BRÄNNVIN, BROTT OCH BÖDLAR
Detta är del 4 av en miniserie om skarprättare i Göteborg. Om du inte läst den från början gå hit: www.iglabo.se/b231
__________________
JEREMIAS SKARENBERG (SKARBERG)
BÖDEL I GÖTEBORG FRÅN 31/12 1731 TILL 1735
Mästermannen Anders Christian Wessman blev inte långvarig i yrket utan avled redan sommaren 1731 och efterträddes på nyårsafton samma år av Jeremias Skarenberg, som innehade bödelstjänsten i Göteborg mellan 1731 och 1735. Han var bror till skarprättaren Aron Skarberg i Gävleborgs län.
Jeremias var son till Olof Jonsson Ulv, skarprättare i Skara och ursprungligen mjölnare i Danmark. Denne, Mäster Olof kallad, dömdes för olämpligt uppförande vid en avrättning på Timbergs avrättningsplats i Skara den 18 februari 1692. Efter att ha halshuggit dräparen och sventjänaren (fullgjorde rusttjänst hos en rusthållare) Sven Andersson och sen spikat upp huvudet på en påle, gick Ulv omkring bland åskådarna och trakasserade dem med en pålspik, en stor spik som användes när man spikade upp kroppsdelar på pålar. En liten nioårig flicka blev så förskräckt att hon dog på platsen. Mäster Olof brukade även gå omkring i gårdarna och tigga efter mat och öl, vilket var förbjudet. Han omnämns i extra ordinarie ting i Vrigstad den 13 juli 1701 med anledning av ett dödsfall. Flera av hans söner och efterkommande blev skarprättare, under namnet Skarberg.
Vid sidan av skarprättaryrket reste Skarberg runt och försörjde sig som valackare. Han omnämns som skarprättare från Skara när flera av hans barn föds-och döps i Kinneveds socken.
Samma år på hösten som Jeremias Skarenberg övertog bödelstjänsten klagade Anders Christian Wessmans änka Catharina ”över den skarprättaren, som nu var kommen till Giöteborg, han är tämmeligen sträng, näpligen en turck skulle finnas strängare. Han hafwer nu drifwit mig med mine tränne omyndiga barn utuhr under underhusen och uppå nattstugorna, som min sahl swärfader hafwer låtit byggia öfwer underhusen och kommer mig till att bebo, nu hafwer min sahl man låtit plancka in en stor hage och trädgård och derpå kostat en stor Summa Penningar, dess förutan en stor lada, fähus och stall, tak, hestebod, en skiön wattubrunn, huggen i hårda berget, steensatt hela ladan så wäll som hehla gården med rännählet, sprinckel Wärk omkring, gatan äfwenwähl stensatt så låtit måhla stugan så wäll som kammaren, hwilket kostat min man en stor Summa Penning. Nu säger denna skarprättaren, at han skall drifwa mig uth uthan lag och dom, om rätt skulle hafwa sin gång, så borde han icke kommit före min laga fardag”.
Hon hänvisade till att magistraten förlänat henne ett nådeår att bo kvar och nyttja bödelsstugan och fortsatte: ”Han hafwer tre gånger warit öfwer mig med blotta Wärjan och sitt (dess) udd derpå bröstet på mig, en gång tog han mig i armarne, riste och stötte mig rätt illa och sedan sparkade mig ut genom dörren etc”.
Latrintömmare i början på 1900-talet
Catharina Wessman begärde även, att magistraten skulle förbjuda stadens nattman (latrintömmare) att arbeta med hennes häst. Tvenne kärror och trenne fat tillhörde henne. Dessa hade hennes man själv köpt, då han basade över nattmannen, fast ”han som römde” slog sönder faten, då han arbetade.
Efter besiktning intygade tjänstemannen, att endast undervåningen i skarprättarhuset tillhörde staden. Den bestod av tre rum, en stuga och kammare mot gården och ett mot gatan. Övervåningen, som var försedd med ”kråppåhstak” (kallas även sadeltak) och som bestod av lika många rum som undervåningen och allt det övriga, som fanns på plats, tillhörde änkan och hade byggts dels av svärfadern, dels av hennes avlidne man, skarprättare Skarenberg. Hennes del av huset värderades till 150 daler silvermynt och stadsförvaltningen löste ut bödelsänkan med 100 daler silvermynt.
Skarprättargården inköptes 1733 av soldaten Jonas Stenberg, som ägde den till minst 1787. Under den tid som Jonas Stenberg innehade gården bodde skarprättaren i en mindre gård, som 1732 byggdes upp för ändamålet ”på gamla wäderqwarnen”
ERIK ERIKSSON SMEDNER
BÖDEL I GÖTEBORG FRÅN 14/6 1735 TILL 1752
Bödelsstugan i Visby byggd på 1600-talet
Tio dagar före midsommar 1735 tillsattes Erik Smedner som efterträdare till Skarenberg. Vid en inspektion två år senare förorsakad av att den nye mästermannen hade klagat över odugligheten och det obekväma läget av skarpmästarhuset på gamla Väderkvarnsberget (numera Kvarnberget) fann besiktningsmännen att huset låg öppet för alla vindar och att den omfattande orenligheten runt omkring huset förorsakade en besvärande och otäck stank. Staden återköpte då skarprättargården som tidigare hade överlåtits till soldaten Jonas Stenberg. Detta hus användes emellertid inte av Smedner utan han hyrde ut det till nattmannen, som bodde där fram till 1787.
En kvinna bränns på bål (rekonstruktion)
Under 1700-talet var det många kvinnor som halshöggs och brändes på bål för barnamord. En ogift moder vanärade både sig själv och sin familj och var oftast dömd till evig fattigdom och utanförskap. Ofta var det så bördan av ett oäkta barn så tung att bära att hon valde att göra sig av med barnet precis när det fötts. Detta straffades med döden om det upptäcktes.
En av dessa var Elsa Persdotter, som avrättades 1741 av Erik Eriksson Smedner. Domen över Elsa löd: ”Som Ett qwinfolck Elssa Persdotter benämd kommer i föllje af […] att halshuggas och Båhle brännas, hwilcken execution uti Sunnerwijkans fögderie och Tunge härad bör skie”.
I september 1741 år avrättas Malena Larsdotter.
Därefter fick bödeln ta sig an den blott femtonåriga Elin Hansdotter från Axtveten i Bro socken, Stångenäs. Elin hade blivit med barn och hon dräpte den lilla nyfödda bebisen. Hon avrättade den 12 december 1747. Skarprätten infann sig på gästgivargården Mälby i Stångenäs medan den unga flickan fördes i fångtransport från Bohus fästning till Kvistrums tingsplats.
Elsa slutade som så många unga flickor på Galgbacken, nästan alltid enligt samma procedur, först halshöggs flickan och sedan brändes hon på bål. I Elsas fall var det på Galgbacken i Munkedal.
JOHAN EKEROTH
BÖDEL I GÖTEBORG FRÅN 1752
Svenska kyrkan (domkyrkan) och tyska kyrkan (Christine) och mellan dem syns väderkvarnen på Wäderkvarnsberget, numera kvarnberget. Slutet på 1600-talet
I slutet av 1752 tillsattes Johan Ekeroth. Han fick då ta över bödelshuset på Wäderkvarnsberget och liksom sina föregångare klagade han på husets tillstånd. Det är helt tydligt att staden inte vill lägga några pengar på att underhålla mästermannens hus och gård vilket framgår av det brev Ekeroth skrev i maj 1753 till magistraten:
”Vid mitt antagande av skarprättaresysslan måste jag oförmodeligen finna, huru i Kvarnberget bestådda hus och trädgårdshage är bleven så oförmodeligen och vårdslöst hanterade, att om den senare finns ingen stängsle kvar och själva husen mycket förfallne att man sig uti dem för regn och oväder intet bärga kan, ty här och där uti tak och fönster finns istoppade trasor med mera. Besiktningsmännen David Störtin (?), P Sandström och Lars Börgesson fann nödigt ett instängsle med ett plank till gatan, som består av 55 alnar långt. På ett stall och lada till tvenne hästar eller så kallad en brädebod, är taket alldeles förfallet.
Tvenne stycken fönsterkarmar med bågar och gångjärn samt winjärn och i mäste delen av fönsterne äro rutorne sönderslagne, dörrarne, som äro i huset behöver ock lagas, en port åt gatan med gångjärn, hake och lås. Till denna reparation görs nödigt 3 tolfter timmer, 2 tolfter sparrar, 16 tofter vraksbräder och 10 dito ordinarie bräder, 4 stycken 2-tums bräder.”
I februari 1755 beklagade skarprättarhustrun Juliana (Nilsdotter) Ekeroth, att hon i denna kalla vinter var berövad sin man, som under sin frihet var henne och barnen till hjälp. Hon begärde sin mans lön för andra kvartalet 1755. Troligtvis satt Ekeroth inlåst den kriminelle bödeln inne för något brott och hustrun tyckte att hon skulle ha mannens lön medan han satt i fängelse.
1757 hade skarprättaren Johan Ekeroth fortfarande orsak att klaga över sin bostad. Syllar och tak var alldeles nerruttna och fördärvade, ”att när det regnar kan iag på golvet icke gå torrskodd, mindre vara droppfri å något ställe, varken in — eller uthus, varigenom mig stor skada på kläder med det mera tillfogas, att förtiga dessutan den svårighet att få införa foder till mina hästkreatur medelst den elaka vägen”.
Lyckan på Landeriet i Göteborg
Han begärde att få nya och försvarliga hus antingen på samma eller på annan plats, ”som för mig och staden kan vara till lindriga tunga och omkostnad, vartill Mästermanslyckan ut genom Kungsporten tycks oförgripligen bäst vara tjänlig, som av dess havande namn därtill förr varit tillagd och brukad”. Där kunde han också få ”den stora förmånen att få hugga hö till sina hästar”. Med ”Mästermanslyckan” avsåg han bödelstorpet Lyckan på Landeriet.
Ekeroth hade tidigare varit skarprättare i Värmland och i Örebro och var själv kriminell, vilket framgår av följand. Den 19 augusti 1745 skrev Uppsala landskansli en efterlysning på grundval av en uppmaning från landshövdingen och baronen Reuterholm om att skarprättaren Johan Ekeroth skulle efterspanas, fängslas och föras till slottsarresten. Ekeroth hade tillsammans med sina två små döttrar hemligen smugit sig ut ur Örebro natten mellan den 5 och 6 augusti samt stulit två eller tre hästar och en vagn. Ekeroth beskrevs som kortväxt med ljusgult hår, ögonbryn och skägg, klädd i en kappa med rött foder och försilvrade mässingsknappar, svarta älghudsbyxor samt röda och blåfläckiga halsdukar runt halsen. Han tyckte om att klä sig som en soldat, antagligen för att visa sin värdighet och makt.
I början av januari 1761 förberedde och tände Ekeroth bålen efter att ha huggit huvudet av Anna Pålsdotter från Kråkehult i Hede socken på ”Sörbygdens och Sodenäs (Sotenäs) häraders afrättsplats”.
Bara ett år senare, i mars 1762, drabbades Anna Andersdotter från Lyse av samma öde. Dödboken berättar: ”Barnemörderskan och Änkan Anna Andersdotter […], 42 år gammal, afrättad på det sätt, att hon wardt halshuggen och å båle bränd, för de hon sitt egit barn strax efter födslen d 12 junii 1760 i en hage wid gården Thoröd[?] uti Lyse Sochn ömkligen mördat och uti en begskrefwa […] derwid med några stenar uppå undangjömt hade”.
CARL HJERPE
BÖDEL I GÖTEBORG FRÅN 31/7 1765C TILL 10/3 1784
Johan Ekeroth efterträddes den siste juli 1765 av Carl Hjerpe, gift med Christina Jansdotter Walberg.
Vid ett tillfälle dömdes en dräng från Brännebacka i Åse härad (nuvarande Lidköping, Vänersborg och Grästorp) att mista sin högra hand, halshuggas och steglas, för att ha stulit brev ur en postväska. Den före detta soldaten Hjerpe var skarprättare men allt för överlastad av starka drycker vid domens verkställande. I stället för att hugga av handen krossade han armleden. När han sedan skulle hugga av halsen på den dödsdömde missade han grovt och högg honom upprepade gånger med bilan i nacken, innan han fick in en fullträff och lyckades skilja huvudet från kroppen.
För denna upprörande omständighet dömdes Hjerpe till 40 par spö, vilket var det maximala spöstraffet för en man enligt 1734 års lag, i vilken det står: ”Med spö straffes man, och qvinna med ris. Ej må man straffas med flera, än fyratijo par spö; och ej qvinna med flera, än tretijo par ris.”
Det heter ”par” spö eftersom man band ihop käpparna i par.
Carl Hjerpe efterträddes av sin son, Lars.
LARS HJERPE
BÖDEL I GÖTEBORG FRÅN 1784 TILL 1807
År 1784 vid Carl Hjerpes död fram till 1787 hade stadens bödel sin hemvist i ”Skarprättarehuset”. Därefter flyttade både arvtagaren av bödelsyrket sonen Lars Hjerpe, död 1807, och nattmannen utanför stadsmuren till den sanka och osunda ”Nattmansheden”, ett öppet träsk, på Stampen. Mästermannens bostad här ute var ett litet oansenligt hus med tillhörande bod. Platsen kom senare att kallas Åkarheden och låg bakom Stampgatan, helt nära Fattighusån.
Skarprättarens arbete var inte ett normalt dagsverke. I de hårda och brutala tider som rådde under 16 och 1700-talen svingades bödelsyxan ofta över de grova förbrytarnas nackar. Mördare, dräpare och kvinnoskändare fick sällan nåd. På de gamla avrättningsplatserna vid Galgkrogarna och vid Långås lider, nära Mölndal, utspelades ofta skräckfyllda skådespel.
Galgkrogarna var ett område med kåkbebyggelse som växte upp på 1700-talet precis utanför stadsgränsen vid Getebergsäng. Det var till stor del krogar som servade alla som vill bevittna eller hade bevittnat avrättningar på Göteborgs avrättningsplats som låg där Carlanderska sjukhuset ligger idag från 1702 fram till slutet av 1700-talet. Galgkrogarna hade omkring 1774 cirka 50 invånare.
Långås Lider. Teckning av A. Säfve i början av 1800-talet
Långås lider kallas den sträcka av gamla Kungsbackavägen som går utefter berget Långås eller Långefjäll. På en karta från 1725 kallas det ”Ålgåls ås” (Ålegårdens ås). Detta berg ligger mellan Rävekärrsområdet och Kållereds centrum. En del av Långås lider kallas Pilekrogsliden eller Blomgrens backe; en annan kallas Bråteliden. Långås lider var en farlig väg, men det var även en mycket kuslig väg, ty alldeles intill vägen fanns en avrättningsplats. Här på denna galgbacke blev sjörövaren Långås avrättad. Om detta berättas på ett annat ställe.
Det gick många berättelser om mästermannen på ”Nattmansheden” vid Stampen och hans hemska verktyg, alla mer eller mindre fantastiskt utsmyckade. En av dessa är den som berättar om bilan, som varslade om att blod skulle spillas. Detta dödens redskap hölls alltid skarpslipat och blankpolerat. Bilan ute på Stampen var dock speciellt märklig eftersom innan en dödsdom fälldes i Göteborgstrakten framträdde mörka blodfläckar på den blanka stålytan. De syntes till och från och försvann med några dagars mellanrum.
Mästermannen var avlönad av staden men uppbar dessutom sexton skillingar per hushåll och år av folket ute på landsbygden. Denna ersättning fick han själv kuska omkring och försöka inkassera.
Under sommaren spred katt- och hundkadavren som låg runt om på träsket en otäck lukt. Ofta hände det nämligen att nattmannen inte alltid var så noga med att gräva ner djuren när de dött eller någon slagit ihjäl dem.
Lars Hjerpe var skarprättare i Göteborg till sin död 1807. Han gifte sig den första veckan juli i 1794 med pigan Christina Lundblad och när hon dog 1801 gifte han om sig med Ulrika Beckius, en bödelsdotter.
Den 30 juli 1788 avrättade Hjerpe yxa Maria Mathisdotter från Villshärad utanför Halmstad. Hon var dömd för mord och fördes till Kvibille att ”halshuggas och å båle brännas”.
Weinbergs akvarell av Göteborg år 1793. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Det gamla Skarprättarhuset på Kvarnberget var kvar åtminstone fram till branden i Göteborg 1792, då över hundra hus söder om Stora Hamnkanalen brann upp, men kallades efter att Hjerpe flyttat därifrån till ”Nattmansheden”, ”kamrer Blomsterdahls” hus.
År 1800 hade det blivit en ödetomt och Göteborgs bödels hem genom århundraden hade därmed förintats för evigt. Huset gick samma öde som många av dess herres offer, livet tog slut och förvandlades till mylla och kvar var endast minnet av ett förfärligt ställe.
__________________
Missa inte att läsa fortsättningen här: www.iglabo.se/b235
Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här. www.iglabo.se/b231
