SPIRITUSEN
Spiritusdosa av papp med sköldpaddsliknande figur med rörliga ben och rörligt huvud
Varför har vissa människor mer pengar än andra trots att det inte verkar finnas någon anledning till detta. De varken arbetar mer eller har ärvt sina rikedomar, så var har de fått kulorna ifrån?
Nästan helt säkert har de skaffat sig en ”spiritus”, som är, vi får förmoda att de fortfarande finns kvar, även om ingen tycks ha gjort några observationer av detta väsen på över hundra år, ett väsen som inbringar pengar, tur och framgångar till sina ägare så att de kan skaffa sig övermåttan av världsliga egendomar.
Eftersom det inte gjorts några observationer av detta väsen på senare år får vi förlita oss till forna tiders beskrivningar. Det sades att han såg ut som en torbagge, även kallad torn- eller tordbagge eller tordyvel. Dessa skalbaggar är vanligen glänsande svarta och lever till stor del på djurspillning, speciellt från betande däggdjur.
Man fick inte döda denna, utan måste behandla den med respekt. Om man hittade en tordyvel som ramlat på rygg och vände den rätt skulle man få tio synder förlåtna. Tordyveln hade också en varslande roll. Om årets första tordyvel kom fort flygande skulle vårens arbete förlöpa smidigt, om den hade löss mellan frambenen borde sådden inledas tidigt och om den hade löss mellan bakbenen var det bäst att dröja med sådden.
Spiritusen kunde också se ut som ett stort fult troll, en stor hemsk spindel eller en anskrämligt stor fluga samt möjligen ett nystan. Det sades vara en ond ande som så förklätt sig till dessa skepnader.
En spiritus i en rund träask från 1800-talet
Han förvarades i en butelj eller en svart ask på byrån, i en skruvask på vinden med en stenhäll över, möjligen även i ett skrin under sängen.
Han skulle matas varje morgon med spott, helst spott på fastande morgon. Varje torsdagsmorgon skulle han få lite människoblod.
Om man inte skötte om honom, som man skulle, kunde han ge en otur i stället för tur.
Spiritusen kunde man aldrig göra sig av med, antingen man kastade honom i kallt eller varmt, så kom han tillbaka. Vid sin ägares död bet han sig fast på dennes bröst och följde med i graven. Vid en begravning i Sandhult, på 1820-talet, hade spiritusen knipit sig fast på kistans lock.
I Västergötland har spiritusen helt säkert funnits i socknarna i Fristad, Gingri, Sandhult, Rångedala, Murum och Molla ända in på 1860-talet.
En gammal piga, som bodde i Gingri på 1860-talet, berättade:
”Det var en gång i min ungdom; fram på 1840-talet tror jag. Jag hade varit hemma min frivecka hos far och mor, långt norr upp i Gäsene härad och gick nu på återvägen till den gård i Fristad, där jag tjäntes för. Mina föräldrar bodde ju inte i näste by; så att lång väg hade jag vandrat och goa mila hade jag kvar. Mörkt var det och mörkare blev det, regnade och blåste gjorde det, och ömfotad var jag; så att jag bestämde mig för att gå in på nästa ställe och be att få låna hus över natten. Jo, det kunde jag få. Ligga på ett soffelock, lagt på och emellan ett par stolar med en fässinge (madrass) där på — det vanliga för vandrare, såvitt en inte hellre ville krypa ner på en fässinge eller halmkärve på golvet. Just som sömnen rann i mig, vack jag till igen, vid det jag tyckte att någonting korn utrullande under ifrån sängen, i vilken gubben och käringen lågo. Och sen for det fram och tillbaka å kors å tvärs å ändalångs, likasom att ett ullnösta tröllat över golvet. Rätt som det är, vaknar käringen, och jag hör henne mumla, »Dä va sant, ja’ glömde att ge spiritusen mat». Så går hon upp, och så, tror jag, hon drog ut någonting under ifrån sängen, vilket, jag sedan på morgonen såg, kunde vara ett litet skrin, öppnade locket, gick så och tog upp spiritusen, som rullat av under mitt soffelock, min bädd, lade därpå, tyckte jag, ner honom i skrinet, spottade duktigt några gånger, stängde locket, sköt in skrinet, kröp ner i sängen. Så blev det tyst.
»Ja», sade matmora, när jag sen talte om’et, »spiritusa ska foras mä sputt».”
Det var långt ifrån riskfritt att ha en spiritus. Gustav Fredriksson född 1861 berättade:
”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.
Pengarna som väsendet hade dragit in till sin ägare hade man fått på oärligt sätt. Därmed hade man Djävulen att tacka för pengarna. För att inte riskera att hamna i helvetet berättas ofta att det gällde att bli av med spiritusen innan man dog. Ett sätt var att sälja den vidare, en annan metod att gräva ner den under rinnande vatten samtidigt i närvaro av en präst som skulle läsa ”sina förböner”. I många uppteckningar berättas dock att det hela slutade med att spiritusen fick följa med den döde ägaren ner i graven.”
Om oturen drabbar dig så är det nog bäst att du ser efter om du kanske skadat någon spiritus förklädd till skalbagge eller kanske du kommit över pengar som inte är dina. Man kan aldrig vara nog försiktig i dessa tider…