GÖTA-LENA
Spågumman Paulina Larsson, Vanåsfors, Åsljunga
”Göta-Lena” var en beryktad spåkvinna, som i mitten av 1800-talet bodde i Ullene, väster om Falköping. Hon hade rykte om sig att kunna bota de flesta sjukdomar, och hennes praktik sträckte sig över flera av de kringliggande häraderna.
Hennes fulla namn var Lena Jansdotter Göthe. Hon föddes på hösten 1802 i Smula socken, söder om Falköping som dotter till Jean Olofsson Göthe och hans första hustru Annika Jonsdotter, och växte upp på torpet Ledsbacken under Hudene Storegården i Herrljunga. Där levde hon fram till sitt giftermål 1825 med den ett år äldre Anders Johansson. Paret fick flera barn, bland andra sönerna Anders och Carl August samt dottern Johanna.
”Göta-Lena” var känd över stora delar av Västergötland. Hon sades kunna bota sjukdomar och tog emot kunder från flera mils omkrets. Hon kunde även se eller visa vem som stulit ett föremål, var stöldgodset förvarades eller var en bortsprungen ko höll till. Enligt sägnerna ska dessa bilder visats i ett fat vatten, i kaffesump eller på en näsduk. Hon kunde även sätta trollskott (trolldom) på folk.
Kokt orm
En del sägner berättar även om hur hon samspråkade med djävulen. Sägnerna berättar att ”Göta-Lena” ska ha fått sina kunskaper genom att ha smakat på avkok av en vit orm.
I mitten på 1900-talet berättade en gammal man om henne:
Som femåring hörde jag hur mina föräldrar viskade om henne, för att tala högt om henne var nästan farligt. Visserligen hade hon varit död i bortåt hundra år, men hon var bygdens märkligaste kända person genom alla tider. Den lilla socknen “Ullened” hade lagt henne i vigd jord 1865. För nästan evig åminnelse.
Som liten flicka hade hon ätit en kokt vit orm som hennes fattiga mamma gett henne. Detta gav henne övernaturliga krafter för resten av livet. Hon kunde se in i framtiden vad gällde krig, farsoter och familjetragedier.
Hon kunde vara rätt nyttig om man höll sig väl med henne. När kor eller får sprang vill (vilse) i den väldiga skogen Gryten, fann hon dem snabbt, innan vargen funnit dem. I början på 1800-talet gällde det att vara snabb för att hinna före vargen, lon och en och annan björn.
En människa med så märkliga egenskaper glömmer man inte om ens hundra år hade gått. Så jag fick avlyssna berättelser i olika stugor, alla talade med låg röst, som om de satt i kyrkan. Dit lär hon aldrig ha gått mumlades det. Hon hade kanske andra kontakter.
Hon kunde utröna folks sjuka inälvor och ge dem lämpliga mediciner. Hon var ute hela somrarna och samlade örter, även långt borta. Det påstods att hon kunde gå fem mil bara för att hämta en viss ört som bara växte där och som bara hon visste om. Sjuka som kom från fjärran bygder hade ofta med sig sällsynta växter som de trodde hon behövde. Det var kanske ett sätt att betala “konsultationen”. Hon bodde på minst tre ställen under sin levnad. Hon blev säkert ivägkörd av folk som kände sig lurade. Men det kom alltid folk till henne med sina bekymmer.
Tapperslyckan i Kinneveds socken där ”Göta-Lena” bodde med sin man Anders Johansson. Hennes styvmor var dotter till Lars Larsson Tapper
Hon blev över 60 år gammal vilket var rätt mycket på denna tid. Hon var gift en tid i sin ungdom och fick tre barn.
En soldathustru i Ugglum, vars man låg borta i garnison, fick en gång en svår tandvärk, och då hon inte kunde bli kvitt den begav hon sig till ”Göta-Lena”, som även hade rykte om sig att kunna “göra bort” tandvärk.
”På vem skall jag ställa tandvärken? På din man?” sporde Göta-Lena.
”Nej, för Guds skull”, svarade soldathustrun.
”Jaså! Må den då träffa trä eller fä eller fara åt helvetet! Men när du får budskap om min död, får du din tandvärk igen”, varnade då ”Göta-Lena”.
Tandvärken var från denna stund försvunnen, och soldathustrun återvände hem. Många år därefter hade soldaten, hennes man, en söndag varit i Klefva kyrka, och berättade, när han kom hem för hustrun, att ”Göta-Lena” var död och att han hört prästen uppläsa tacksägelsen och skickade med psalmen “Ho satans boning tänker på…”.
”Kunde just tro det”, utropade hustrun. ”Medan du varit borta, har jag fått min gamla tandvärk igen!”
En bonde hade blivit bestulen på en häst. Han reste till ”Göta-Lena” för att få reda på var hästen fanns någonstans. Men som bonden hade lång väg att resa, blev det sent på kvällen, innan han kom till ort och ställe. ”Göta-Lena” sade sig på grund härav ej kunna göra något åt saken denna afton, utan bad bonden komma tillbaka påföljande dag.
Bonden brydde sig emellertid ej om att resa den långa vägen hem igen, utan kröp i stället upp på höskullen för att övernatta där. Frampå natten hörde han en ihållande skarp vissling ute på gården. Han kröp fram och kikade ut genom en springa i väggen. Han såg då ”Göta-Lena” inbegripen i ett förtroligt samtal med ”Hin onde” därute och fann snart, att samtalet rörde sig om hans häst och var denna fanns, vilket han hörde tydligt.
”Men var är bonden då?” sporde ”Göta-Lena”.
”Han ligger på höskullen”, svarade ”Hin onde”.
”Gå och vrid nacken av honom då”, bad ”Göta-Lena”.
”Det kan jag ej, för han har gärdat omkring sig”, genmälde den svarte potentaten.
Bonden hade nämligen läst en kvällsbön, innan han lade sig att sova, och därför hade ”Hin onde” inte någon makt över honom. Utan att vidare fråga ”Göta-Lena” återvände bonden hem och fick på grund av vad han hört reda på var hästen befann sig.
”Göta-Lena” dotter Johanna Andersdotter var också hon klok gumma, liksom även hennes dotterdotter, Johannas och dennas make Magnus Mårtenssons dotter Frida Kristina Mårtensson, som var känd som ”Frida i Skattegården”. De ägnade sig dock mer exklusivt åt endast läkekonst.
Nu, mer än 150 år senar, har vi inga kloka gummor längre och ingen som kan prata med djävulen. Nu måste vi ”veta”, det räcker inte längre att ”tro”. Måhända har det blivit bättre, men är det lika spännande?