KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

REN SKIT

Otto Bäck död 1925 ”Den vandrande lumphögen” Född i Fågelfors sn Kalmar Länsmuseum

Hygien och renlighet är ett vidsträckt begrepp, speciellt om man jämför dagens puristiska leverne med gårdagens, där naturen, djuren och ohyran, levde i symbios och samförstånd med människorna.

Det var inte bara hos de fattigaste som möjligheterna och antagligen även viljan, kunskapen och prioriteringarna, var annorlunda än i dag. Även bönderna i de lite finare gårdarna såg hygien på ett annorlunda sätt. Då som nu var väl renligheten mycket olika hos olika familjer, men någon jämförelse med dagens hygien tål inte ens den i de bättre bondgårdarna omkring förra sekelskiftet.

Arbetet, både inomhus och utomhus, utfördes under de mest obekväma förhållanden och klädedräkten var inte särdeles lätt att hålla ren.

Två kvinnor plockar löss på barnen. Foto Örebro läns museum

Ohyra var mycket vanligt ända i på 1900-talet. Även om klädlössen var ganska sällsynta, så förekom huvudlöss desto oftare, speciellt hos små barn. Loppor frodades kanske mest beroende på ideala kläckningsförhållande i ladugårdarna.

Här kan det vara på plats att reda ut skillnaden mellan dessa tre små plågoandar.

Huvudlössen lever av människors blod. De förflyttar sig genom att klättra på hårstråna, som behöver vara minst tre centimeter för att lössen ska trivas. Lössen kan inte flyga eller hoppa. De sprids genom direktkontakt huvud mot huvud. Löss som hamnat utanför håret, till exempel på golvet är försvagade och kan inte förflytta sig. De överlever högst ett dygn.

Klädlusen sprids främst via smutsiga kläder och frodas i smutsiga miljöer. Den avsöndrar via sin avföring den bakterie som orsakar fläcktyfus. När den drabbade kliar bettet sprids smittan i blodet.

Loppan är en insekt som suger blod och därmed sprider sjukdomar. De kan bli närmare en centimeter stora. Genom sina kraftiga bakben är de duktiga på att hoppa.

Loppor är inget nytt. De fanns för många hundra år sedan och inte bara i Sverige. Målning av Jean-Baptiste Lebel

Hade man varit på besök i en bondgård kunde man vara bergsäker på att ha med sig en eller flera av de små svarta plågoandarna hem. Företrädesvis hade man dem i de den tiden gängse yllestrumporna. Lakanen i sängarna avslöjade snart att man hade fått påhälsning genom de svarta prickar som de utgjorde. Det tog sin tid att bli av med ohyran och förresten hann man väl nästan aldrig bli kvitt den ena besättningen förrän man begåvats med en ny. Röda märken blev det på kroppen, där odjuren bitit, och betten åstadkom en särdeles obehaglig klåda. Man använde en sorts insektspulver, som blåstes ut på kläder och golv med hjälp av en slags spruta, ett trärör med en gummiboll i ändan. Bästa och säkraste sättet att bli av med besökarna var dock att jaga villebrådet ”för hand”.

Det var ju inte underligt att ohyran förekom rikligt hos backstugornas folk och andra med besvärliga förhållanden. En man i Bjurum berättade: ”Som barn var jag en gång med far inne i ”Rumpes-Johannesa stuga” och strax innanför dörren utmed ena väggen i ryggåsstugans enda rum fanns ett spjälverk, innanför vilket några hönor hade sitt tillhåll. Rädd blev jag, då hönorna vid dörrens öppnande flaxade till, och lukten i stugan var mycket komprimerad. Förresten var tröskeln nog minst en halv aln hög; detta för att i möjligaste mån minska golvdraget. Jag tror att ”Rumpen” året runt gick klädd i s.k. ”skale päls”, d.v.s. en långpäls av berett fårskinn med ullen inåt och utan tyg utanpå samt med två rader blanka ”pälsa-knappar”, som på en uniforms syrtut. Sådana där ”skale pälsar” voro mycket vanliga plagg på äldre karlar, och de voro förstås ett trivsamt tillhåll för loppor och kanske också löss. Men det var ett härdat släkte de där gamlingarna och man hörde aldrig någon klagan från dem beträffande sådana småsaker som ohyra. Så sent som 1925 var jag en gång inne hos Billberg, som bodde vid gränsen mellan Häggum och Bolum och han hade i sitt boningsrum ett tiotal kaniner fritt skuttande omkring. Förut hade han haft sin ko i köket när ladugården ramlade ihop.”

Lusbräda

För att försöka bli av med lite löss använde man även en så kallad lusbräda. När det var dags att gå till sängs stoppades lusbrädan in mellan sängen och väggen. När lössen ätit sig mätta kröp de in i brädans hål. På morgonen skakades brädan ur över den öppna spisen och lössen gick en snabb död till mötes.

Under den varma årstiden hade man möjlighet att bada i sjöar och vattendrag. Det var förstås mest barn och ungdomar som gjorde så. Under 1800-talet var baddräkter okända och vuxna ville inte visa sig nakna för varandra, varför de avstod från att tvätta sig när det fanns andra i närheten. Detta belyses väl genom utsagan av en medelålders man: ”Nä, se badat har jag inte gjort sedan jag var så illa tvungen, då jag exercerade beväring.”

Badstuga i Småland 1910-tal © Evy Sandells Samling IBL bildbyrå

Till jul var det dock brukligt att man skulle tvagas ordentligt, men något riktigt bad var det väl knappast. Det var mycket arbete med detta för ved skulle bäras fram, vatten likaså och sen skulle slaskvattnet hällas ut.

Allmogen använde sällan lakan utom vid högtidliga tillfällen. Sängarna bäddades i stället med gråfiltar. Det dammiga arbetet på åkrarna förde med sig mycket smuts och jord hem och lakanen skulle mycket snart blivit riktigt lortiga, vilket förstås även filtarna gjorde, men det syntes mindre.

Under den kalla årstiden var det svårt att få brödet att jäsa innan man kunde sätta det i ugnen. För att hjälpa processen på vägen sattes därför ofta degen på jäsning i sängen när dess nattgäst lämnat den och dess små kliande gäster kvar i värmen. Det var ju oundvikligt att ett och annat litet kryp hittade en väg in i bunken och blev väl gräddad i ugnen och så småningom hamnade på brödfatet.

Mjölet från småkvarnarna var heller inte så särdeles rent. Det var ofrånkomligt att det blev både ”rått-lort” och annat i mjölet. Förmalningen skedde genom kvarnstenar i stället för valsar och grus från stenarna kom också i mjölet, varför det kunde knastra rätt bra mellan tänderna ibland, när man tuggade bröd av sådant mjöl.

Förr var det inte ovanligt att grannar och vänner uppvaktade varandra med en eller två ”bakekakor” efter välförrättat bak. Det bakades inte så ofta utan i stället gjordes stora bak, så att brödet räckte två till tre veckor framöver. Den ena husmodern bakade kanske den ena veckan och den andra en annan, och då var det ju gott att få en färsk brödkaka att ta till som omväxling. Särskilt var detta fallet på hösten, då bondmororna bakat första gången av årets skörd. Det hände då ibland att det ena eller andra hamnade i brödet och kom som en mindre glad överraskning när man bet i sin brödskiva.

Inte bara brödet kunde råka ut för missöden och få icke önskat innehåll, även till exempel den hemmagjorda korven kunde obemärkt berikas med extraordinärt innehåll. En större bondgård i Broddetorp brukade vid slakten och därmed förenade arbeten anlita en backstugugumma som hjälp, när det egna arbetsfolket inte räckte till. Då husmodern tillrättavisade gumman för att hon i korvsmeten ville mala ner en del högst olämpliga köttbitar, svarade hjälpgumman: ”Dä har la suttit på krittert alltihop!”

Tre små pojkar lastar gödsel på en vagn dragen av två hästar. Foto: Hallands kulturhistoriska museum

Gödselstackarna låg i direkt anslutning till ladugårdarna och därför nära bostadshusen. Det skulle mockas för korna flera gånger om dagen och det var naturligt att röra sig i gödseln och inget märkvärdigt att den följde med in i stugan.

Mjölkhanteringen var speciellt känslig för yttre påverkan. När korna rengjordes för dåligt eller kanske inte alls före mjölkningen kunde det bli ett lager av grön gröt på bottnen av mjölkkärlet eller så kunde någon liten förbipasserande mus råka trilla i spannen. Vi i vårt moderna konsumtionssamhälle skulle antagligen slängt bort mjölken, men i de knappa förhållanden som rådde på den tiden, fick man nog bara ta upp musen och låtsas om ingenting hänt.

Uddagården i Bjellum. Foto Bjellum.se

Från Bjellum berättades: ”I Uddagården hade de i början på 1900-talet en tid en piga, Karin, vars förståndsförmögenheter voro minimalt tilltagna. Förresten var det rätt vanligt i Uddagården att de anställde pigor och även någon dräng, som voro så illa utrustade å huvudets vägnar att ingen annan ville ha dem i sin tjänst. Billig arbetskraft var det, och ofta kunde dessa tjänsteandar arbeta uthålligare och med tyngre arbeten än andra, vilket var huvudsaken för Johan i Uddagården! En dag kom min mor ner till Uddagården, där mormor hade ett rum som undantag, och hon fick då se pigan Karin stå på gårdens gräsplan och med en kvast sopa en utbredd filt. Det rök ganska friskt av damm och annat från filten, och när Erik, yngste sonen på gården, gick förbi, frågade mor honom: ”Vad är det Karin håller på med?” ”Äsch, hon sopar bara lopporna ur sängfilten. Det gör hon var morgon”, blev svaret. Och den stackars pigan hade också en otrolig mängd loppor. Så länge hon var i Uddagården, vågade vi oss aldrig in i köket där, ty bara man kom över tröskeln var man ”smittad”. Pigorna hade alltid sin sängplats i en träsoffa i köket. Karin gifte sig senare, trots kyrkoherdens tveksamhet vid lysningsuttagningen med en dräng, som var svinskötare i granngården. Han var nog inte så särdeles mycket klyftigare å huvudets vägnar än Karin. Maken dog ganska snart och Karin blev intagen på någon vårdanstalt.”

Råtta

Råttor och möss fanns det mycket gott om i gårdarna på den tiden. De hade ju ett idealiskt tillhåll i lador och på spannmålsmagasin. Katter fanns det för all del gott om, men ofta var råttstammen alltför stor för att katterna skulle kunna hålla dem i schack.

Råttfälla av trä som tillhört lantbrukare Albert Blycker i Gunnarp socken Foto Hallands kulturhistoriska museum

Givetvis tog man hjälp av hemmagjorda råttfällor men de var inte så särskilt effektiva. En sådan fälla kunde bestå av en ganska stor och bred plankbit med en fast och glattslipad pinne upprättstående från mitten. Över denna pinne träddes en annan plankbit av samma storlek som bottenplattan, men om möjligt ännu tyngre. Hålet i den övre planken måste vara så stort att det löpte lätt på pinnen. Med en sticka, på vilken fastbands något slags bete, gillrades så överplankan upp så att den föll ner så fort en råtta försökte ta betet. Dessa fällor var svåra att gillra och ofta hann råttan undan sitt grymma öde. Blev det någon fångst i dem, så blev det ju endast en råtta åt gången. Därför använde bönderna ofta en annan fångstmetod, varvid ett större antal råttor kunde förgöras på en gång. En stor balja eller kar fylldes halvt med vatten. Ovanpå vattnet strödde man ett lager med kli eller havremjöl, som hade en för råttorna tilltalande lukt och som dessutom inte så lätt sjönk till baljans botten. En bräda ställdes lutande från golvet upp mot baljans kant. Lockade av den förföriska doften från mjölet promenerade så råttorna i nattens tysta timma uppför brädan, hoppade ner i ”mjölbyttan” och kunde inte ta sig upp igen utan drunknade i soppan av vatten och mjöl.

För att fånga möss använde man stålburar med en dörr, som slog igen, då musen kom åt betet. Det obehagliga med den sortens fällor var att mössen var levande i dem och efteråt på ett eller annat sätt måste avlivas, vanligen genom dränkning, då hela fällan släpptes ner i en spann med vatten.

Till sista några ord om faran med att bli tvättad i onödan (berättat på Bjellums hemsida):

Kvinna vid ”lakegryta”

”En gammal ensamboende man, ”Gulles-Anders”, blev så småningom oförmögen att reda sig själv i sin gamla stuga och skulle därför tagas in på ålderdomshemmet i Stenstorp. Ett villkor för intagandet var att gubben skulle vara fri från ohyra och någorlunda rentvättad. Till den ändan tingade kommunalnämndsordföranden på ett par gamla knektar att bada ”Gulles-Anders”. Soldat Grönqvist berättade sedan om tvagningen: ”Vi värmde en hel lakegryta med vatten som vi slog i ett kar. När vi fått lagom varmt vatten satte vi i gubben och lät honom blöta sig en bra stund. Sedan satte vi i gång att skura honom med borste och såpa, men det var lönlöst, varför vi skavde av de värsta skovorna med en slö bordskniv, innan vi satte i gång med borstningen igen. Det var ett snuskigt göra, ty gubben hade både löss och annat, men till slut fick vi i alla fall fram skinnet och efter ytterligare ett par sköljvatten blev ”Gullen” riktigt fin. Han tålde i alla fall inte vid renlighet, för det var inte länge efter det han kom till ålderdomshemmet som han dog. Det är nog inte farligt för yngre människor med en grundlig tvagning, men de gamla ska man låta vara i fred, om de ska leva”.

Det var nog ett så klokt råd att det tål att upprepas:

“de gamla ska man låta vara i fred, om de ska leva”

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!