”. På onsdagen högg krigsmännen samman korset; det var därför de gamle var så rädda för att snickra och hugga i påskveckan, ty man fick på inga villkor efterlikna Jesu fiender i deras förehavanden, även om arbetet var oskyldigt i och för sig. Sedan korsarmarna formats, fästes de samman med ”dömlinga” (dymlingar=tränaglar), därav namnet ”dömle onsdag”. På torsdagen skar krigsmännen upp de spön, som användes vid korsfästelsen, därav namnet ”skär torsdag”. Fredagen var en lång dag för Frälsaren, som hängde på korset i svåra plågor. Den dagen levde alla i stor stillhet.

Dessa dagar fick man inte spinna, inte laka eller baka, inga vidlyftigare arbeten fick förekomma, särskilt var man noga med att ingenting fick gå runt. Spinnrockar, garnvindor och harveträn ställdes undan redan på lördagen före påskveckans ingång.

Under påskveckan fick männen inte hamra eller smida, inte hugga ved eller snickra.

I dymmelveckan fick ingenting bekommas och ingenting lånas ut. Alla redskap, såsom skovlar, grepar och kvastar, som användes för rengöring i ladugården, ställdes innanför dörren. Grepen brukade i vanliga fall stå i dynghögen och kvasten hade som regel sin plats utmed den yttre ladugårdsväggen, men det dög inte i påskveckan.

Även alla åkerbruksredskap och fordon ställdes in under tak, ty annars kunde dessa bli förgjorda. Över stall- och fähusdörrarna strök man ett kors av tjära; det skedde för att husdjuren skulle vara skyddade för onda makter, som var i rörelse under påsknatten.

Till äldre seder hörde även att man skulle städa och göra fint inte bara inomhus utan även ute, innan påskveckan inföll. Var det barmark, sopades gårdsplanen ren med en riskvast. Ett arbete, som inte fick försummas, var att se över spismuren och skorstenen. Alla springor tätades med lera, varefter man strök över såväl spismuren som skorstenen med kalk, som man slammat upp i vatten. Det gängse namnet på bränd kalk var lim, varför det hette att limma spisen och limma skorsten.

På långfredagen fick barnen inte trampa på golvet med sina bara fötter, utan den dagen fick de klä på sig stående i sängen. Denna dag fick man inte förtära mjölk eller mat av mjölk, ty då skulle den värka ut under året. Detsamma gällde grädde, smör och ost. Förekom kaffe, drack man detta utan grädde. På långfredagen nöjde sig äldre personer med litet kall potatis, som man doppade i saltvatten.

Långfredag ”Fridens dag”, tre äldre kvinnor på väg till kyrkan

På långfredagen skulle, om möjligt, allt husets folk gå till kyrkan. Kvinnorna klädde sig i svarta klänningar, vita förkläden och vita huvuddukar, alltså samma dräkt som brukades vid begravningar. Männen klädde sig i svarta långrockar och höghattar. Man lade mycket stor vikt vid klädseln på långfredagen, mycket större än på någon annan helg- eller högtidsdag.

Denna dags allvar betonades av dubbla gudstjänster precis som på juldagen. Folk, som hade ett stycke väg att gå, kom inte hem förrän långt fram på eftermiddagen.

När långfredagen var till ända, bröts den allvarstyngda stämningen. Den följande dagen, ”påska lorda”, kallades även ”piske lorda”, ty den dagen började med att man risade varandra. Då kom far med ett litet ris, och så lyfte han på täcket och gav barnen ett litet duttande över lag.

Alla tjänare och ungdomar skulle ha ris på påskaftons morgon. Även om riset ej kom till användning förrän på lördagens morgon lade man vikt vid att det hämtades hem på fredagen, då ”darramor” gick ut tidigt om morgonen efter ris. Ibland fick hon gå långt för seden var att riset skulle plockas på andras ägor.

Den som först kom upp på lördagens morgon, passade på att risa dem, som ännu låg i sina bäddar. Som regel var det far eller mor i huset, som var först uppe, och de visste var riset fanns. Alla utan åtskillnad, till och med husmodern, kunde få sig ett duttande i ändan, om hon inte passade sig.

Påskeld

Ingen påsk utan påskeld. Elden tändes på påskaftonen efter mörkrets inbrott. Sedan man lagt upp bränslet och allt var färdigt för brasans antändande, ställde man ut vakt, så att ingen obehörig kom och tände på i förtid. Det var den största skam, som kunde hända, om någon från ett annat byalag kom och tände på, innan rätta tiden var inne.

Påskelden tändes på den största kulle, som fanns i byns närhet.

Ju fler ungdomar i familjen, desto fler lass bränsle måste de svara för. Allt som allt brukade man köra fram 20 till 30 lass, medan vinterföret ännu varade. Bränslet bestod huvudsakligen av gran- och furugrenar, som det fanns god tillgång i skogarna. Dessutom bröt man upp och körde fram några kådiga furustubbar, vilka man flisade sönder till småved, och en tjärtunna tingades i god tid. När påskaftonen var inne, fylldes tunnan med kådig stubbved, varefter den gjordes fast vid tre granslanor. Efter dessa och andra förberedelser avvaktade man mörkrets inbrott. Då tändes tjärveden i tunnans övre lager, varefter denna lyftes upp på sin ställning. Elden åt sig så småningom ned på djupet, och när den nått sin fulla styrka, antändes också den stora rishögen. Den brinnande tjärtunnan lyfte lågorna i höjden.

Det hörde också till seden, att man skulle skjuta på påskaftonen. Man sköt för att skrämma bort trollen och trollpackorna. Om påsken letade man fram gamla bössor och vad skjutvapen som fanns att tillgå. Huvudsaken var att man kunde lossa skott, som smällde bra, och i det syftet laddade man med svinhår, som man mjukat upp i vatten. Det fanns inga skott, som smällde värre än dessa. Mången gång var det rent av förenat med livsfara att vara med vid påskeldarna just för det här skjutandet.

Så snart påskelden brunnit ned, gick barn och äldre till sina hem. Ungdomarna däremot följdes åt till någon stuga, där man fått löfte om att vara och festa. Pojkarna hade som regel en slatt brännvin i sina fickflaskor, och när de ville vara särskilt förekommande, köpte de med sig en flaska vin för flickornas räkning. Vid högtiderna brukade bönderna upplåta sina stugor för de unga i tur och ordning.

Påskbrev från 1883

Ett av ungdomens påsknöjen var att skicka ”påskabrev”, en sed som kan sägas vara föregångare till senare påskkort. Breven hade en mer eller mindre lyckad teckning, som föreställde en gammal käring på väg till Blåkulla. Till denna teckning hörde en kvast och ett ”smörjehorn”. Ursprunget till smörjehornet kan härledas till en text från Första Konungaboken i Gamla testamentet: ”Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till Kung.”

Påskkäringar

Pojkar och flickor förklädde sig på påskaftonen till ”grömma gubba” och ”påskakäringer”, varvid pojkarna ej sällan föreställde käringarna. Medan gruppen drog till sig uppmärksamheten, smög sig ett par till käringar förklädda pojkar på bakvägar fram till stugan och in i förstugan. En av dessa vakade över att vägen till reträtt var fri, medan den andre placerade breven. Inkommen i förstugan öppnade han kvickt på dörren till det rum, där husets folk vistades, och kastade in breven, vilket skedde med utropet: ”Glad påsk!” och så fort ut igen, ty den, som kastade in breven, fick på inga villkor låta sig fångas in eller låta någon förstå, vem han var.

På påskaftonen kokade man och åt kvällsvard nära nog mitt på eftermiddagen, ty den dagen måste man släcka elden i spisen och skjuta in spjället, innan solnedgången, annars kunde påskkäringarna komma och förorena gröten. Denna dag vankades det vit gröt, kokad av korngryn i mjölk. Äggen åt man på påskdagens morgon, aldrig på kvällen såsom nu är fallet.

På bondgårdarna, där det fanns god tillgång på både det ena och det andra i matväg, fick var och en äta så många ägg, han behagade, och där bjöds det ägg till frukost både på påskdagen och annandagen.

Drängar och pigor, som kom från fattiga hem, brukade spara en del av sina påskägg. Då åt de bara ett eller högst två på stället, där de tjänade. De andra äggen tog de med sig hem. På så sätt fick föräldrarna och småsyskonen också ett eller ett par påskägg.

Påskkärring på väg till Blåkulla

Påskdagen om morgonen fick man inte ge sig ut för tidigt, ty då kunde man komma i möte med trollpackor och det som dåligt är, vilket hände en Präst i Jällby nära Herrljunga. En påskdag, då han skulle predika i Vesene kyrka, som då tillhörde samma pastorat, råkade han ta miste på tiden, så han kom ut väl tidigt. När han kom till Lutebobäcken, en liten bäck söder om Jällby, fick han se en käring stå där och vattna två ”tassa” (vargar). Det var en trollpacka, som var på väg hem, men som av en eller annan anledning blivit försenad. När prästen, Rolla hette han, tittade lite närmare på kvinnan, kände han igen henne, en ansedd och välbärgad bondhustru från socknen.

”Men kära mor, vem kunde tro er om detta!” sade prästen.

”Om du nämner ett ord om vad du sett”, sade kvinnan då, ”så blir du olycklig”.

Rolla lade emellertid ingen vikt vid kvinnans hot, ty såsom präst stod han under en högre makts beskydd, menade han. När han kom upp på predikstolen, avslöjade han kvinnan, så församlingsborna fick veta vems anhang hon tillhörde, men efter den dagen blev prästen förryckt och själv till spe och åtlöje för sina medmänniskor.

Så kan det gå om man tror sig vara förmer än de mörka makter som styr vårt liv.