TJUVARNA SOM STARTADE ETT KRIG

Kullings-Skövde kyrka med gästgivargården till vänster

Vid mitten av 1840-talet härjade en tjuvliga av stora mått inom Skövde och Tumbergs socknar.  Tumberg var en mindre socken belägen strax norr om Skövde socken, som i slutet av 1800-talet döptes om till Kullings-Skövde socken och numera omfattas av Vårgårda kommun.

Tjuvligan, som kallades ”Skövde tjuvar”, var vitt utbredd och var en skräck för omkringliggande socknar. Således fick även socknarna upp mot Herrljungatrakten erfara detta. Tjuvarna stal från dessa vadhelst de kom över, icke endast spannmål, utan de tog även böndernas svin, får och stutar (kastrerad tjurkalv).

Marknad på Stora Torget i Alingsås

Fölene och Tarsledsborna åkte till Alingsås med sitt spannmål, smör och potatis, och även med spädkalvar, för att avyttra dem på marknaden där. När de hade sålt sina medhavda varor och kreatur köpte de med sig allehanda saker såsom kaffe, socker risgryn, sirap och bomullsgarn. På hemvägen passade ”Skövde tjuvar” på och rövade dem på deras tillhörigheter och dessutom klådde de även upp de stackars handelsmännen. Sedan frossade tjuvarna ohämmat där de satt omkring köttgrytorna i sina stugor och mumsade så spicket (saltat kött) rann omkring deras trynen.

Inom Fölene och Tarsled glödde därför ett gruvligt och oförsonligt hat till “Skövde tjuvar”, och vem kan anklaga dem för detta. Hatet och oförsonligheten växte alltmer och antog slutligen sådana proportioner, att de goda Fölene och Tarsledsborna beslutade sig för att göra ett hämndtåg till Skövde (nuvarande Vårgårda) och Tumberg för att klå upp tjuvarna.

Resning av en bautasten i Tarsled 1907

För den sakens skull samlades sommaren år 1846 allt manfolk inom Fölene och Tarsled, en hop af stridslystna bönder, beväpnade med starka käppar, blydaggar och stora enpåkar. Tidigt i ottan gjorde de sitt intåg i Tumberg och Skövde där de spred sig i gårdarna och började obarmhärtigt piska upp tjuvarna. I sin stridsiver tog de förlåtligt ofta fel, så att icke blott tjuvarna utan även ärliga människor fick smaka på bastonaden.

Man skulle kunna tro att Skövde och Tumbergsborna, liksom för övrigt allt ärligt folk gjorde, förbannade tjuvligan och med glädje skulle sett att deras tjuvar fick ordentligt med stryk och lön för sina gärningar, men så hände icke. De tyckte att det var en stor skam för dem att utsocknes skulle få husera inom deras domäner. Därför församlade de sig mangrant till ett rådslag och började därefter hjälpa tjuvarna och drev Fölene och Tarsledsborna på flykten, varför dessa hals över huvud måste tåga tillbaka till sina socknar.

Efter denna beta blev tjuvarna allt djärvare och fräckare och stölderna tilltog allt mera och Fölene och Tarsledsborna hemsöktes allt som oftast och led djupt av deras röverier.

Hatet till tjuvligan blossade därför åter upp med förnyad styrka. En dag var den rike och välmående bonden “Anders i Baggetorp” i Fölene inne i Alingsås. Han hade haft med sig spannmål, smörbyttor och potatis, och sedan han avyttrat detta, köpte han socker, kaffe, läder, bomullsgarn och annat han behövde. Allt detta knöt han in i en säck. “akta dä så ente tjuva ta påsen ifrå då på hemvägen” sa en sockenbo som var i sällskap med Anders. “Å di sa la så hundringen häller” sa Anders “ja har pistolen i ena flika och blypiska i dän andra, åsså ä dä ju ljusa dan vet ja”.

Kullings-Skövde gästgivargård byggd 1904, ersatte den gamla gården

När Anders kom till Skövde gästgivargård, som låg vid Skövde kyrka, och var ett rastställe för Fölene och Tarsledsborna vid deras resor till marknaden, band han hästen och sedan han givit denne lite foder gick han in på gästgivargården, för att få sig en liten färdknäpp, som det heter. Han hade endast varit inne några ögonblick och när han kom ut var påsen med innehållet borta.

Anders han blev så himlens arg, ja så arg som förresten någon människa kan bli, han skrek och svor och hoppade jämfota, han slog blypiskan i sittbrädet på vagnen så att träflisorna rök omkring och svor på att nu skulle här bli krig, ett hiskeligt krig, ett sådant som de aldrig hade sett maken till i Sveriges land. I stor vrede kom Anders hem till Baggetorpet och lät genast skicka bud till allt manfolk i Fölene och Tarsleds socknar att genast bryta upp och komma till hjälp för att klå tjuvarna. Alla infann sig mangrant. I bondehopen fanns även Fanjunkarn i Fölene samt några knektar, vilka skulle utgöra ett slags befäl, för att försöka gå någon reda och ordning i bondehären.

På natten red Fanjunkarn som en överste i spetsen för sitt regemente. I daggryningen ankom de till Tumberg och Skövde där de överföll tjuvarna som överraskades i sina sängar. De släpade ut dem i blotta linnet och lade dem över stenmurar, stockar och gärdesgårdar och piskade upp dem grundligt med käppar, blydaggar och etternässlor (en gammaldags sorts nässlor).

Slaga för tröskning för hand

Det blev ett fasans rop och skrän och väckte folket i den tidiga morgonstunden. Frampå dagen kom Fölene och Tarsledsborna till Skövde gästgivargård och hotade hela socknen med stryk. Detta var ord och inga visor och gästgivaren tyckte att det gick nästan väl långt, och nu som förra gången hände det att de ärliga höll med sina tjuvar. Gästgivaren sände bud till gårdarna och bönderna kom med sina slagvalar, som de tröskade säden med. Det blev ett fasligt tumult och luften fylldes med rop och skrik, som varade långt fram på dagen.

Bönder som slåss

In på gästgivargården kom den starke “Hjelt-Anders” (möjligtvis Anders Arvidsson Hjelte, född 1758, innehavare av Hoberg Skattegården), som hade jättekrafter och var fruktad för sina starka armar. Vid ett av borden satt några Fölene och Tarsledsbor, vilka styrkte sig med några glas efter striden. Anders slog slagvalan i bordet så glasen for över ända och skrek: “Är det något i vell så säg bara ifrån” och sen var kalabaliken åter i full gång. ”Anders i Baggetorp” var den tappraste bland de tappra och var han än gick fram måste alla vika, motstånd hjälpte föga. Anders var i bärsärkarlynne, han slogs för sin påse, men av den fick han ej se en skymt mera, den var och förblev borta.

Frampå eftermiddagen upphörde striden av sig själv då krigarna blev dödströtta. Det allra förunderligaste var att ingen människa blev ihjälslagen. Mörbultade krigare fanns det gott om i stugorna efteråt, varav många inte kunde lämna sina sängar på flera veckor för sveda och värks skull. Det berättades att Fölene och Tarsledsborna linkade illa och haltande på båda benen då de tågade hemåt. Fanjunkarn kunde knappt sitta på hästen och ”Anders i Baggetorp”, som förut varit så munvig hade totalt tappat målföret. Vem som vann slaget och avgick med segern vet ingen med säkerhet för båda parterna tillskrevs sig äran. Säkert är dock att stor tapperhet rådde på båda sidor.

Efter denna beta vågade tjuvarna inte längre stjäla från Fölene och Tarsledsborna, i stället stal de nu så mycket mer i hembygden i Skövde och Tumberg. Då förgrymmade sig bönderna och gick så för tredje gången ut på krigsstigen. De tog fatt på tjuvarna, sammanförde dem till ett ställe och spöade grundligt upp dem, så det fanns inget helt på dem, alltifrån hjässan ned till fötterna. Efter denna bestraffning som satte djupa märken efter sig, avstannade stölderna. Tjuvarna vågade härefter inte längre förgripa sig på andras tillhörigheter.

Det hela slutade emellertid i tinget. Fanjunkarn fick avsked ur krigstjänsten. De värsta slagskämparna blev dömda till hårda böter. Ett tjugotal fick sitta på vatten och bröd, bland annat Fanjunkarn och ”Anders i Baggetorpet”. Det sades att Fanjunkarn led djupt och var pinsamt berörd av straffet varför han flyttade till annan ort, men Anders bekom sig inte det minsta, för sa han, “Ja led för socknens bästa”.

Det stora bondekriget i Skövde och Tumberg kallades sedan av befolkningen i orten för “Påsakriget” efter Anders i Baggetorps stulna påse.

VEM VAR ”HJELT-ANDERS”?

Man undrar givetvis vem denna ”Hjelt-Anders” var och varifrån han kom. Eftersom det inte finns nämnt i några skrifter är det inte helt lätt att utreda. Vi har dock en del fakta om honom; 1. Han hette nästan helt säkert Anders eller Andreas, 2. Han var antingen en soldat vid namn Hjelte, eller en son eller nära förvant till en sådan soldat. 3. Han bodde i närheten av Kullings-Skövde. 4. Han var en vuxen man 1846, alltså borde han varit född före 1825.

Hjelte är ett typiskt soldatnamn och man kan lätt förstå att det ingöt extra mod i de unga soldater som tvingades ut i kriget på den här tiden. I början på 1800-talet var Tumberg en egen om än liten socken nordost om Kullings-Skövde. Båda socknarna ingår numera i Vårgårda kommun.

På soldatstom nummer 1078 under Fagrabo i Tumbergs socken har det bott ett flertal soldater vid namn Hjelte. Några har varit släkt och några har ärvt namnet efter tidigare soldat.

ANDERS ARVIDSSON HJELTE (1/3 1758-8/1 1835) 1785–1786

Under 1780-talet bodde här soldaten Anders Arvidsson Hjelte som var född den förste mars 1758 i Dals-Ed. Han gifte sig den första april 1785 med den tre år äldre Elin Persdotter från Fagrabo gård.

På lillejulafton 1788 fick de sonen Peter och fyra år senare en dotter som fick namnet Maria.

I början på maj 1794 dog hustrun Elin i barnsbörd, men Anders tycks inte ha varit särskilt ledsen över det för endast en och en halv månad senare gifte han om sig med Ella Andersdotter som var sexton år yngre än han själv.

Knappt två år senare fick de en son vid namn Andreas, som emellertid dog ett halvt år gammal. Året efter föddes en andra son, som fick samma namn, vilket var brukligt på denna tid. Om man förlorade ett barn i ung ålder gav man gärna nästkommande barn samma förnamn. Andreas gifte sig med en flicka från Skövde stom. Han dog 1834 endast 37 år gammal.

1801 föddes sonen Johannes. Han dog ett halvår efter Andreas.

Därefter fick Anders och Elin en dotter, som ärvde förnamn av modern och sist en son Anders, född 1811. Denne Anders Andersson kallade sig endast Andersson utan att använda faderns soldatnamn. Han blev bonde i Sölvatorp i västra delarna av Kullings-Skövde socken. Han gifte sig med en flicka från Frändefors vid namn Anna Larsdotter. De båda fick nio barn, varav ett tvillingpar, Andreas och Johannes. De båda dog emellertid efter endast fem dagar. Även en av de tre döttrarna dog som spädbarn.

Två av de äldsta barnen tog efternamnet Sölvén efter gården de var födda på, Sölvatorp.

Fadern Anders passade förvisso in på beskrivningen på ”Hjelt-Anders”, men samtidigt var han en stadgad bonde som troligtvis inte gav sig in i slagsmål.

JOHAN ANDERSSON HJELTE (född 20/6 1766, död 2/4 1839) SOLDAT 1786–1827

Efter Anders Hjelte kom soldaten Johan Andersson från Tengene i Skaraborg till soldatstommen. Han fick ärva soldatnamnet och kom alltså att heta Johan Hjelte. Han var gift med Maria Andersdotter Esping, möjligtvis från en adlig ätt vid detta namn. Hennes fader var ryttare vid Hofmansgården i Naum. Johan blev korpral. Familjen flyttade från soldattorpet till Högstorps Tå i Tumberg och senare till Galstad Grågård.

Johan och Maria fick först sex söner, varav den nät äldste, Jonas, blev soldat Nätt i Lekåsa och den näst yngste, Isak, blev soldat Blixt i Bråttensby. Mellansonen Gustav var ”bräcklig” enligt kyrkoböckerna. När han var trettiofem år var det klart för bröllop med pigan Kjerstin Johansdotter, men av någon anledning ogiltigförklarades bröllopet och Gustav fick förbli ungkarl ytterligare några år. Mitt i sommaren 1830 fick han dock komma i äktenskapets trygga famn när han slog ihop sina påsar med pigan Brita Larsdotter från Frötorp.

Det sista barnet, fött 1802, blev en dotter vid namn Anna Maria, men hon blev bara tre månader gammal.

Johan och Maria äldsta son hette Andreas men han finns inte att hitta någonstans i kyrkoböckerna så vi år nog anta att han dött ung.

ANDREAS OLOFSSON HJELTE (född 26/5 1803, död 27/2 1859) SOLDAT 1827–1830

Nästa soldat på Fagrabo soldattorp blev Andreas Olofsson. Han föddes enligt uppgift i Hol 1803. 1826, när han var tjugotre år gammal gifte han sig med den två år yngre Britta Jonsdotter från Lena och blev samtidigt soldat på Fagrabo soldatstom Nr 1078 och tilldelades namnet Hjelte.

Året efter födde Britta ett dödfött gossebarn. Sen dröjde det två år innan Britta blev gravid igen. Den siste oktober 1828 föddes sonen Lars på soldattorpet. Sonen överlevde emellertid endast i tre år, sedan dog han i vad som på den tiden kallades ”uppskaftning”, det vill säga kräkningar. Fadern Andreas hade då avskedats från det militära och familjen levde som fattighjon.

Nästan exakt fyra år efter Lars död födde Britta ånyo ett dödfött barn, denna gång en flicka. Familjen hade då fått flytta till fattigstugan. Tydligen ordnade livet upp sig någorlunda för familjen för de kunde flytta tillbaka till soldattorpet i Fagrabo. Antagligen bodde de då antingen som inhyses eller i en liten backstuga.

När Britta var 41 år gammal födde hon ytterligare ett dödfött flickebarn. Familjen bodde då som inhyses i Sköfde. Andreas Hjelte levde i ytterligare sjutton år som fattighjon och Britta därefter ensam tills hon var 73 år gammal. Hon hade fått fem barn, varav tre var dödfödda och ett dog endast tre år gammal. Endast sonen Johannes levde till vuxen ålder.

Andreas skulle möjligtvis kunna vara ”Hjelt-Anders”. Vad som talar emot detta är att han tycks ha varit en man med stora problem och en vek person.

NILS LARSSON HJELTE (28/3 1808-30/4 1849) 1831–1849

1831 blev Nils Larsson soldat på Fagrabo soldatstom och han tilldelades då namnet Hjelte precis som sina föregångare. Han föddes på Skattegården i Kvinnestad i slutet av mars 1808 och arbetade som dräng på gården Skog i Ornunga innan han blev rekryterad till det militära och kom till Fagrabo. I samband med flytten och värvningen till det militära gifte han sig i Algutstorp med Christina Andersdotter.

Nils och Christina fick först tre söner, Lars, Anders-Petter och Johannas, födda med två års mellanrum mellan varje barn och därefter tre döttrar, vilka föddes med lite längre mellanrum. Barnen tog alla efternamnet Nilsson. Sonen Anders Petter föddes 1835 och var därmed för ung för att kunna vara ”Hjelt-Anders”.

1849 lämnade Nils soldattjänsten och Fagrabo soldattorp togs över av Johannes Svensson Falk. Därmed var ”Hjelte”-tiden på Fagrabo över.

ANDREAS ANDERSSON GIFT MED ANNA MARIA ANDERSDOTTER (HJELTE)

Anders Arvidsson Hjelte, den förste soldaten i Tumberg soldatstom med detta namn var gift två gånger och fick totalt tio barn. Det äldsta barnet Andreas föddes 1786 och det yngsta, Anna Maria föddes 1817. Det var alltså trettio ett års åldersskillnad mellan de båda syskonen.

Anna Maria gifte sig på nyårsafton 1847 när hon var trettio år med Andreas Andersson från Herrljunga. Andreas var en hetlevrad person som 1834 blev åtalad och dömd för dråp. För detta brott blev han inspärrad på Malmö fästning mellan 1836 och 1846. Ett drygt år efter att han släppts ut ur fängelset i Malmö gifte han sig med Anna Maria.

Det finns mycket som talar för att just han skulle vara ”Hjelt-Anders”, framför allt att han var en hetlevrad person som inte drog sig för att ta i med hårdhandskarna. Han var förvisso inte son till någon ”Hjelte” men däremot var han gift med en dotter till en soldat Hjelte, Anders Arvidsson Hjelte.

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?