EN KATT BLAND HERMELINER
Olof Wilhelm Bergendahl. Foto januari 1882 när han frisläpps ur Karlskronafängelset
(23/10 1822 – 17/7 1900)
Detta är sista delen av en miniserie om skarprättare i Göteborg. Om du inte läst den från början gå hit: www.iglabo.se/b231
__________________
Olof Wilhelm Bergendahl föddes i skorpionens tecken den 23 oktober 1822. Fadern var fortifikationssnickaren Olof Bergendahl och modern var Carolina Bergman. Vid tjugoett års ålder år 1843 flyttade han till Stockholm och tog värvning som livgardist. Efter sjutton år i kungliga huvudstaden var han åter i Göteborg för att ta anställning vid Göta Artilleriregemente (som vid denna tid låg mellan Kaserntorget och Kungsgatan).
Fattighuskyrkan, numera Mariakyrkan, på Stampgatan i Göteborg. Foto Severin Nilsson före 1918
Bergendahl var lång, storväxt och ståtlig men som många andra stamanställda hade han problem med spriten. 1862 uppförde han och två andra militärer under ett brännvinsrus sig oanständigt mot en kvinna på Stampgatan. Polis kom till platsen och slagsmål utbröt. Knektarna var överlägsna men polisen fick hjälp av civilister att övermanna ”dessa ytterst vildsinta knektar”; som det står i förhörsprotokollen. Bergendahl själv blev lätt skadad och hamnade på sjukhus några dagar på grund av detta slagsmål.
Under sina sista år i militären var Bergendahl värvare i både Göteborgs och Bohus län för ryttmästare Anders Erland Peter von Plomgrens (adlig ätt nr 371 och friherrliga ätt 1952) skvadron av kungliga livgardet till häst. När han tog avsked erhöll han den relativt nyligen av Oscar I instiftade svärdsmedaljen som ett tecken på plikttrogen tjänst under många år.
Därefter sökte han bödelstjänsten i Göteborg som blivit ledig efter Magnus Ferm som dog i januari 1863. Trots att yrket hade väldigt dåligt rykte sökte 8 personer tjänsten. Dessa var:
Skolläraren Winberg, skolläraren Jonsson, bruksinspektören Rinman, snörmakaren Lindqvist, livgardisten Bergendahl, nattväktaren Salomonsson, skomakargesällen Born och glasmästargesällen Dimming.
Efter noggranna överläggningar valde man ut den före detta livgardisten 41-åriga Olof Wilhelm Bergendahl, antagligen på grund av hans militära bakgrund. Nu flyttade Bergendahl in i bödelsstugan (vid nuvarande Odinsskolan) och fick av Göteborg stad hundra riksdaler om året i lön samt fri bostad. Han fick dessutom 24 riksdaler om året från de fyra län som han också tjänstgjorde i.
Måndagen efter midsommar 1863, bara några månader efter att han tillträtt tjänsten som bödel, var det dags för den första avrättningen. Bergendahl skickades till Fristad utanför Borås för att där avrätta den trettioåriga sjömannen och seriemördaren Karl Johan Karlsson Hed. Han hade rånat och mördat flera så kallade ”knallar” (vandrande gårdsvaruhandlare). Den siste av dessa var knallen och byskolläraren Karl Hedlund från Brämhult, mellan Borås och Fristad.
Innan avrättningen inkallade Fjärdingsmannen Pehr Eriksson män från Tämta socken att utföra så kallad spetsgård, vilket innebar att man bildade två ringar av män med långa käppar runt den dödsdömde. Den inre ringen höll käpparna åt ett håll och den yttre åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mista sin kraft, om denne strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte kom undan.
Avrättningsplatsen var nyröjd och nyfikna hade samlats i massor. En avdelning soldater var utkommenderade för att bistå länsmannen om det skulle bli ”störande av ordning”. Då allt var ordnat kom den dömde åkande i en kärra från häradshäktet i Borgunda. Fången möttes av länsmannen som sittandes till häst bar full uniform. Hed leddes fram till stupstocken av prästen som även band för hans ögon. Skarprättare Bergendahl klev fram svartklädd med vita handskar. Ett vittne berättar:
”Han kom som en blixt, höjde yxan som var blank som silver och högg av huvudet med ett hugg.”
Kroppen ryckte till och Bergendahl lade ifrån sig yxan och tog av sig sina vita handskar, som han kastade på marken och därefter bugade han åt folkmassan. Hans mycket korta men otroligt dramatisk företällning var slut och hans medhjälpare, rackarna, fick ta hand om uppröjningen, dvs att gräva ner kroppen och att ta hand om huvudet. Var detta blev av är det ingen som vet.
Tidning för Wenersborgs Stad och Län berättade om händelsen den 3 juli 1863:
”Afrättning. Sistliden fredag uppfördes på den omkring 1 1/2 mil från Borås belägna Wedens härads afrättsplats det hemska skådespelet af en halshuggning, då nemligen före fästningsfången Hed der undergick sitt straff för det under förliden oktober månad föröfwade mordet på skolläraren Hedlund.
Hed, som warit wäl beredd och nöjd med sin dom, tycktes med mycket lugn gå sitt öde till mötes. Han hade en kort stund före afrättningen begått den heliga nattwarden, och derwid med innerlighet bedt Gud och menniskor om förlåtelse för hwad han mot dem förbrutit.
Den nyutnämnde skarprättaren Bergendahl skulle nu för första gången förrätta sitt dystra wärf, och säkerligen war det ej så få bland de talrika åskådarne, som med en wiß ängslan emotsåg utgången af exekutionen’; men — ett hugg war nog”.
Galgbacken i Fristad låg på en av Olofsgårdarnas marker
Galgbacken i Fristad finns kvar än idag och många kan vittna om att här utspelar sig fortfarande oförklarliga ting. Bland annat finns det en liten källa med klart kallt vatten i närheten. När man går dit för att dricka av källvattnet kan man ibland känna bismaken av blod. Under dygnets mörkaste timmar dyker stundom olika skrämmande skepnader upp.
Hotell Mollberg i Helsingborg för ungefär 100 år sedan
Bergendahls andra avrättning dröjde till år 1872 och den ägde rum i Landskrona. Detta gavs stor uppmärksamhet speciellt i lokalpressen (Tidningen Nya Förposten) som meddelade att Bergendahl bodde på Hotell Mollberg i Helsingborg. På detta förnäma och vackra hotell både samtidigt ett större privat sällskap med både damer och herrar. Under kvällens lopp spred sig ryktet att Göteborgs bödel bodde på hotellet. Kvinnorna tyckte detta var spännande och lär ha sagt: ”det skulle vara roligt att se honom”. En av herrarna sade då: ”ingenting hellre” och gick för att hämta Bergendahl. Nyfikna kvinnor kippade efter andan när en etthundraåttio centimeter lång och ståtlig Bergendahl gjorde entré. Man kan här förmoda att kvinnorna var lite uppspelta för några kom med en förfrågan att skulle man kunna få se bödelsyxan! ”Gärna!”, svarade Bergendahl och gick för att hämta det blankpolerade vapnet till societetskvinnornas stora förtjusning.
Stupstock och bila
Den som skulle avrättas var den trettiotvåårige dubbelmördaren Carl Otto Andersson, född i ett bondehem i Östra Ny, Norrköping, år 1840. Han kom till världen som sjunde barn i en helt normal familj, men när han var ett år gammal dog modern och lämnade fadern ensam med barnen.
För att hjälpa till med hemmets försörjning fick han ta drängtjänster redan som ung pojke, vilket emellertid inte var något som passade honom. När han var sexton år lämnade han landsbygden och flyttade in till Norrköping där han började arbeta på fabrik.
På fabriken blev han vän med en annan yngling vid namn Otto Leonard Fagerström. Vänskapen varade dock inte särskilt länge och snart började de båda ynglingarna bråka med varandra. Andersson blev med tiden så förtretad på sin forne vän att han började smida planer på att ge honom en minnesbeta.
I järnhandlare Åbergs affär vid Gamla Torget i Norrköping köpte han en fällkniv som han själv slipade ännu vassare på fabriken där han hade tillgång till lämpliga maskiner.
En kväll efter arbetet följde han efter Fagerström. Han gjorde ingen hemlighet av sin förföljelse men Fagerström var stursk och i sällskap, så han var inte rädd. Tvärtom skickade han ett och annat glåpord riktat till förföljaren.
Efter ett krogbesök på Slottsgatan gick Fagerström i riktning mot sitt hem. Sällskapet hade nu reducerats till Fagerström själv och en vän. När de svängde av från Norra Storgatan var plötsligt Andersson i kapp dem och med orden ”Se, där har du” stack han sin vässade kniv djupt in i huvudet bakom Fagerströms vänstra öra. Offret föll ihop blödande och skrikande, men tystnade snart och dog på stället. En polisbetjänt råkade stå precis bredvid händelse och kunde omedelbart gripa förövaren, som fördes till stadshäktet.
Givetvis väckte mordet stor uppmärksamhet i landets tidningar. En av dem, Norrköpings Tidningar, rapporterade: ”Lönnmordet, wittnade om den djupaste feghet, är i allmänhet fremmande för det swenska nationallynnet, som älskar att se sin fiende i ögat. Anderssons handling sätter honom sålunda wid sidan af dessa fega lönnmördare, som befolka de italienska städernas gator och gränder.” Uttalandet visar tydligt på den nationalistiska strömning som börjat genomströmma landet.
Den 15 maj 1858 skriver samma tidning: ”Den för mordet å faktoriarbetaren Fagerström tilltalade Carl Otto Andersson blef idag af rådhusrätten att mista liwet genom halshuggning; dock skulle detta utslag underställas Göta hofrätts pröfning, och kommer Andersson att med först afgående fångtransport afföras till cellfängelset i Linköping.”
Malmö Allehanda gav sig på att försöka ge sina läsare en inblick i Anderssons psyke. Tidningen skriver i referat under rubriken, ”Ett samhällets olycksbarn: En dag i slutet av 1857 som han att i rusigt tillstånd insomna på afträdeshuset och infann sig derefter på werkstaden med nedsmutsad mössa. Detta gaf anledning till skämt, och några dagar derefter började hans arbetskamrat Fagerström att medelst yttranden och tecken drifwa gyckel öfwer händelsen.”
Under tiden som fängslad i Linköping omvandlade Kunglig Majestät hans straff till 28 dagars fängelse på vatten och bröd samt livstids vistelse på fästning. Efter att ha avtjänat den första tillsynes relativt ofarliga, men i verkligheten mycket riskfyllda, delen av sitt straff i Linköping sändes han till Karlskrona fästning med avresa från Linköping den 26 november 1858.
En vecka senare skrevs han in i rullan för Karlskrona fästning. Efter ett år och några månader lyckades Andersson rymma från Karlskrona fästning. Friheten blev dock inte långvarig och han återfördes snart.
Under sin tid på fästningen överfölls han av en medfånge som slog en större slägga i hans huvud. Andersson var uppkäftig och hade svårt att umgås med vakter och andra fångar varför han möttes av många motgångar och problem under de åtta år han satt på fästningen.
Fängelseceller på fängelset i Landskrona
En sommardag 1868 överfördes han till Landskrona stadsfängelse. Hans hat mot världen och fångvården kände längre inga gränser och han blev ännu mer ogörlig och tvär. Speciellt hatisk var han mot en av fångvaktarna, A L Lindh. En dag när Lindh passerade genom fabriken på fängelseområdet såg Carl Otto sin ondskefulla chans. Med två knivar högg han Lindh i magen ett flertal gånger tills den försvarslöse mannen avled.
Det blev åter rättegång för Carl Otto Andersson, och givetvis dömdes han för mordet. Domen blev hård och resolut, han skulle möta döden som straff för sina illvilliga gärningar.
Sydsvenska Dagbladet skriver inför dödsdomen: ”Äfven den som lifligt önskar och hoppas att dödsstraffet må kunna utplånas ur vår lagbok, måste dock medgifva att här förelåg ett brott som knappast kunde med ringare bot umgällas.”
Dödsdomen verkställdes den 6 mars 1872 inför 5000 åskådare vid exercisfältet vid Granet i Landskrona och han begravdes omedelbart strax intill avrättningsplatsen. Med ett enda hugg skilde Bergendahl Anderssons huvud från kroppen, lämnade ifrån sig yxan, tog av sig sina vita handskar och även uniformsmössan och bugade sig i alla riktningar. Utan tvekan hade Bergendahl gjort elegansen till sitt varumärke. Hans militära bakgrund hade säkert skolat honom om det ceremoniellas betydelse för skådespelet.
1870 utökades Bergendahl ansvarsområde då han även fick ansvar för nattmannen och därmed underställd personal. Nattmannens tog hand om stadens grovavfall, latriner och döda hästar, hundar och katter.
Med åren tilltog Bergendahls alkoholproblem och under en vinglig färd stödjandes av en knölpåk på Stampgatan år 1873 mötte han en poliskonstapel. Händelserna på samma gata tio år tidigare gjorde sig påminda och han bestämde sig för att hämnas. Konstapeln störtade våldsamt i backen efter ett kraftigt slag från Bergendahls knölpåk. Med blodet rinnande från huvudet fick polisen även ta emot ett antal sparkar och slag innan Bergendahl återigen kunde övermannas. Domen för Skarprättare Bergendahl blev två månaders fängelse plus 25 riksdaler till Konstapeln för sveda och värk. Dessutom fick han böta 10 riksdaler för olaga fylleri.
Karlskrona cellfängelse byggt 1852
Bergendahl borde vid det här laget insett att han inte kunde göra vad som helst utan borde tygla sitt humör, men så var tydligen inte fallet.
Tre år senare var det dags igen, denna gång dömdes han till fem års straffarbete inför domstol för mened i en ekonomisk tvistefråga. Dessutom förlorade han sitt svenska medborgarskap. Nu hade även Göteborgs Stad tröttnat på Bergendahls bråkiga leverne och avskedade honom därför som skarprättare. Bergendahl skickades till centralfängelset i Karlskrona för att avtjäna sitt straff där.
Den 8 januari 1882 frigavs den före detta bödeln med 185 riksdaler på fickan. Han förpassades under kriminalvårdens försorg tillbaka till Göteborg, men där fanns inget att hämta för honom. Hans hustru, Anna Maria Lundberg, hade avlidit 1878, under hans tid i fängelset, liksom två av de fem barnen. Ett av dem hade dött redan tre veckor efter födseln, så endast två barn fanns fortfarande i livet, en son som valt den militära banan och en dotter gift med Carl Waldemar Bekkewold. Ingen av dessa ville dock veta av den kriminelle fadern.
Då Bergendahl inte såg någon framtid i Sverige och inte heller hade någon som vare sig behövde honom eller ville veta av honom, bestämde han sig för att uppsöka Wilsonslinjens kontor vid Polhemsplatsen för att köpa en båtbiljett till Amerika via Hull i England. Han hade fått nog av Sverige och trodde att han kunde gömma sig och återfå ett normalt liv på andra sidan Atlanten.
SS Romeo, var ett kombinerat segel och ångbåtsskepp tillhörande Wilsonlinjen och trafikerade linjen Göteborg – Hull
Den 27 januari 1882, endast nitton dagar efter frisläppandet, stiger Olof Wilhelm Bergendahl på ångbåten Romeo med destination Hull England. Dit anländer han tre dagar senare för att direkt färdas med tåg till Liverpool för resan över Atlanten med ett av Cunardlinjens fartyg. Båtresan gick bra och några veckor senare anlände den övergivne mannen i Boston.
Han slår sig ner i Chicago och får snart jobb på ett sågverk. Bergendahl som var en handlingskraftig karl byggde här ett eget hus ute i skogen. Billigt virke kunde han ju köpa på sin arbetsplats. Här kunde resan ha tagit slut men ödet ville annorlunda för Bergendahl.
Våren 1888 attackeras hans hus av indianer. Elva år senare berättade han själv om händelsen för Handels- och Sjöfartstidningen: ”Olyckan ville att en koloni indianer bodde några kilometer från min bostad och en vacker dag då jag var inne i en närbelägen stad, fann jag vid min återkomst huset plundrat och nedbränt av indianerna. Då lyfte jag några tio dollar som jag hade på banken och reste hem till Sverige igen. Jag var för gammal för att börja samla på nytt.”
Gibraltar fattighus i Göteborg, numera Vasa sjukhus
När han kom hem till Göteborg igen hade han vare sig bostad eller arbete och blev därför intagen på fattigvårdsanstalten tillsammans med tiggare, prostituerade, före detta fängelseinterner, arbetslösa och lösdrivare. Detta ställe kallades för ”Brackan” och låg utmed Vera Sandbergs allé. Byggnaderna var kasernliknande och kunde rymma 1500 personer. Här tyckte emellertid Bergendahl att han var för fin för att bo. Hans förnäma och stolta känsla från tiden som livgardist satt djupt rotade i honom.
Han frågade olika markägare om han kunde få bygga sig något eget. En av de tillfrågade upplät ett stycke mark och så kom det sig att Bergendahl byggde sig ett litet hus på fyra gånger fyra meter, enligt vittnen ett ruckel med otäta väggar, med kamin och ett matbord i ek i hörnet av Eklanda- och Bergsprängargatan.
Här levde den före detta Skarprättaren sina sista år i livet genom att försörja sig på att tillverka sadlar till militären. Han var ensam men fick ofta besök av lokalbefolkningen som ville höra honom berätta om Amerikaäventyret och hur det var att hugga huvudet av folk.
Den Bergendahlska graven på Stampens kyrkogård i Göteborg
Den sjuttonde juli år 1900 dog Bergendahl utfattig och övergiven av sin familj och begravdes under enkla former och utan några anhöriga i den Bergendahlska familjegraven på Stampens kyrkogård i centrala Göteborg, bara några steg från där han råkat i klammeri med rättvisan åtminstone två gånger.
Där i graven begravdes inte bara den före detta livgardisten utan även Göteborgs sista bödel. Det kan tyckas som ödets ironi att han fick begravas bredvid storheter som William Chalmers, Robert Dickson, Per Dubb, Olof Fåhræus, William Gibson, Dick Helander, Harry Hjörne, Sven-Eric Johanson, Johan Albrecht Pripp, Johan Anders Wadman, Olof Wijk den äldre och domprosten Peter Wieselgren, de största och mest kända av Göteborgs elit, men som vi sett är det inte långt mellan att vara den som skipar rättvisa och den store skurken.
Ända in i döden var Olof Wilhelm Bergendahl en katt bland hermeliner.
