HUVUDEN RULLAR
Carl von Linné i boken Sistema Naturae 1748
Om du inte läst berättelsen om Ollestad från början kan du göra det här: www.iglabo.se/b240
Carl von Linné besökte säteriet Ollestad i Hovs socken mellan Herrljunga och Ulricehamn fem år efter att staden bytt namn från Bogesund till ära av drottning Ulrika Eleonora, 1746, på sin Västgötaresa och beskrev då gården på följande sätt: ”Husen voro byggde på gammalt sätt, och nog åldrige, gärdesgårdarne förfallne, åkren sandig, och marken stenig; men situationen förträffelig”. Han slog nattläger tillsammans med sitt följe på säteriet, som vid denna tid arrenderades av en invandrad engelsman vid namn Blackwell. Linné kom till Ollestad för att få se vad denne omtalade kunglige livmedikus hade för kunskaper som kunde vara nyttiga för hans egen forskning.
Vem var då denne Blackwell?
Alexander Blackwell var en skotte som levde under första halvan av 1700-talet. Han studerade i Edinburgh och blev medicine doktor, men slogs sig aldrig på medicinyrket utan öppnade i stället ett tryckeri. Detta gick emellertid dåligt och resulterade i att han hamnade två år i fängelse för bedrägeri.
Hans nästa karriär som författare till flera agrara skrifter om jordförbättring och andra naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen var betydligt mer lyckosam.
Fredrik I och hans gemål Ulrika Eleonora d.y av Georg Engelhard Schröder, 1733
I egenskap av både medicinare och framgångsrik jordbruksexpert kallades han 1742 till Sverige av Fredrik I som utnämnde honom till ”kunglig livmedikus”. Den gamle kungen tog tacksamt emot hans tjänster, vilket han visade genom att låta Blackwell använda Ollestads kungsgård som experimentträdgård. Villkoret var att han bland annat genom resor och undervisning skulle sprida kunskap om ett förbättrat jordbruk. Linné och andra svenska vetenskapsmän såg med misstänksamhet på skottens framfart, och kritiserade surt hans förehavanden.
Stortorget i Stockholm med Rådhusbyggnaden innan det revs 1768
Blackwell red på sina framgångar och såg sig 1746, inte så långt efter sin ankomst till Ollestad och Sverige, kallad att göra tjänst som politiker, där han bland annat ville föra de skandinaviska länderna närmare varandra. Att han gav sig in i Sveriges utrikespolitik och tog sig friheter av sådan storlek kunde inte accepteras, utan kanslipresidenten, greven och hovets gunstling, Carl Gustaf Tessin (Nr 58), lät häkta honom och sedan förhördes han under tortyr i den ökända Tjuvakällaren, som var en tortyrkammare i Stockholm, inrättad på 1400-talet och i bruk fram till 1772. Den låg i källaren under Rådhuset och nåddes genom en stentrappa från Rådhusgården. Källaren beskrivs som mycket kall, saknade avlopp och var därför ofta full med avloppsvatten från den omgivande staden. Där trivdes säkert råttorna bättre än de inhysta fångarna. Dessa kedjades fast vid tunga ekstockar och tvingades stå, eller rättare sagt hänga, upprätta i det hårda och kalla järnkedjorna. Med hjälp av annan mindre välvillig tortyr, som Tessin gärna personligen bevittnade, tog det i regel inte särskilt lång tid innan fångarna sade det som väktarna fått order om att höra.
Blackwell höll emellertid ut behandlingen i Tjuvakällaren och förflyttades därför till den ännu mer ökända Rosenkammaren, som låg vid Norra Bantorget i Stockholm, där Folkets hus ligger idag. Tortyrkammaren låg i anslutning till fängelset som kallades Nya Smedjegården.
Vattentortyr på medeltiden
Kammaren utgjordes av ett långt rum, varigenom vatten rann ur en springkälla. Vid denna hängdes de fångar som skulle fås att tala i händerna från en krok i taket. Fångarna, som antingen var nakna eller endast iklädda skjorta, kunde bara stödja sig på ett ben i det kalla knähöga vattnet.
Där i Rosenkammaren erkände Blackwell sina otillbörliga gärningar och dömdes summariskt och snabbt till halshuggning. Hans avrättning den 29 juli 1747 beskrevs av dåtiden så här:
”Med den största sinnesstyrka besteg han schavotten, tog hövligt avsked av prästen, Tollstadius, och andra närvarande, samt gav, under anhållan om ursäkt för sin oerfarenhet i dylika kasus, skarprättaren en present, sedan han språkat om verkställandet av halshuggningen. Efter att mycket lugnt ha gjort en undersökning av stupstock, yxa med mera, knäföll han och mottog dödshugget.”
Därefter styckades den avrättades kropp i fyra delar för att hängas upp på pålar till allmän förskräckelse och avsky inför brottet mot det svenska statsskicket.
Linne var förvisso inte särskilt road av Blackwell och hans försök till mönsterodlingar på Ollestad, men föga kunde han väl ana att Blackwell skulle råka ut för ett sådant brutalt öde.
Det var dock inte sista gången som Ollestad var inblandad i rikspolitiken och där blod skulle gjutas i stora mängder. Endast tio år senare utspelade sig ett nytt drama i huvudstaden och även denna gång skulle Ollestad bli delaktigt i skeendet.
Stämpel med Adolf Fredriks namnteckning, 1750-tal. Under den svenska frihetstiden (1718–1772) var kungamakten begränsad. I slutet av riksdagen 1755–56 införde ständerna denna stämpel med kung Adolf Fredriks namnteckning. Foto Peter Segemark Nordiska Museet
Efter kung Fredrik I:s död 1751 övertogs tronen av Adolf Fredrik, varvid Lovisa Ulrika blev drottning. Hon ogillade kraftigt ständerväldet och betraktade monarkin som den ideala styrelseformen. Hon blev ännu mer uppretad när den svenska regeringen återinförde den så kallade kungliga namnstämpeln 1756, vilken regeringen hade möjlighet att självsvåldigt använda i de fall som kungen inte ville skriva under dess beslut.
Dessutom utnämnde regeringens den hattrogne Carl Fredrik Scheffer (Nr 144) till kronprins Gustavs (senare Gustav III) uppfostrare, i stället för Carl Gustaf Tessin, som nämnts ovan, och som även var den som hade hämtat hem den då blivande drottningen från Berlin för att bli kronprins Adolf Fredriks gemål. Detta placerade prinsessan i kraftig konfrontation med ständerna och därför planerade drottningen en kupp mot ständerna.
En första plan på en revolution gick ut på att kungaparet föregivande en resa till Drottningholm skulle bege sig till Uppsala och där med hjälp av friherren och översten Samuel Gustaf Stierneld (Nr 236) och greven och likaledes översten Per Kalling (Nr 91) sammankalla Närkes, Värmlands och därefter förhoppningsvis Uppsalas regementen samt livgardet och tåga mot Stockholm. Detta kuppförsök omintetgjordes dock av att kungens plötsligt blev sjuk i april 1755.
Drottning Lovisa Ulrika
För att finansiera kuppen underhandlade Lovisa Ulrika med sina tyska släktingar genom sin bror Ferdinand och lånade dessutom 6000 dukater av sin svåger hertigen av Braunschweig genom greve Johan August Meijerfeldt d.y. (Nr 59) som mellanhand.
Drottningen bad sin bror August att sända Johan Puke (Nr 122) till Berlin för att pantsätta kronjuvelerna, varpå hattsympatisören Ulrika Strömfelt ska ha informerat regeringen om att delar av kronjuvelerna saknades. Riksdagens hemliga utskottet fattade då misstankar och krävde att få inventera kronjuvelerna. Lovisa Ulrika tillkallade två av utskottets ledamöter och förklarade att hon betraktade de juveler hon mottagit i Berlin som sin enskilda egendom och vägrade lämna ut dem, men att hon gärna lämnade ut de juveler hon fått sedan dess. Kungens insjuknande gjorde att hon fick tid att återfå juvelerna från Berlin 20 maj.
Den 3 juni visade hon de okontroversiella juvelerna, men vägrade fortfarande att visa upp ”Berlinjuvelerna”, men efter påtryckningar gick hon med på att visa upp även dessa.
Tillsammans med greve Johan Ludvig Hård (Nr 78), Gustaf Jacob Horn af Rantzien (Nr 163) och Erik Brahe (Nr 1) planerade hon mot Adolf Fredriks vilja att utlösa revolutionen genom ett upplopp i Stockholm understött av Stockholms garde och garnison.
Den 22 juni 1756 lämnade kungaparet staden och reste till Ulriksdal för att slippa närvara vid inspektionen av kronjuvelerna. Samtidigt arresterades ett antal av kuppmakarna och planen avslöjades.
Vid kungaparets återkomst till huvudstaden på kvällen patrullerades gatorna av frivilliga adelsmän och kanoner stod riktade mot slottet. Ett stort antal av anhängarna till kuppförsöket anhölls och det hölls omedelbara rättegångar.
Eric Brahes instruktion till sonen Per
Den 17 juli fälldes dödsdomarna mot hovpartiets anhängare och kungaparet reste till Ulriksdal för att slippa närvara vid deras avrättning. Ständerna var medvetna om att Lovisa Ulrika låg bakom kuppförsöket. Endast sex dagar efter att domarna avkunnats avrättades greve Eric Brahe, Gustaf Jakob Horn af Rantzien, Magnus Stålsvärd och Johan Puke inom synhåll för slottet. Tre dagar senare halshöggs ytterligare fyra kuppmakare. Eric Brahe visade mycket stor sinnesnärvaro under sin korta väntan på att bli avrättad. Han författade i fängelset en skrift som han kallade ”Före detta Överste Greve Eric Brahes instruktion för sin unge son Per Brahe”. I denna skrift gav greven sin tioåriga son konkreta instruktioner för hur han skulle leva sittliv.
Protokollen från överläggningarna saknas, men det ska ha förekommit förslag bland de mer radikala deltagarna om att låta skilja Lovisa Ulrika från Adolf Fredrik och förvisa henne ur riket eller till någon avlägsen provins. Någon åtgärd vidtogs i slutändan inte mot henne, möjligen med hänsyn till hennes släktingar utomlands med vilka den svenska regeringen ville hålla sig på god fot.
En vecka efter de första avrättningarna fick Lovisa Ulrika motta en delegation bestående av ärkebiskopen samt biskop Samuel Troilius från ständernas prästerskaps ledamöter. De hade fått i uppdrag att framlägga en officiell förebråelse för hennes försök till statskupp, dock inte i egenskap av riksråd utan som präster. I denna förklarades det att: ”hon förgätit (glömt) sin plikt mot Gud, sin gemål och Sveriges rike och att hon bar skulden för de nyligen avlivades blod”. Hon fick i ett egenskrivet svar betyga sitt nöje med ständernas förebråelser. Enligt Troilius försäkrade hon ”att hon icke i något tänkt ont mot riket, men huru hjärtat varit beskaffat vore allena Gud bekant, dock ville man förmoda det bästa”.
Lovisa Ulrika ska ha uppfattat detta som en svår förödmjukelse och skrev till sin bror: ”I de svåraste stunder påminner jag mig att jag är Fredrik den Stores syster”. Kungaparet fick även en villkorlig avsättningsdom i en riksakt från ständerna, som skulle sättas i verket om ett sådant kuppförsök upprepades.
Det gamla ”gråsstensslottet” på Väsby”
Korpral Daniel Danielsson Schedvin, son till kontraktsprosten Daniel Johansson Schedvin, som varit delaktig i upptäckten av komplotten blev på riksens ständers tillstyrkan officer och adlades samma år, samt antog adelsnamnet von Schedvin (Nr 1970). Han fick dessutom 1000 daler silvermynt liksom 100 000 daler kopparmynt, för vilken summa han köpte fideikommisset Väsby vid Torshälla. Bara ett par år därefter erhöll han riksdagens tillstånd att sälja detta gods för att i stället köpa den gamla Lilliehöökska familjegården Gälared i Hillareds socken, vid södra änden av sjön Såken, några mil från Ollestad.
Den gamla huvudbyggnaden på Gälared totalförstördes av brand 1916
En av deltagarna i konspirationen, Kungliga Livdrabanten Isak Silfverheim (Nr 93), lyckades fly, trots han redan satt i häkte genom att en underofficer vid gardet lät honom komma undan. Silfverheim sökte skydd hos sin, som han själv trodde, vän, arrendator överjägmästare Johan Anders Persson Gyllensvärd (Nr 240) på Ollestad, vilken tidigare varit förare vid livgardet.
Till sin hjälp på gården har Gyllensvärd inspektor den mycket långe och gänglige Jonas Palmström och hans lilla och nätta hustru Gunilla Catharina Morman, som Palmström lär ha burit lätt på sin arm en gång när de båda var ute och inspekterade fälten på Ollestad. De bodde på Ollestad, men disponerade även den underliggande gården Getlanda fram tills att de tvingades lämna Ollestad och flytta till Bohuslän våren 1758. Palmström hade tvingats hjälpa till att gömma Isak Silfverhielm, innan dess att hans husbonde förrådde honom och detta fick den svenska regeringen att reagera och köra bort honom från kungsgården.
Palmströms umgicks under sin tid på Ollestad med Reenstiernas på närliggande löjtnantsgården Håkentorp. Man kan antaga, att Anna Lovisa Palmström, född 1753 och dotter till Jonas och Gunilla, varit lekkamrat med Märta Helena Reenstierna (Nr 818), den så kallade ”Årstafrun”, född även hon 1753.
Gården Håkentorp var på 1700-talen långt från lyx och flärd. Dagens bostadshus ligger på en kulle med vårdträd framför, men Märta Helenas födelsehus sägs ha legat lite vid sidan om dagens. Där finns också resterna av en husgrund. Där nere finns en liten damm som lär ha använts som sump för fisk som fångades i den närbelägna Håkentorpssjön. Märkligt i Håkentorp är också ladugården, delvis byggd av väldiga ekplankor med underliga hål i, mer gediget än vanligt ladugårdsvirke. Det sägs att plankorna kommer från Ollestad och att de där ingått i någon from av befästning eller det slott som jag berättat om tidigare och som sjönk i sjön.
När Isak Silfverheim flydde från Stockholm efter det misslyckade kuppförsöket blev han välvilligt mottagen på Ollestad av sin ”förmodade” vän Gyllensvärd, men när denne fick veta, att riksens ständer utfäst ett högt pris på vännens huvud, förrådde han honom.
Silverheim dömdes av ständerna för förgripligt tal med avsikt att genomföra en ändring i regeringssättet, att mista sin tjänst och undergå 14 dagars fängelse på vatten och bröd samt sex års landsflykt, men rymde till S:t Petersburg. Han gick sedan i österrikisk tjänst och stupade ogift i krig utanför Prag.
För sin visade trohet mot den svenska kronan erhöll Gyllensvärd Ollestad jämte Gretlanda, Kläckened, Knipe med Hafsbro kvarn samt Ebbared Bosgården i Hudene socken på så kallat perpetuellt (ständigt) arrende och mycket förmånliga villkor, vilket närmast var att betrakta som en förläning. I glädjen över detta lät han förfärdiga en minnestavla, som han lät sätta upp i sätesgården över dörren till vänster i den stora mitthallen. Den föreställer en sal, där en äldre man klädd i 1700-talets sirliga dräkt, med framsträckta händer välkomnar en uniformsklädd herre. Man kan med gott fog anta att tavlan föreställer sändebudet från riksens ständer, som kommer med fastebrevet (officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst). Detta antagande stämmer även rätt väl med inskriften på dörren till höger i hallen, vilken lyder:
”Tack, Gud, min Kong
ock Ricksens Ständer
för hwad Nij mig så nådigt sänder
Fastebref på denna Gård,
af Datum 20:de Octobris 1756.
- J. G.”
Helt villkorslöst var dock inte arrendet. Gyllensvärd ålades bland annat att hålla 15 till 20 får på gården, men när sonen övertog Ollestad upphörde antagligen schäferiet på gården. Det tycks dock, som om ortens bönder skulle ha tagit hand om Ollestadsfåren eller åtminstone skaffat sig avelsdjur därifrån. De förstod att hålla fåren rasrena, ty det meddelades, att nere i Ljung och trakten däromkring fanns ett slags får, som man kallade merinofår. De var större än vanliga får och hade kort hår i pannan samt lång, vacker ull, mjuk som silke. Baggarna hade väldiga horn, som gick i spiral. Folk, som inte sett sådana baggar förr, blev mycket förundrade. De, som ville skaffa sig goda ullfår, brukade köpa sådana från gårdarna i Ljung.
Får på ljunghed
En del kallade dessa får för ljungfår, eftersom de kom från Ljung och gårdarna där omkring. Andra kallade dem för spanska får, men det riktiga namnet var nog egentligen merinofår.
Att Ljung blev centrum för fåraveln i stället för Ollestad sammanhängde med det förhållandet, att man hade stora hedar i närheten av Ljung, och dessa lämpade sig ypperligt till fårbeten, men i och med att dessa planterades med skog, måste bönderna inskränka på fårskötseln. Den fanns dock kvar i viss mån till 1800-talets slut. Ännu på 1890-talet kunde man köpa goda ullfår från Ljung i Gäsene.
Förutom huvudgården omfattade Ollestad på denna tid flera mindre gårdar, belägna inom Hov, Od och Hudene socknar. Dessutom ägde Gyllensvärd som privat egendom Ljunga och Ljunga kvarnar i Od.
Johan Anders Gyllensvärd, som var född 1718 i Hovs socken och son till Per Gyllensvärd och Christina Sundberg, var gift med den två år äldre Ulrika Charlotta Cederstråhle (Nr 1563). Hustrun dog på familjens gård Stora Långared, Murums socken, 1783, och han själv gick bort på samma gård nio år efter hustrun.
När fadern gick bort ärvdes gården av sonen Gustaf Adolf Gyllensvärd och hans hustru Anna Beata Falkenberg av Bålby. Han var yrkesmilitär och liksom sin far överjägmästare för Älvsborg, Göteborg och Bohus län.
Båda dog på Ollestad inom en veckas tid mitt i sommaren 1827 men lämnade inga arvingar efter sig. I stället blir det Gustaf Adolfs brorsdotter, Lovisa Fredrika Gyllensvärd och hennas make överste Jacob Daniel Arrhenius som tog över godset.
Från 1832 arrenderade Landsfiskal Per Abraham Rydberg och hans hustru Ulrika Eleonora Hård av Segerstad (Nr 17) Ollestad, i början troligtvis bara de fyra underliggande gårdarna medan Arrhenius själv brukade godset. Så småningom tog dock landsfiskalen över även detta och brukade det fram till mitten av 1850-talet då kaptenen och riddaren Jesper Emanuel Svedenborg (Nr 1598) flyttade in tillsammans med hustrun Anna Christina Fägersten. Svedenborg var sonsons son till den berömde hovpredikanten och psalmförfattaren Jesper Svedberg.
Även om Rydberg och Svedenborg stod som arrendatorer var det ätten Gyllensvärd och dess arvingar som hade det perpetuella arrendet. 1855 ansökte Lovisa Fredrika Gyllensvärds man Arrhenius om att få skatteköpa (friköpa från kronan) Ollestad och därmed bli rättmätig ägare till godset, men denna ansökan avslogs året efter av Finansdepartementet.
Tio år senare stadfästes Gustaf Bernhard Johansson Drakenberg (Nr 313), som arrendator genom ett kungabrev. Drakenberg blev genom sitt gifte med stiftsjungfrun Lovisa Teresia Arrhenius, ägare till flera gods i Stockholms län samt fick besittningsrätten till Ollestad. Hustrun var dotter till överjägmästaren Jakob Daniel Arrhenius och Lovisa Fredrika Gyllensvärd, som var dotter till Anders Johan Gyllensvärd och hans frånskilda första hustru Ulrika Orrsköld, som i sin tur var son till Johan Anders som var den som fick arrendet på Ollestad på livstid. Familjen Drakenberg bodde dock aldrig på Ollestads säteri utan arrenderade ut gården till ett flertal brukare.
Svältorna 1910 Foto Gustaf Ewald
Från 1868 var löjtnanten och riksdagsmannen Thore Archibald Williamson från Varnum och hans hustru Alexandra Beata Aurora Sederholm från Tuna arrendatorer. Därefter tog jägmästare Oskar Emanuel Gyberg, som 1870 hade blivit jägmästare över Svältornas revir, över godset och förvaltade det i sex år innan han flyttade till Uddevalla. Han var en framstående skogsodlare, och slutförde skogsodlingen av de så kallade Svältorna i Älvsborgs län. En minnesvård restes 1893 över honom mitt inne i hans grönskande planteringar nära Mörlanda vid Ljungs järnvägsstation.
Efter Gyberg blev jägmästare Carl Frithiof Svetus Nordén och hans hustru Sofia Wilhelmina von Bergen herre på täppan fram till slutet av 1897 eller början av 1898 då jägmästare Erik Magnus Janse från Ringarum och hans hustru Anna Fredrika Dahlgren tog över. Janse var förutom jägmästare för Svältornas revir även föreståndare för Skogshall skogsskola. Paret Janse stannade på Ollestad till 1910.
I morgon kommer sista delen om Ollestad. Då blir det betydligt mera lättsamt och underhållande. Vi får då följa den egensinniga Gyllensvärds kamp mot det ingrodda samhället och dess självutnämnda väktare. Läs här: www.iglabo.se/b242
