SKRATT-ALRIK

Frits Alrik Johansson framför Granvattnet där han föddes och bodde hela sitt liv

Vid gården Granvattnet väster om den lilla Öjesjön, knappa två mil nordväst om Alingsås, bodde en gång i tiden den berömde allkonstnären Alrik Johansson.

Hans fader hette August Johansson och han var först gift med Anna Stina Andreasdotter från Främmestad. De båda fick tre barn men hustru dog när hon bara var trettiosju år gammal och lämnade August ensam med tre småttingar varav den yngsta var endast ett och ett halvt år.

August behövde en mor till sina små barn och knappt två år efter den första hustruns död gifte han om sig med Anna Kristina Jonasdotter. Med henne fick han fem barn vara den yngste fick namnet Frits Alrik. Även Anna Kristina dog ung, endast 42 år gammal, och då var minstingen Frits Alrik endast ett och ett halvt.

Alrik, som han kallades fick ett tidigt intresse för handarbete. Som liten gick han till moster Hilma i Relsbo och lärde sig väva mattor. Med tiden blev han så avancerad i sitt vävande att han använde upp till sexton trampor för att skapa invecklade mönster. När han såg ett vävmönster i tidningen var han genast på det klara med hur det skulle sättas upp.

Han var en mångsysslare av stora mått och vida känd för att väva dukar, ofta Snöflingan med bomull i varpen och linne i inslaget. Folk stod i kö för att köpa hans dukar. Av ull från egna får kardade, spann och stickade han vantar och tröjor till släkt och vänner.

Hans dröm hade varit att bli veterinär, men det fanns inte pengar till det i det relativt fattiga hemmet. I stället fanns det många munnar att mätta och fadern August var ensam med barnen. Ändå Alrik at under hela sitt liv att bota sjuka djur. Om fostret låg fel i en ko eller tacka, vände han det rätt, innan det skulle födas. Veterinärmedicinsk litteratur liksom annan teknisk litteratur upptog många långa kvällar i stugan där ha för övrigt var ensam.

Han samlade på sig ett helt menageri av djur från jordens alla hörn. Ute på gårdsplanen gick påfåglar, och inne i huset hade han sibiriska ekorrar, apor från Sydafrika och andra underliga varelser.

Alrik vid sina kolugnar 1940-tal Bild från Karl-Uno Johansson

I början på 1930-talet byggde han ett klingsågverk med spånhyvel i bäcken mellan Öjesjön och Gransjön. Här sågades bland annat virket till ladugården, som byggdes 1934. I sina kolugnar tillverkade han torvströ och gengaskol som användes i avsaknad av bensin under krigsåren. När bygden fick elektricitet 1947 elektrificerade han sågverket och började tillverka fisklådor.

Bland sina många vänner och bekanta betecknades han som en glad, godmodig och generös människa, alltid med glimten i ögat. Hans dråpliga historier och kommentarer lever fortfarande kvar i folkminnet.

”Skratt-Alrik” (1900-1976) Foto från 1972

Kärt barn går ju som bekant under många namn och Alrik var en både känd och omtyckt persons så han fick många smeknamn, ”Alrik i Granvattnet”, ”Skratt-Alrik”, ”Väv-Alrik”.

Hans skratt var känt och hörbart i sju kyrksocknar. Hans vävkonst och linnedukar i minst sju härader. Snusdosan var hans livselixir.

En gång svängde en buss fullastad med husmödrar från Lund upp på gårdstunet. De hade någonstans under resan fått höra talas om Alriks linnedukar och ville absolut besöka denna omtalade man och kanske lägga vantarna på ett exemplar av hans fina hantverk. Alrik hade en duk på gång i vävstolen inne i rummet bland alla sina små underliga djur.

Linneduken blev beundrad och prisad och beställningarna rullade in. Han spottade på blåpennan och skrev upp dessa i sin lilla anteckningsbok där det redan fanns antecknat en lång rad av både prostinnor, doktorinnor och professorskor.

De långväga damerna ville förstås ha reda på när linnedukarna skulle kunna komma med posten.

”Före jul?” undrades det.

”Ett eller två år”, sa Alrik, varpå hördes tunga suckar och mångordiga invändningar.

”Så länge, då kanske vi är döda.”

”Säj te då, så går duken te näste”, blev svaret.

1930 flyttades dansbanan från Kvarnabo till Granvattnets festplats. På pingstafton invigdes den och Harald Andersson från Böstebacken spelade. De flesta större svenska artister uppträdde här. Foto Valter Nilsson

På Alriks marker låg Granvattnets dansbana vacker nere vid den lilla vackra sjön.

När Alrik stod uppe på landsvägen ovanför dansbanan i lördagskvällens skymning och berättade historier, skrattade och snusade, då hade artisten som uppträdde på dansbanan ingen chans. Alrik drog all uppmärksamhet till sig.

En högsommardag drabbade olyckan Alrik Johansson och han blev illa skadad då han fick en elektrisk motor över sig i samband med en redskapstransport hemma på gården:

”Då måste alla djuren omedelbart avyttras och själv fick jag in till lasarettet för vård. Sedan har det blivit många besök såväl vid alingsåslasarettet som Solhems sjukhus i Borås. Nu bor Jag ensam på gården sedan min syster fått komma in på lasarettet i Trollhättan för vård. Hon är 83 år gammal. Själv blir jag 69 år.”

Utan att klaga över sin egen olycka fortsatte han med att konstatera:

”Nej, kan man inte klara sig själv på ett sådant här jordbruk, så får det vara.  Att leja arbetskraft går inte i dagens läge med så höga löner. Förra våren fällde stormen en del skog ute på mitt skifte, men de träden får faktiskt ligga där, då det inte lönar sig att leja folk att ta hand om det fällda.”

Olyckan reducerad avsevärt hans förmåga att hantera vävstolen:

”Det måste den, ja. Den andra foten vill liksom inte vara med. Och under sådana omständigheter går det inte fullt lika fort att arbeta. Men väver gör jag ändå. Varje dag väver jag alltid något. Nu, sedan jag råkade ut för Fru Julia Olsson, Osbacken, Nol är synnerligen vital för sina 76 år.”

Utan att skryta fortsätter han att berätta om sina vävnader:

”Jag har fått rykte: den ena beställaren talar om for henne som blir den nästa, och så går det undan för undan för undan… Varje dag är det flera. som ringer från olika trakter och önskar beställa dukar. Men jag hinner inte klara av alla. Nu har jag också sjuksköterskor och biträden på Alingsås lasarett och Solhems sjukhus att tillgodose med dukar.”

Grandalens gamla skola

Inte långt från Alriks låg Grandalens gamla skola. Den invigdes år 1902, men när första examen skulle hållas sommaren 1903, då blev det krångel. Prosten Johan Cullberg i Ale-Skövde, skolrådets ordförande, ville inte ha besväret att färdas de två tunga milen med sin hästskjuts, så han beordrade i stället barnen att infinna sig i Stommens skola för examen. Han hade alls ingen medkänsla med barnen för att de kanske skulle få gå ett par mil extra på grund av hans lathet.

Föräldrarna satte dock bestämt ner fötterna i marken och sade nej varför barnen inte gick på någon examen alls.

Prosten blev förstås ursinnig och övertalade skolrådet att biträda hans beslut. Dessa skrev ett brev till de tredskande föräldrarna, ett brev fullt av myndighetspersonens överlägsna högfärdighet.

“Att föräldrarna lärt sina barn olydnad och förakt för överordnade, var något alldeles oerhört och visade sådant sjelfsvåld och så usel barnuppfostran att det ej borde passera utan anmärkning”.

Prosten lovade dock nådigt, att om föräldrarna erkände sin skuld och uppstudsighet, så skulle han låta nåd gå före rätt och bereda deras barn nytt tillfälle till examen i Stommens skola på av en av honom själv förutbestämd dag.

Föräldrarna uthärdade och vägrade fortsatt att låta barnen infinna sig i Stommens skola.

Så småningom såg prosten ingen annan utväg än att ge med sig hur förolämpande det än var och examen hölls i Grandalens skola som det sig borde.

Så fick både prosten och skolrådet sig en läxa som var ytterst behövlig.

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?