FRÅN SVÄLT TILL IDYLL

En kvinna vid sin stuga i skogen Östmarks socken Värmland Foto Nils Keyland Nordiska Museet

På grund av besvärliga levnadsvillkor rådde stort armod även bland de ”besuttna”, det vill säga de som ägde mark, bönderna under mitten av 1800-talet. Även dessa, liksom torparna, saknade ofta mat, i synnerhet under den så kallade Olsmässekroken i slutet av juli, då den gamla skörden var slut och den nya inte var färdig. De kunde därför inte göra så mycket för att hjälpa de svältande backstugusittarna. Man kan tänka sig vilket ytterligt armod som var rådande i dessa backstugor, då ett dagsverke betalades med sexton skilling och det fanns många barn att försörja. Det gick 48 skilling på en 1 riksdaler och denna motsvarade ungefär 80 kronor i dagens penningvärde. Dagslönen var alltså runt 25 kronor i nutidens pengar, vilket knappt ens motsvarar en limpa bröd. Familjerna var stora med många hungriga barn som skulle växa, men den knappa limpan mättade inga magar.

Ryggåsstugan Ledsbacken Gundlered Ljur. Foto Gustaf Ewald.

Här på Ledsbacken bodde Karl och Kristina. Läs deras hemska historia här.

När familjerna växte i storlek och barnen växte upp blev de tvungna att ta upp nya torp. I mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i landet. Det var markant skillnad på de äldsta torpen, som togs upp på allmänningen och på de torp, som efter skiftena togs upp på böndernas utmarker. De förra låg vanligen väl till, nära vägar. Dessa stugor var låga ryggåsstugor. Efter skiftena under andra hälften av 1800-talet släppte bönderna ogärna in någon torpare på sina marker. De som ville ta upp ett torp fick därför nöja sig med jord, som låg långt bort på utmarksskiftena, var svårodlad och utan vägar. Var det möjligt körde man i terrängen, annars fick man bära allt som skulle fraktas till torpet. På 1880- och 1890-talen var det tätt med upptrampade gångstigar, vilka ledde till de olika torpen.

Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck Väne-Ryrs församling innan 1911. Foto Olof Jonsson

Det var inte lätt att vara fattig under den så kallade gamla goda tiden på 1800-talet. De obesuttna (de som inte hade någon jord) räknades som ohyra. Ett ordspråk som ofta användes med åsyftan på torparna var: ”Där lusen sitter gnager den omkring sig”. På herrgårdarna där torparna gjorde dagsverken var det inte ovanligt att rättaren eller ”herrn” själv pryglade sina arbetare för att hålla dem i trim.

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Många klarade sig genom hårt arbete och genom stora lidanden, men andra råkade ut för total fattigdom och blev beroende av hjälp från socknen. Det fattigunderstöd som kunde erhållas var mycket knappt tilltaget. Det stöd var ofta så litet att de flesta backstugusittarhustrur måste ge sig ut på tiggarstråk. Efter slakt, fårklippning och nätning på hösten infann tiggarna sig. De skulle ha sin andel av slakten samt någon ull och lin.

En tiggare på väg Foto Julius Ejdestam Nordiska museet

Att tigga före jul kunde vara mer givande än annars för då skulle tiggarna ha sin julakost. ”År 1869, det första året som mina föräldrar bodde i Ornunga, besöktes mitt hem vid jultiden av 28 tiggare, varav de flesta var från Ljur. Del gick inte an att avvisa tiggarna eller att ge för lite, ty då riskerade man att mista heder och ära” berättade Karl Eriksson, som var född och uppväxt på gården Korpås i Ljurs socken, söder om Vårgårda.

Fd gardisten Sven Östman Död såsom fattighjon i Skara stadsförsamling 1860-och 1870-talet

Det var förbjudet att tigga utsocknes, men den enda påföljd för sådant tiggeri var, att tiggaren fick fri skjuts hem och detta avskräckte inte. Backstugusittarna ansågs vara mycket tjuvaktiga. och som nöden icke har någon lag, är det förklarligt om de försökte alla utvägar för att uppehälla livet. Man kan förstå att tiggarna tullade ganska hårt på böndernas begränsade förråd, varför dessa ofta själva fick leva på svältgränsen frampå sommaren.

Skapa-Fina (Anna-Josefina Gabrielsdotter), barnen Hugo och Gustav och modern Johanna Benedikta Carlsdotter, framför backstugan som var 3×3 meter, i Dagsås, Halland

Då backstugebarnen blev så stora att de kunde tjänstgöra som barnvakter och vallhjon fick de flytta bort och tjäna sitt uppehälle. Sedan fick de ta tjänst hos bönderna för en årlig lön som på 1850-talet var tolv riksdaler för piga och arton riksdaler för dräng. Detta motsvarar ungefär 1000 kronor för en piga och lite mer för en dräng.

På sådana löner var det naturligtvis omöjligt att spara något för bosättning. Trots den ovissa framtiden bildade de flesta egna hem, varvid vanligen den enda utvägen var att bygga en backstuga på utmarken.

Sedan började armodet en ny kretsgång. Det är svårt att förstå hur folk kunde dra sig fram under så primitiva förhållanden, men man måste rätta mun efter matsäcken. Kläderna fick inte kosta något, de förfärdigades av husmodern. Linet och ullen tiggdes ju ihop under bråtnings- och klippningstiden på hösten.

Interiör backstuga 2 vid Linnabacken Södra Möre Bällstorp Torsås Foto Kalmar Länsmuseum

Oftast var det smutsigt och ostädat i torp och backstugor. Att det var rent och städat hörde till undantagen. Då man endast hade ett rum, där hela familjen skulle vistas, maten lagas och ofta smutsigt arbete utföras, var det inte lätt att hålla snyggt. I synnerhet som det var ganska vanligt, att några höns och ibland till och med en griskulting eller en ko fick vistas i rummet.

Ambjörnstorp under Storebacken i Algutstorps socken. En fin stenmur som byggts med många krökta ryggar

Efter de laga skiftena på 1850- och 1860-talen blev det mer tillfälle till extra arbete. De olika skiftena skulle hägnas isär med stenmurar och nyodling i större skala började, då bönderna fått sina egna skiften. Arbetslönerna var fortfarande låga. För stenmursläggning betalades t.ex. vanligen 25 öre famnen (ca 1,8 meter). Först på 1870-talet då det blev arbeten vid järnvägsbyggen och emigrationen till Amerika kommit i gång, steg lönerna fort.

Brobyggare vid Göta Kanal

Under 1870-talet blev det relativt bra arbetsförtjänst vid kanal– och järnvägsbyggen. De som var bundna av sin egen dagsverksskyldighet kunde dock knappast komma åt denna förtjänst.

Omkring sekelskiftet skedde en genomgripande förändring på alla områden. Välståndet växte och fordringarna på livet och dess bekvämligheter höjdes betydligt.

Ödetorp utanför Borås. Foto Håkan Ringman

De flesta torpen försvann övergavs och torpare som institution försvann. En del stugor inköptes som egna lägenheter och blev sommarboenden, men de flesta återgick till stamhemmanet och skogen tog överhand eller bonden använde dem till virke.

En svensk sommaridyll

När vi idag tänker på ett torp ser vi framför oss en blommande äng, ett litet rött hus med vita knutar och vita fladdrande tyllgardiner i fönsterna. Runt om den lilla söta stugan blommar vackra sommarblommor och barnen leker så förnöjt på gräsmattan.

De av oss som är så lyckligt lottade att vi har kvar våra far- och morföräldrar kvar får kanske höra en och annan berättelse om hur det var förr, men det är ju bara berättelser, eller hur?