DEN DÖDA I SANDEN

Mollaryds station

1907 utspelade sig ett märkligt drama i Borgstena, mitt emellan Herrljunga och Borås.

En aprildag det året steg två allvarliga människor av tåget i Mollaryd, en station och liten by ett par kilometer norr om Borgstena. Paret förhörde sig om bostad och önskade ett hus, som helst skulle ligga något avskilt. I Mollaryd fanns det inget lämpligt hus men däremot i Borgstena, dit det tog paret knappt en timma att gå till fots.

Mannen, som hette Karl-Johan Rosenqvist-Lindström, var välklädd och utgav sig för att vara författare. Både kvinnan, som presenterade sig som Ida Pettersson-Rehn, som var mannens hushållerska, och Rosenqvist sade sig vara skilda.

De fick hyra ett hus i Borgstena för 15 kr/mån och betalade i förskott. Där i det avlägsna huset levde paret för sig själva. Mannen satt mest hemma och skrev och kvinnan skötte hushållet. De sökte heller inget umgänge. Kvinnan uppgav sig vara sjuklig och ingen i omgivningarna tog någon större notis om detta.

En dag kom provinsialläkaren från Borås för att undersöka henne eftersom hon klagade på bröstsmärtor. Därefter visade hon sig inte på ett tag. Så småningom berättade mannen att hon fått influensa eller möjligtvis lunginflammation.

Anders Gustaf Lönnerblad (8/1 1848 Saleby-11/5 1929 Furmon Borgstena ) Foto 1869

Ungefär en månad efter deras ankomst till Borgstena uppsökte Rosenqvist komminister Lönnerblad i byn och bad honom komma och ge den sjuka hushållerskan nattvarden. Prästen gick dit och konstaterade att kvinnan verkade vara illa däran. “Jag har alltid varit angelägen om religionens tröst, och därför ville jag ha nattvarden”, bönade Ida.

Elis Teodor Sundler (7/1 1849 Vänersborg-2/1 1926 Fristad Kullabo 2)

Några dagar senare kom Rosenqvist in till byn och anmälde att hans trogna hushållerska avlidit. Dödsattesten utfärdades och kyrkoherde Elis Teodor Sundler, brorson till den berömde Fredrik Sundler från Vårgårda, gav order om begravning på själva pingstafton.

Den som ordnade inför begravningen var Rosenqvist själv. Kista inköptes, svepningen av liket gjorde han själv. Vanligen brukade kvinnor utföra detta, men sådan hjälp avböjde han bestämt. En stationskarl hjälpte honom med att få över liket från sängen och ner i kistan.

Liktåget gav sig i väg från deras inhyrda bostad på väg mot kyrkan. När liktåget nådde kyrkbacken verkade lasset tyngre än normalt för dragarna, men ingen reagerade.

När begravningsakten var klar och de få gästerna avlägsnat sig stannade Rosenqvist själv kvar vid graven och betalade grävarna. Flera söndagar efteråt syntes den sörjande svartklädde mannen på kyrkogården och efter en stund vid sin före detta hushållerskas grav gick han gråtande därifrån.

Gästgivargården i Fristad

Rosenqvist flyttade in på gästgivargården i Fristad, där han sysslade med att skriva brev och annat. Han höll sig stillsamt för sig själv. En dag uppsökte han dock kyrkoherden för att få utdrag ur dödsboken. Med detta i sin hand skulle han kunna få ut pengar på en livförsäkring, som Ida haft. Av läkaren lyckades han få ut en dödsattest. Försäkringen föll ut med 10 000 kr, vilket var en hög summa på den tiden.

Märkliga rykten började cirkulera i Borgstena.

Någon hade sett sand rinna ur kistan när den var på väg uppför kyrkbacken. Andra hade efter begravningsdagen sett en kvinna i det hus paret hyrt. Ljud hade hörts inifrån huset, även när Rosenqvist ej var hemma. Vid ett tillfälle hade en kvinna som liknade den döda fått skjuts av en hemmansägare från Örlanda. Någon påstod sig ha sett henne på begravningsdagen, och senare hade hon visat sig både i Herrljunga och Borås.

Stationskarlen som hjälpt till att få den döda kvinnan i kistan erinrade sig att liket böjde sig på mitten, trots att hon varit död några dagar. Han hade inte tänkt på det då, men nu när ryktena börjat florera undrade han varför kroppen inte var likstel.

Så här fortsatte ryktena och Rosenqvist fann för gott att lämna Borgstena. Han beställde skyndsamt flyttningsbevis till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg och sen gav han sig hastigt av utan att säga något till någon i byn.

”Dödgrävare”

När en ny grav skulle grävas några veckor efter Petronellas begravning fann dödgrävaren en kista med sprucket lock och i den låg vadd, halm och några sandpåsar.

Polisen förstod nu att man råkat ut för ett bedrägeri och efterlyste paret. Spåren ledde till Jönköping, där det visade sig att Rosenqvist, som nu kallade sig ingenjör August Pettersson, höll hus. Hushållerskan fanns även i bostaden och det uppdagades att hon hade presenterat sig under falskt namn när hon kom till Borgstena. Hennes riktiga namn var Carolina Petronella Lindström-Viqvist. När de båda greps yttrade bedragaren: “Jag som gjort detta så bra, och så kommer ni och förstör det för mig.”

Präster, läkare och försäkringsbolag hade under flera år lurats av paret. I Västsverige var det flera platser som de hade hemsökt. De båda ställdes inför rätta och dömdes i Borås. Båda dömdes till ganska långa fängelsestraff samt förlust av medborgerligt förtroende i lika många år efter domens avverkande.

De båda bedragarnas uppsåt rann liksom ut i sanden.