ETT URÅLDRIGT STRAFF GÅR I GRAVEN
Fånge i hand och fotbojor
Detta är del 4 av en miniserie om skarprättare i Göteborg. Om du inte läst den från början gå hit: www.iglabo.se/b231
__________________
NIKLAS PETTERSSON BECKIUS
Bödel i Göteborg från 1807 till 1822
Niklas Beckius antogs som skarprättare i Göteborg 1807. Han var även skarprättare i flera omkringliggande län. Han kom att bli en av de mest kända skarprättarna under 1800-talet, eftersom han var så säker i sitt tjänsteutövande att han lär ha kunnat klyva ett talgljus med bilan från ända till ända, så att veken blottades.
På Valle härads galgbacke avrättade han den 26 april 1820 Hans Gunnarsson från Lunnagården i Bjellum. Gunnarsson dömdes till döden för att han i september 1819 ha dödat sin piga Anna Andersdotter.
Vid Hans avrättning förekom ett intermezzo, som stod länsmannen dyrt och kunde blivit honom ännu dyrare.
Skarprättare med yxa
Allt var klart för avrättningen. Spetsgården var uppställd runt stupstocken i två runda ringar och skarprättaren med sin yxa var på plats, men fångskjutsen hade av någon anledning blivit fördröjd, så att huvudpersonen saknades. Länsmannen red nervöst fram och tillbaka mellan landsvägen och avrättningsplatsen. När Beckius slutligen frågade honom vad detta skulle vara för spektakel kunde ordningsmannen inte hålla sig utan utlöste sin ilska över dröjsmålet på bödeln och skrek rakt ut i luften:
”Dra du åt helvete – här har du inget att göra! Ge dej iväg!”
”Ja, då får befallningsman hugga själv då, Adjö!” svarade därvid Beckius kaxigt eftersom han råkat få se den väntade fångskjutsen närma sig. Han tog sin säck med yxan och beredde sig på att ge sig av.
I detsamma såg även länsmannen fångskjutsen och fick orsak att ångra sitt häftiga humör. Han ropade på skarprättaren och sa åt honom att stanna. Denne förklarade emellertid att han redan fått sina order och inte lät sig övertalas om att följa nya direktiv såvida länsmannen inte pungade ut med 400 daler extra, vilket var en den tiden stor summa och motsvarade ungefär hans årslön.
Under den tid som underhandlingarna mellan länsmannen och skarprättaren drog ut, hade både fångskjutsen anlänt till avrättningsplatsen och de denna åtföljande fångknektarna fört den dödsdömde till stupstocken, där allt gjorts i ordning för den planerade avrättningen, som lät vänta på sig.
För knektarna och åskådarna gick det väl an att så stå och vänta på ett för dem spännande spektakel och någon hade nog förhoppning om att kunna få lite av den avrättades blod med vilket han skulle kunna bot någon sjukdom. För delinkventen blev väntandet till slut olidligt och kanske även generad av de gloende åskådarnas blickar, skrek han: ”Sjönna ere! Här ä summe fôlk sum fåtiar på mäk!”
Att veta att man skall dö är grymt, men att få vänta på den omedelbart förestående döden är kanske ännu grymmare.
CARL GUSTAF BECKIUS
Bödel i Göteborg från 1824 tull 1850
Anordning för hängning utan fallucka på Marstrands fästning
Från år 1780 låg Göteborgs officiella bödelsstuga exakt vid sydvästra hörnet av nuvarande Odinsskolans skolgård. Där bodde mellan åren 1824 och 1850 en känd bödel vid namn Carl Gustav Beckius, son till föregående bödel Niklas Beckius. Han utförde en mycket uppmärksammad avrättning ute på Galgholmarna sydost om Marstrand år 1830 på den dåvarande trettiosexåringen sedelförfalskaren Johannes Bramberg.
Bramberg som hade vistats på Karlsten sedan 1825 hade i själva fängelset ertappats och befunnits skyldig till sedelförfalskning. För detta ytterst allvarliga brott dömdes han ”att hängas viijd sin hals tills dööden infunnit sigh”.
Exekutionen skulle utföras av den kände skarprättaren Carl Gustaf Beckius från Göteborg. Beckius var en uppfinningsrik herre, och hade precis konstruerat en helt ny och sinnrik galge som väntade på att genomgå sitt eldprov. Finessen med den bestod i en trappa eller plattform på vilken den dödsdömde skulle stå när snaran lades om hans hals. Plattformen var delad i två hälfter vilka med ett grepp hastigt kunde åtskiljas så att den dömde fången blev hängande fritt med åtdragen snara runt den förhoppningsvis brutna halsen.
Fyra präster var närvarande vid avrättningen, dessutom myndighetspersoner samt bödeln Beckius med sina biträden, rackarna. Fången gick motvilligt uppför trappan ledd av sina väktare. Det kraftiga repet lades om halsen och Beckius drog åt det hårt och kontrollerade knuten. Därefter drogs plattformen beslutsamt isär av Beckius rackare.
Bramberg föll ner mellan avsatsens båda delar, repet drogs hårt om hans hals och huvudet la sig på sned när hans tunga kropp föll nedåt mot marken. Då brast repet och den dödsdömde föll till marken, till synes livlös, med ena delen av snara runt sin hals och den andra delen hängande kvar i galgen.
Den dödsdömde var emellertid inte död. Rackaren var snabbt framme vid den livlöse Bramberg och hällde vatten på honom. För att ytterligare pigga upp mannen som borde varit död, åderläts han av närvarande doktor. Därefter fördes han bort för att få vård.
Rep redo att hänga en dödsdömd
Slutligen enades myndighetspersonerna om att boven skulle hängas en gång till och denna gång ordentligt. Bödeln trilskades dock och visade på det odugliga repet. Beckius vägrade att göra om hängningen innan han hade fått ett nytt rep och fått provat detta först.
Det blev ingen förnyad hängning. Fången fördes på bår med båt från Galgholmen till Karlstens fästning på Marstrandsön. Där undersökte slottsläkaren honom och fann att han genom dödsångesten hade blivit så sjuk att hans hängning inte kunde verkställas.
Den dödsdömde hade alltså blivit så fruktansvärt sjuk, att han var för illa däran för att hängas. Resonemanget var att endast friska personer skulle kunna avrättas. ”När fångens sjielsliga och kroppsliga tillstånd äro af det slag att han är tillfrisknar skall han hängas vid halsen tills dess att dööden inträder…”
Beckius fick därefter en åthutning av myndigheterna. Bramberg sökte om nåd hos självaste kungen och denna beviljades. Straffet omvandlades till livstids fängelse som skulle avtjänas på Karlstens fästning.
Beckius revolutionerande galge kom dock aldrig mer att användas.
Den dödsförskräckte Bramberg fick ändå användning för ett rep. En januarimorgon 1832 fann man honom hängande död i ett av valven. Utan hjälp av någon avrättningsmaskin hade han själv verkställt avrättningen och den gången med större framgång än själve Beckius.
Det var inte bara händerna man kunde bli av med innan man blev av med huvudet. Mitt i högsommaren 1832 halshögg Beckius snickaren Magnus Larsson, Valle härd, efter att först ha skurit av hans högra öra. Därefter steglades kroppsdelarna.
JOHANNES JANSSON
Bödel i Göteborg från 1828 till åtminstone 1855
Haga i Göteborg början på 1900-talet
Beckius efterträdare blev fastighetsägaren Johannes Jansson. Denne bodde inte i bödelsstugan utan i sin egen fastighet som låg i hörnet av Södra Allégatan och Sprängkullsgatan i Haga. Jansson beskrevs som en försynt och artig herre. För att utöka sin skarprättarlön hyrde han ut flertalet rum i sin fastighet, bland annat till en skolmästare Börjesson.
Den 28 juni 1854 halshöggs den 21-årige dubbelmördaren och hemmasonen Andreas Jönsson Segerberg på Tingbergs kulle i Ale härad.
Segerberg som föddes sommaren 1833 i Frälseborgsliden, Starrkärr, dömdes för mord på sin fästmö, Sofia Petersdotter och hennes moder. Andreas mördade henne eftersom han trodde att fästmön hade varit otrogen och i maskopi med modern.
Janssons mest uppmärksammaste avrättning var postrånaren Jonas Falk den 21 november 1855 i Svedmon Habo. Falk, som föddes 1828 i Karshults soldattorp i Habo socken, rånade tillsammans med sin styvfar Anders Frid postdiligensen vid Tunarp, Sandhems socken, på sensommaren 1854. På postdiligensen befann sig postiljonen A. M. Nilssén och drängen Sven Larsson. Nilssén avled av sina skador på lasarettet i Jönköping ett par veckor efter rånet.
Jonas Falks grav
Rånarna infångades senare i Stockholm och dömdes till döden vid ting i Slättäng. Frid benådades till livstids straffarbete, medan Falk avrättades efter en tid på Länsfängelset i Mariestad. Falk ligger vackert begravd inne i Hökensås skogsområde och på hans grav finns ett vackert järnkors. Ingen vet vem som lägger dit de blommor som alltid finns på Falks grav.
En annan avrättning som Jansson utförde var den av Johannes Johannson från Hälsö. ”Hälsö-Johannes”, född 1829, växte upp i en av de två enda familjer som levde på ön Hälsö i Stigfjorden, mitt emellan Tjörn och Orust, i början på 1800-talet. De båda fattiga familjerna livnärde sig på fiske och några kor.
Johannes tog under de allra mest knapra tider alla chanser han kunde få till tillfälliga arbeten på Tjörn och på Orust för att bidra till familjens försörjning. Han hade dock ett mycket hetsigt temperament och hamnade ofta i fyllebråk under sina besök på de stora grannöarna.
Fiskare i segelbåt
Johannes var annars, så som de flesta pojkar vid kusten var vid tiden, en god sjöman och fiskare. Så En dag fick han löfte av en bekant att få köpa in sig i dennes fiskebåt. Av denna anledning reste han tillsammans med sin bror Herman, till Göteborg en vårdag 1855 för att köpa garn och drev till båten.
Efter några glada dagar i Göteborg fick han lift mot Stigfjorden av två bröder med egen båt. Under båtfärden drack alla tre stora mängder brännvin. Vädret på seglatsen försämrades snabbt och båten kom ur kurs. Då tog Johannes över rodret och lyckades lägga till vid Gafsholmen på Hälsö.
Under natten uppstod gräl mellan bröderna och Johannes kring orsaken till att man kommit ur kurs. Alle tre somnade dock av ruset, men när Johannes vaknade med en ordentlig baksmälla var han lika upprörd som tidigare under natten. Han blev fruktansvärt arg och våldsam och slog ihjäl den ena brodern med en yxa och gav sig även på den andre brodern. Denne överlevde emellertid attacken men avled senare av sina allvarliga skador.
Morgonen efter letade Johannes upp brödernas reskassa och tog sig i land. Utmattad och efterrusig somnade han och när han vaknade blev han varse om att två kustuppsyningsmän tagit sig fram till båten och att de upptäckt den döde och den skadade brodern.
På Postgatan i Göteborg hade flera emigrantagenter och rederier sina kontor närmast Cunardlinjen Fotot taget 1912 Foto Göteborgs stadsmuseum
Johannes tog till flykten och lyckades på olika vägar få lift tillbaka till Göteborg och en vecka senare mönstrade han på en båt med destination Amerika i hopp om att kunna fly från sitt fruktansvärda dåd.
Johannes var nu efterlyst och befann sig på båten som skulle ta honom till Amerika, Han ville emellertid försäkra sig om att han hade tillräckligt med tobak för överfärden och gick därför i land för att besöka en tobakshandlare. Han blev då igenkänd av en polisman och denne grep flyktingen. Polismannen kände igen Johannes eftersom han själv var född på Orust och kände till Johannes sedan de båda läst samtidigt för prästen i Tegneby kyrka när de var tonåringar. Dessutom var Johannes enögd vilket säkert gjorde identifieringen enklare.
Johannes erkände omgående sitt brott och fördes till Länshäktet på Sillgatan i Göteborg. Sen följde en tid av ensamhet och många resor fram och åter till Häradshäktet i Svanesund på Orust för rättegång. Den 26 1855 september yrkade rätten på dödsstraff för Johannes. Göta Hovrätt bekräftar dödsdomen den 8 januari året därpå. Straffet skall ske genom halshuggning.
Den 27 maj 1857 slutade den 29-årige sjömannen ”Hälsö-Johannes” dagar nära den urgamla tingsplatsen Ormebacka på Orust. Den gamla avrättningsplatsen Galgberget på Hårlebys mark, hade inte använts sedan 1753, då mördarna Per Jonsson och Anders Rasmusson halshöggs där, troligtvis av Johannes Ekeroth, som berättats om tidigare. När ”Hälsö-Johannes” skulle avrättas vägrade markägaren emellertid att upplåta platsen och i all hast fick man då flytta avrättningen.
En stor folkmassa samlades, länsman höll ordning och ett femtiotal bönder ställde sig i ring för att bilda spetsgård och hindra den dömde från att fly. I en elegant hästdroska anlände skarprättaren Jansson från Göteborg och strax efteråt kom ”Hälsö-Johannes”.
Med ögonbindel och fotbojor leddes han fram till stupstocken, där han beordrades att falla på knä. Efter att prästen läst en psalmvers lade Johannes sig ner med halsen mot stocken invid den grop som skulle bli hans grav för evigt och fängelseprästen läste Fader Vår. Tusentals människor var på plats för att bevittna det makabra skådespelet när Johannes Jansson höjde sin sylvassa yxa och med ett våldsamt hugg skilde huvudet från kroppen. Huvudet tog rackaren hand om medan Jansson skyfflade jord över den huvudlös kroppen.
MAGNUS SVENSSON FERM
Bödel i Göteborg från 1855 till 1863
Efter Beckius tog Skarprättare Magnus Svensson Ferm från Kristine församling i Göteborg över bödelsjobbet.
Den 25 oktober 1858 avrättade Ferm kronoarbetskarlen Gustaf Gustafsson Gadd på Örebros gamla avrättningsplats strax söder om staden. Denna galgbacke hade varit i bruk sedan 1640-talet och Gadd kom att bli den sista att förlora livet här. Gadd var dömd för mordet på Carolina Rundelius. Han hade i berusat tillstånd knivmördat den hemlösa Carolina Rundelius, av alla kallad ”Myggan”, vid Bromsgatan i Örebro då han trodde att kvinnan hade stulit från honom.
Vid förhören erkände Gustaf mordet, och han dömdes till döden, trots detta sökte han inte nåd hos Kungliga Majestätet.
En tidning beskrev dådet med rubriken “Gadden stack myggan“. Avrättningen skulle ha ägt rum den 7 oktober 1858, men sköts upp då Ferm blivit sjuk. Den 25 oktober verkställdes dock avrättningen. Närvarande vid denna var poliskonstapel Sam Andersson, som i egna anteckningar skrev att folkmassan trängde sig förbi den upprättade spetsgården efter att Gustafs huvud fallit till marken, för att komma åt blodet från den avrättade. Blod från avrättade ansågs kunna bota många sjukdomar, bland annat fallandesjuka.
Minnessten för sista avrättningen 1859 vid Valle härads avrättningsplats. Foto Bernt Blank
Ferm utförde den sista avrättningen på Valle härads galgbacke vid Djäknekrogarna mitt för Lötens gård. Claes Förberg från Junkragården i Varnhem dömdes den 6 maj 1858 till döden för att påskafton samma år ha dränkt sin gravida fästmö Maria Andersdotter från Lerdala. Maria väntade tvillingar. Mordet skedde vid Kungsbron vid Höjentorp. Förberg halshöggs den 13 april 1859.
”Sula Kal”, Karl Hög, biträdde Ferm vid Förbergs avrättning på Löten, för det fick han behålla de kläder och skor som han drog av liket. Hans smeknamn blev för alltid ”Rackarn” efter detta. Han var nog inte helt nykter vid avrättningen för annars hade han nog inte vågat sig fram till den styckade kroppen och dra av den avrättades persedlar.
Inspektor Carl Fredrik Förberg, född i Habo 1790 med makan Christina Jonsdotter född i Härlunda 1802. Under 38 år var Carl Fredrik Förberg kyrkvärd i Varnhems kyrka. Den avrättade Claes Fredrik står längs bak i mitten. Fotot tillhör Maj-Britt Angelmyr
Hemmansägare Karl Bengtsson född 1856 Berg berättade:
“Min mormor var med när de avrättade Klas Förberg. De hade varit i Skövde kyrka, där han fick åhöra sin sista predikan och fick nattvarden. När de sedan for till Löten var det tjogtals med skjutsar efter Förbergs skjuts och massor av folk sprang bredvid. De körde så fort att de som sprang knappast hann med. Då högg de tag i vagnarna och riktigt släpades med över berget.”
En annan som var med på avrättningen kom ihåg:
“Efter begravningen grävdes Förberg ner i en enkel kista vid Galgbacken, där senare brädorna kom i dagen. En tid därefter tog släkten upp kvarlevorna och tog ner till kyrkan och placerade dem vid utsidan av kyrkogårdsmuren, där han grävdes ner. I senare tid grävdes liket upp av misstag – ett lik som då saknade huvud.” Det berättades att det i Stenum fanns en läkekunnig som tog hand om huvudet som han skulle göra vetenskapliga undersökningar på.
Galgbacken hette på den tiden officiellt “Hansa-backen” efter Hans Gunnarsson som avrättades här 1820, men kallas i dag för ”Klasa-backen” efter Claes Förberg.
OLOF WILHELM BERGENDAHL
Bödel i Göteborg från 1863 till 1872
Olof Wilhelm Bergendahl Göteborgs siste bödel
1863 blev posten som bödel i Göteborg åter vakant. Trots att yrket hade väldigt dåligt rykte sökte 8 personer tjänsten. Dessa var:
Skolläraren Winberg, skolläraren Jonsson, bruksinspektören Rinman, snörmakaren Lindqvist, livgardisten Bergendahl, nattväktaren Salomonsson, skomakargesällen Born och glasmästargesällen Dimming.
Efter noggranna överläggningar valde man ut före detta livgardisten 41-åriga Olof Wilhelm Bergendahl, antagligen på grund av hans militära bakgrund. Bergendahl flyttade omgående in i bödelsbostaden vid Odinsskolan. Bergendahl utförde sin och Göteborgs sin sista avrättning år 1872.
Det skulle dock ta ytterligare fyrtio år innan dödsstraffet avskaffades för civila i Sverige. En flerhundraårig ”tradition” gick i graven och de livstids eller dödsstraffdömda fångar som aspirerade på en post som bödel fick se sina hopp gå upp i rök.
Bödeln var för evigt död.
__________________
Missa inte att läsa fortsättningen här: www.iglabo.se/b236
Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här: www.iglabo.se/b231