SAGAN OM DET GAMLA ÄPPELTRÄDET
Ljurs by 1765
Nära Ljurs by i Älvsborgs län fanns för länge sedan ett stort gods som hette Iglabo, som nu är delat i mindre brukningsdelar.
Iglabo säteri
För kanske två eller tre hundra år sedan kom en främling åkande i en vagn dragen av fyra hästar. Han körde upp framför mangårdsbyggnaden och ville tala med ägaren. Främlingen ville köpa godset, och de kom snabbt överens, eftersom köparen bjöd ett pris som var dubbelt mot värdet.
Den nye ägaren var en mystisk, svartmuskig karl som inte kunde tala den lokala dialekten. Han kunde nätt och jämnt göra sig förstådd. Folk sade att han varit sjökapten och farit vida omkring, upplevt otroliga äventyr och uppnått stort välstånd.
Äppelträdet framför mangårdsbyggnaden på Iglabo
Omedelbart efter sin ankomst planterade han ett litet äppelträd mitt för mangårdsbyggnaden och han skötte detta träd med stor omsorg. Trädet växte och frodades och bar de mest härliga och stora äpplen, gulgröna och saftiga, med den mest utsökta smak.
Iglabo blomstrade likt äppelträdet, gyllene skördar varje år, nya ståtliga lador, feta kreatur, glänsande och praktfulle hästar. Den gamla och nedslitna gården blev ett storslaget herresäte med huvudbyggnad och två flyglar, alla vitmålade. Det gamla magasinet och drängstugan, som ersatts av de nya flyglarna, fick bli vedskjul och svinhus. Och de förvisades till ett undanskymt hörn bakom de nya stallen.
Sjökaptenen dog vid hög ålder och lämnade ett rikt arv till sina barn. Men trädet växte och dess vidsträckta krona täckte halva gräsplanen framför huvudbyggnaden. Det storslagna godset och dess underbara äppelträd blev vida känt.
Kaptenens sonsons son, skadad, gammal och trött krigare
Men allting i denna värld är underkastat förgängelse. Den dag kom då trädets livskraft begynte minska. Svamp började växa på stammen och en sommar dog två större grenar. Det hände när sjökaptenens sonsons son hade varit herre på Iglabo i tio år. Samma år var det missväxt i hela landet, och en av godsets flyglar fattade eld och brann ner till grunden.
Man satte stöttor under de största grenarna på äppelträdet, sågade av de döda grenarna, behandlade skadorna på stammen med oljefärg, spred gödning runt trädets fot och skötte den ärevördiga veteranen på bästa möjliga sätt. Det gamla äppelträdet syntes bli bättre och blommade vackert nästa vår och bar den hösten äpplen lika fina som vanligt.
I många år föreföll det helt friskt. Men slutligen kom ålderströttheten tillbaka igen. Två ruttna och knotiga grenar bröts av vinden och måste sågas av. Samma höst dog godsets ägare mycket hastigt och lämnade endast ett barn, en sjuklig dotter, som sista återstående familjemedlem.
Det gamla trädet, godsets väktare, som hade givit lycka och välsignelse till många av familjens grenar, genomgick ännu en smärtsam operation och fick några stöttor till och en tjock järnkrampa runt stammen. Det försökte så gott det kunde att blomma och bära frukt som vanligt. Och i många år stod det där, krokigt, brutet och lidande, men älskvärt, saktmodigt och vänligt.
Äpplet från Iglabo
Som för att giva sin välsignelse sträckte det ut sina knotiga och skrynkliga händer över gården. Men en mörk och kall höstkväll kom en hård storm och bröt av tre av dess fyra grenar. På morgonen kom gamla fröken, gårdens ägare, och fick se vad som hänt. Och hon grät. Ett frostbitet äpple föll ned från toppen av den återstående halvdöda grenen. När det föll snuddade det lätt vid pannan på den gamla damen som stod vid trädets rot.
Kvinnan kände en frysning i sin kropp, svepte schalen kring axlarna och skyndade in. Några timmar senare blev frysningen till en brinnande feber och den gamla kvinnan fick gå till sängs. Några dagar senare var hon död.
Avlägsna släktingar kom och auktionerade bort gården. Det stolta Iglabo var åter bara en gård.
Läs hur det gick för äpplet sen och var det finns idag: www.iglabo.se/b55
________________________
Denna berättelser har tidigare publicerats i Svältornas Fornminnesförenings jubileumsbok 2005