DAGARNA SOM FÖRSVANN
Fram till 1753 använde vi i Sverige den Julianska kalendern, som fick sitt namn efter Julius Ceasar. Året fastställdes till 365 dagar och skottår med en extra dag skulle infalla vart fjärde år.
Den 18e februari 1753 gick Sverige som de flesta andra länder i Europa över till den gregorianska kalendern.
Genomsnittsåret i den julianska kalendern är 365,25 dygn långt men eftersom det genomsnittliga solåret är ungefär 365,2422 dygn kommer kalendern så småningom i otakt med årstiderna. I den julianska kalendern är ett år skottår om årtalet är jämnt delbart med fyra. I den gregorianska kalendern gäller samma sak, med undantag för årtal som är jämna århundraden, dessa är inte skottår annat än då också seklet är jämnt delbart med 400. Detta innebär att exempelvis åren 1800 och 1900 ej var skottår, medan 2000 var skottår. Dessa skottår, som i Sverige hittills bara inträffat en enda gång, år 2000, kallas storskottår.
Den 17/2 1753 blev den sista dagen i februari det året. Nästa dag blev den 1:a mars eftersom Sverige då gick över till den gregorianska kalendern från den julianska.
NORMALTID I SVERIGE
Torn- och byggnadsur i Stockholm
Den 1 januari 1879 fick alla svenska orter samma tid – svensk normaltid.
Fram till dess visade klockorna i Stockholm och Göteborg, i Haparanda och Visby olika tid – lokaltid. Lokaltiden bestämdes efter det ögonblick då solen stod som högst ovanför just den orten. Därför var det tjugofyra minuters skillnad mellan Göteborgs- och Stockholmstid, hela fyrtiofem minuter mellan Strömstad och Haparanda.
Ludvika station omkring år 1860, public domain, Järnvägsmuseet i Gävle. Smedjebackens Järnväg, SmbJ, lok 2 ”Wessman.” Marnäs station senare ändrad till Ludvika
Detta hade fungerat utmärkt i hundratals år, men en förändring tvingades fram att det växande tågresandet. Från år 1862 kunde man åka tåg hela vägen från Stockholm till Göteborg. Alla förstod att det var svårt att skriva ut begripliga tidtabeller för ett tåg som passerar orter med olika lokaltid. Däremot var det mycket svårt att komma överens om vems lokaltid som skulle gälla för hela landet.
Göteborgs station
En intensiv debatt utbröt i landet. Västra stambanans folk i Göteborg hävdade med kraft att den självklara normaltiden för hela Sverige var klockorna i Göteborg eftersom Sverige och Norge då skulle få samma tid och då skulle även Danmark lätt kunna anpassa sig till den tiden. För övrigt bodde majoriteten av Sveriges befolkning väster om Stockholm, påpekade göteborgarna.
Skämt infört i Dagens Nyheter den 7/1 1879
Stockholmarna gapskrattade åt detta. Kungen, regeringen, riksdagen och alla som överhuvudtaget betydde något i Sveriges land, fanns i Stockholm. Självklart skulle resten av landet följa klockan i den kungliga huvudstaden!
Debatten blev seg och på svenskt sätt ytterst lång. Den pågick mellan lärda män och politiker i femton år, innan riksdagen kunde komma överens om en kompromiss. Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär emellan Stockholm och Göteborg. Den går cirka två mil väster om Östersund, passerar Leksand, Motala, Eksjö och lämnar Sverige en mil öster om Karlshamn. Folket i alla dessa orter behövde inte ändra sina klockor – de blev rikslikare för Sveriges klockor. Den 1 januari 1897 fick alla andra ställa om sina klockor i landet. Varje ort fick veta hur många minuter framåt eller bakåt visarna skulle ställas.
Sverige var det första landet i världen som lät införa standardtid för hela landet. Det var en stor händelse. Tidningarna skrev om folk som stod i kö utanför urmakarna för att få sina klockor rätt ställda.
Det internationella järnvägsnätet byggdes snabbt ut varför behovet ökades för en världsklocka för hela jorden. Denna världsklocka krävde ett stort antal internationella konferenser innan den slutligen existerade år 1913.
Det var fransmännen som stretade emot, främst därför att engelsmännen hade lagt beslag på nollmeridanen och lagt den genom Greenwich.
Alla världens kartor och alla tidszoner har denna engelska ort som utgångspunkt. Fransmännen lyckades få världens regeringar att gå med på att världens klockor ska ställas efter den signal som från och med klockan tio på morgonen den 12 juli 1913 hördes från Eiffeltornet i Paris.
Då kunde engelsmännen behålla sin museala vitmålade linje i golvet – det var Paris som blev världens elektroniska mittpunkt, som ställde klockorna på exakt rätt tid.
FICK TILLBAKA EN DAG
Den 30 februari är ett datum, som endast har infallit en enda gång, nämligen i Sverige år 1712. Februari månad har vanligtvis 28 dagar och vart fjärde år en skottdag, så det blir 29 dagar. Detta gäller för de gregorianska och julianska kalendrarna.
I Sverige (som då även inkluderade nuvarande Finland) planerade man att övergå från den julianska kalendern till den gregorianska, genom att med början år 1700 ta bort skottdagarna under de följande 40 åren.
Den julianska kalendern gick från och med år 1700 nämligen elva dagar efter den gregorianska, så genom att ta bort en dag vart fjärde år vid elva tillfällen tänkte man sig en så mjuk och smärtfri övergång till den nya kalendern som möjligt.
Karl XII och kosackledaren Ivan Mazepa efter slaget vid Poltava 1709 Målning av Gustaf Cederström från 1879 Foto Fine Art Images IBL
Kalenderreformen inleddes år 1700, genom att den 29 februari togs bort ur den svenska almanackan. Ungefär vid samma tid utbröt dock det stora nordiska kriget, vilket ledde till att kalenderreformen glömdes bort och 1704 och 1708 hade man skottdagar som vanligt. Detta ledde till, att Sverige i början av 1700-talet hade en egen kalender, som gick en dag före den julianska och tio dagar efter den gregorianska. Detta innebar bland annat att slaget vid Poltava 1709 utkämpades den 28 juni enligt svenska kalendern, men 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska.
Så småningom bestämde dåvarande svenske kungen Karl XII att det var för krångligt med en egen kalender och 1712 återgick Sverige till den julianska kalendern genom att detta år ha två skottdagar, vilket innebar, att 29 februari alltså följdes av 30 februari, en fredag. Detta datum motsvarades alltså av den 29 februari i den julianska kalendern och den 11 mars i den gregorianska. Från och med dagen därpå var den svenska kalendern därmed i fas med den julianska (1 mars i de båda, vilket motsvarade 12 mars i den gregorianska).