VARFÖR TRÖSKELN ÄR HÖG
Vasasönerna Erik IVX, Johan III och Karl IX
När något är besvärligt säger vi att tröskeln är hög. Var kommer detta ifrån? För att få svaret får vi resa tillbaka femhundra år i tiden. Låt oss följa med på en del av den tyska ynglingen Samuel Kiechels resa genom Sverige år 1586.
Han ger oss även svar på frågor som: Hur såg det ut i Sverige på 1500-talet? Hur bodde man? Hur var husen byggda och hur reste man?
Samuel tog sig fram till fots eller häst och kunde bara resa när det var så kallt att vattendragen frös till eftersom det knappt fanns några vägar alls på den tiden. Sverige var tätt beväxt med skog och det var i princip omöjligt att orienteras sig och de facto kom Samuel vilse vid ett flertal tillfällen.
På sin väg söderut från Stockholm kom den tidige upptäcktsresande till Småland, som på denna tid hörde under den svenske kungen Johan III, som tillskansats sig makten över riket genom att fängsla sin egen bror Erik IVX, båda Gustav Vasas söner. Efter att ha rest genom Småland kom Samuel fram till Blekinge som var dansk under Fredrik II.
Vid sitt besök i dessa landskap fick han lära sig om lokala seder och bruk.
Till att börja med konstaterade han att husen vanligtvis var byggda i en fyrkant och med knutstockar som inte finhuggits. Husen var inte högre än en våning. Taken var regelbundet uppburet av bjälkar. Väggarna var inte isolerade eller hade invändig brädklädsel. Däremot var stockarna bestrukna med lera eller kogödsel.
Hus från 1600-talet i Äskhults by i Halland
På utsidan var taken i allmänhet betäckta med grästorv, och på dessa betade om sommaren ett stort antal får och getter. I taket fanns det i regel ett enda litet fönster, en halv meter i fyrkant. Detta var överdraget med pergament eller täckt med glas. För övrigt fanns det i regel inga andra ljusgluggar eller fönster i husen. Glas började tillverkas i Sverige på 1300-talet men det var alldeles för dyrt för allmogen att användas och kom inte i bruk förrän två hundra år senare. Innan fönsterglasets genombrott hade man någon form av så kallade dageröppningar, som såg till att i alla fall lite dagsljus kom in i de mörka små stugorna. De kallades också vindögon, och var små öppningar som satt högt uppe i taken. Deras funktioner i husen var att fungera som ljusinsläpp och inte minst för att få ut röken från eldhärden. Öppningsanordningen bestod av en stång som var kopplad till vindögats ram, så att den gick att öppna och stänga inifrån huset. För att hålla bort ovädrets makter använde man i dageröppningarna material som komagar, fiskblåsor samt oljad lärft (linne). Ända in på 1800-talet användes dessa material i vissa delar i Sverige som glasersättning i dageröppningarna. Samuel Kiechel nämnde att man använde pergament, som är tillverkat av djurhudar, men det är troligt att det han såg var komagar.
Jönsas Äskhults by i Halland från 1600-talet. Man ser den låga dörren och höga tröskeln
Dörrarna var så låga, att man måste bocka sig djupt för att komma in. Däremot var tröskeln så hög, att den var svår att komma över. Detta berodde på att man ville hindra den uppväxande ungboskapen att smita ut.
Ugnen i Yxnås-stugan i närheten av Vårgårda. Observera dörrhöjden
I stugan har de ett bord, vanligtvis så långt som stugan var bred. Kök, kammare, sovrum samt allt vad tillhörde hushållet inrymdes om vintern i detta rum. I stället för spis brukade man en bakugn i vilken man börja elda tre timmar före dagningen, så att detta rum var så varmt hela dagen, att hustrun, barnen och tjänstfolket, som inte arbetade utomhus, kunde gå hela vintern i bara linnet, även om det var så kallt utomhus, att ungboskapen kunde förfrysa i stallen.
När det gällde sovplatser hade var och en sin särskilda plats. Bredvid bordet fanns vanligen en sängplats, fylld något med sängkläder, men till största delen med halm. Denna var avsedd för bonden och hans hustru. Omkring bakugnen, där det var varmt och gott låg barnen. De som fortfarande var så små att de låg i vagga, låg i en liten rund kista gjord av ett stycke urholkat träd. Denna kista var bunden vid ett rep, som var fäst upptill vid en bjälke och svävade ungefär en halv meter över marken, så att den långsamt kunde gunga man fram och tillbaka.
På bänkarna, som var täckta med halm, sov drängarna och pigorna. Främmande gäster fick ligga på golvet, men om värdfolket ville visa dem särskild uppmärksamhet, lät man dem sova på bordet.
Förutom hundar, kattor, höns och duvor, som inte hade någon större betydelse för hushållet, höll man även kalvar, lamm, getter och grisar inne i husen. De senare hade vanligtvis sin plats mitt i stugan och hade för vana att slicka de sovande i ansiktet på natten.
Gumma med gris och höns vid en skiftesverkslada med halmtak
Då människor och kreatur vistades i samma rum, kan man föreställa sig, vilken ”angenäm” doft det rådde inomhus, dofter som inte hade någonstans att ta vägen såvida man inte öppnade dörren. Samuel konstaterade att ”en främling blir af den dåliga lukten mättare än af den bästa måltid.”
Husbonden var alltid den förste vid bordet och han satt på ena kortsidan medan hans hustru hade sin plats vid en av långsidorna. Husbonden hade rätt att under måltiden avge en kraftfull rapning eller flera efter varandra, vilket även hustrun och barnen tilläts göra. Den långväga gästen Samuel trodde att detta var för att roa främmande gäster i stället för att tala till dem.
Då någon hade tillräckligt mat och dryck med sig för sin egen del, och även till att bjuda sin värd, var han alltid välkommen. Bönder förväntade sig små gåvor av sina gäster så som till exempel muskot, kanel, nejlikor och ingefära. Däremot hände det sällan att gästerna betalade för sig med pengar.
De dryckeskärl som sattes på bordet, bestod av en stor, vid trästånka, som man måste lyfta med båda händerna.
Kvinna i 1500-talsdräkt och med stånkor i händerna. Foto: Lars Lykta och Thomas Hertzman
Samuel Kiechel fann kvinnorna i Sverige vackra och, till och med så vackra att de kunde mäta sig med zigenerskor.
”Kvinnorna äro af naturen sköna, finbildade och hvithylta, och hålla sig i klädedrägten renliga, snygga och »adeliga»; jag vill tro, en kan ofta ett fjärdedels år bära samma lintyg om halsen; eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna.”
Detta gällde dock inte bara bondfolket, som bodde här och var i skogarna och ödemarkerna och aldrig kom därifrån utan han konstaterade att det även i städerna fanns vackra kvinnor.
