SMÖRGÅSKRIGET

Danskar återvänder triumferande hem från kriget med Tyskland 1849. Kriget pågick till 1851, men ingen vann, det vill säga att efter kriget förblev allt som tidigare. Målning av Otto Bache

1848 var Danmark i krig med Tyskland då man stred om Schleswig-Holsteins tillhörighet. Sverige skeppade 4500 knektar och officerare till Danmarks hjälp. De flesta av dessa kom från Skåne men även Västergötland ställde upp med manskap.

En av de tappra soldater som reste till Danmark för att kriga, men endast mötte hårt motstånd från den goda maten, var soldaten Jonas Grip. Han deltog i det så kallade ”smörgåskriget”, som det kallades för den utmärkta förplägnaden som danskarna bjöd de svenska och norska hjälptrupperna. Om det var gästfriheten med starkvaror som gjorde att Grip påstod att allt i Danmark var större, vet vi dock inte, men under alla omständigheter var hans berättelser från vistelsen i vårt grannland mycket målande.

”A um inte aent så var biflugera som gäss.”

”Hurudana va fluster å kuper då?”

”Di va som här.”

”Hur kom bina in då?”

”Dä feck dom se sek om”, menade Grip.

Hemundervisning 1859

En soldat från Svältorna som deltog i ”erövringen” av Fyn, var Anders Sahl från soldattorpet Riddartorp, rote nummer 343, i Kvinnestad, söder om Vårgårda. Han var inte bara soldat utan kom även att bli socknens förste skollärare. I det enkla soldattorpet utan trägolv hystes barnen in under veckan på sommaren. Om vintern var det för kallt för att kunna ta hand om dem då de inte hade någon annan stans att sova än på hörännet. Inne i stugan huserade inte bara soldatfamiljen utan även skolbarnen och hönsen. För att göra det någorlunda drägligt att gå omkring på hönsskiten på golvet strödde man ut torr sand och sen när det blev för mycket av den stinkande varan tog man till skyffeln och rensade ut kladdet.

Britta var från gården Skinte i Kvinnestad. Målning av Mikael Raatikainen

I en liten sänka utanför torpet hade man en vattenkälla. Det var där som ”Skinte Britta” hämtade sina blodiglar, ett bevis för att källan hade kallt och rent vatten. Britta var bygdens dåtida husdoktor, men henne får jag berätta om en annan gång.

Anders föddes 1808, ”af bondefolk på Skattegården i Kvinnestad socken”. Kvinnestad är grannsocken till Asklanda, Ornunga och Ljur. Fadern hade bestämt att han skulle bli smed, men Anders hade inte de kraftiga nävar och armar som behövdes för att bearbeta det tunga järnet. Hans motivation att lära sig smedyrket gick helt upp i luften när han fick upp intresset för lill-pigan i granngården, Annika. I stället för att bli smed började han fundera på soldatyrket och sneglade snett på Skattegårdens rotetorp nummer 314, Sjöhagen kallat. Den knekttjänsten innehade emellertid Peter Jonasson Back och han var fortfarande i sina bästa år, vilket inte minst märktes på kvinnornas blickar när han kavat gick uppför kyrkbacken på söndagarna.

Riddartorp Kvinnestad 1921

1827 blev emellertid rotetorpet 343 Riddartorp i Kvinnestad ledigt och då ansökte Anders genast om tjänsten och blev antagen som soldat för roten och fick ta över torpet. Detta låg förvisso ute på de magra Svältorna, men det var bättre än inget. När man levde i dessa gudsförgätna trakter fick man lära sig att rätta skeden efter matsäcken och ta för sig när det bjöds.

Anders tog namnet Sahl som knekt, gifte sig med den tjugotre år yngre Annika och bosatte sig på Riddartorps utmark, där enar och martallar (en av vinden förkrympt tall) försökte värma landskapet så gott de kunde och de entoniga gärdsgårdarna rutade in ensamheten. Där bland stenar och obruten mark skulle Anders och Annika komma att leva och bo hela sina liv och där skulle deras fem söner och enda dotter komma att födas.

Som knekt fick han lära sig det mest elementära inom läs- och skrivkonstens sköna hantverk. Redan innan skolstadgan tillkom 1842 kom några av rotebönderna på att skicka sina mest alerta pojkar till Sahl för att han skulle försöka att lära dem att läsa, vilket han faktiskt lyckades med. En del kunde till och med skriva lite hjälpligt efter knektens ihärdiga tragglande med bokstäver och krumelurer.

Anders fortsatte med sin hemmaundervisning även efter skolstadgans tillkomst, men en dag i mitten av maj 1848 tog det tvärt slut med den intellektuella värvningen till högre vetande.

 

Vicekorpral Karl Oscar Lundin med sin hustru Helga Kristina Karlsdotter utanför sitt soldattorp i närheten av Tranås. Foto runt 1910

Den dagen kom en ryttare sprängande till torpet med ilbud från kaptensbostället Åsen i Ljur. Nu var det allvar på gång. Anders kunde känna spänningen i ryttarens strama hållning och formella hälsning. Den uniformsklädde mannen till häst överlämnade ett med sigill förseglat konvolut, som Anders skyndsamt och nervöst öppnade. Där stod det svart på vitt: ”med full mundering och förplägnad inställa sig vid Fristad hed den…” Inställa sig med full mundering på Fristad hed kunde bara betyda trubbel och allvar. Fristad Hed var sedan ett hundra år Gäsene kompanis mötes och lägerplats och antingen var man kallad på övning eller så var det något helt annat. Att det inte var någon övning förstod Anders på ryttaren och konvolutet. En rysning gick genom hans kropp och hjärtat började slå hårdare.

Backen upp till kyrkan i Kvinnestad. Foto Anders Roland

Han var inte helt oförberedd för på kyrkbacken hade han fått veta, att dansken var hårt pressad efter ett nederlag i det dansk-schlesiska kriget. Sverige hade på Danmarks enträgna vädjan undertecknat en konvention att till danska Fyn sända 15 000 man, då i första hand som demonstrativ styrka.

Fundersam satte sig Anders Sahl på stenen som han nyss sopat ren.

”Då skulle han ut… sina fyrtio år till trots…”. Han såg bort mot stugan, där femåriga Britta lekte med sin tre år yngre lillebror Johan. Uppgiven strök han sig över skägget: ”Är detta då Guds mening, nu när hans hustru just sagt sig tro, att hon skulle till igen”.

Han läste på nytt den förhatliga sedeln, som bar Kungliga Befallningshavarens stämpel och sigill. Även om inget stod direkt, så visste han vad som krävdes. När han nu tvingades ut i kriget så var det näst äldste sonen, Svante, som skulle få ta hand om hemmet tillsammans med modern. ”För väl att tolvåringen Svante fått städsla denna sommar… å dä ä gott gry i’n, så han klarar sig alltid”. Äldste sonen Anders Petter, 15 år, hade nyss konfirmerats och lämnat hemmet för att ta en drängtjänst i Mellby.

Mödosamt reste han sig, så tungt det kändes att gå de få stegen fram till stugan och behöva meddela den redan så belastade hustrun detta dystra besked.

Inkallade trupper vinkas glatt välkomna längs vägen

I maj 1848 marscherade knektarna från Gäsene och angränsande kompanier från Fristad Hed ner mot Skåne för vidare skeppning över sundet till Danmark. De tog sig vidare till Fyn där de slog permanent läger.

Väl framme på Fyn skickade Sahl ett lugnande brev hem till knektstugan uppe vid Riddartorp. Hans berättade att hans trupp med svenska soldater fortfarande låg kvar på Fyn och inte hade behövt ge sig av mot Schleswig för att kriga mot den lede tysken. De mötte däremot en översvallande vänlighet från danskarna var helst de kom. Han beskrev ingående hur de svenske hjälpte till med skörden och arbetet på gårdarna. Aldrig hade han kunnat drömma om, att det fanns så mycket av prunkande ymnighet, på denna vår Herres välsignade jord. ”Jag önskar att du kära hustru kunde se! … och att vi haft ett enda skäppeland av denna myckna grödas välsignelse. Och för denna vår hjälpsamhet blir vi i sanning rikt begåvade, då allt dugligt manfolk är kallade till fronten. Det ryktas om medling och fred, fransmän och ryssar lär trycka på, det är oro i det svenska lägret. Alla känner nog det nöjsamt att få komma hem till sina kära… men vi syler för den långa marschen”.

I Danmark fick de tappra svenska soldaterna njuta av de förföriska danska ”smörrebröden”, vilket speciellt för de magra knektarna från Svältorna var en lyx de aldrig kunnat unna sig. Det mötte aldrig någon fiende på slagfältet eller intog någon kulle eller stad som slaget kunde få namn efter, så det kom helt enkelt att kallas för ”Smörgåskriget”.

 

Brev till hemmet under det treåriga dansk-tyska kriget 1848-1851

Tidigt på hösten efter att de kommit till Fyn marscherade de i samlad trupp i flera veckor innan de kom fram. Tröttheten efter det glädjefulla livet på Fyn kändes dubbelt värre. Tänk vad underbart och glädjefullt det hade varit där bland de grönskande fälten och ymniga danskorna som välkomnat dem på alla möjliga sätt. När de närmade sig spreds knektarna ut längs vägar och stigar i skogen. Sahl fick syn på huset som var hans mål, gick ner på knä, laddade bössan och sköt två skott rätt upp i luften.

Soldat från treårskriget mellan Danmark och Tyskland 1848-1851

Det blev stor uppståndelse i det lilla torpet när de hörde de överraskande skotten som kom bortifrån ledet vid granngården. ”Det är Far, han är så där snabb att ladda om”, sa Svante, tolvåringen, som visste besked. ”Far, han hälsade ju alltid så när han kom från möten på Heden. Ja visst var det Far, Far… Far…”

Det tog dagar innan knekten berättat allt han upplevt, åter och åter fick han redogöra för allt han sett, gjort och fått uppleva. Då var det högtidsstunder framför spisen där Mor kokte vassgröt, berikat med det goda kornet Anders haft med sig hem i ränseln.

”Berätta om näsduken”, bad femåriga Britta. Hon menade den lilla spetsnäsduken med det vackra monogrammet, den som doftade så förunderligt gott, något ofattbart från den fina världen. Även om Britta hört berättelsen många gånger ville hon höra den igen. Hon älskade att smyga upp nära ”Far” och känna hans varma trygghet när han långsamt och lågmält berättade från främmande och farliga platser.

Med saknad och stolthet i rösten återgav den hemvände soldaten hur danskarna hade välkomnat de svenske som vänner och befriare och hur jublet övervälde dem varhelst de marscherade fram. I Odense var mottagandet rent översvallande. Folk ropade och vinkade och i fönstren trängdes stadens kvinnor för att hylla de svenska karlarna. Det var då i yran, som en liten skir näsduk sakta kom singlande ner genom luften, nästan som en fjäril. Han fångade den i flykten och stoppade den varsamt innanför bältet. Väl hemma tog han fram sin gömda skatt, aldrig hade han trott att det fanns något så skirt och vackert, och så denna doft!

”Den måste vi vara rädda om!” sa mor Annika och la den varligt i ”kistelärkan” (en träkista där man förvarade sina allra dyrbaraste minnessaker), där hennes vissnade brudkrona och några svartvita begravningskarameller redan låg bevarade för framtida nostalgiska resor i fantasin.

______________________________

I morgon kan du läsare hur det gick för soldat Sahl när han väl kommit hem från Smörgåskriget. Läs här: www.iglabo.se