STADENS FÖRSTA BÖDLAR

Göteborg 1646. Det som i dag är Götaplatsen ligger långt utanför staden

Detta är del 2 av en miniserie om skarprättare i Göteborg. Om du inte läst den från början gå hit: www.iglabo.se/b231

____________________

MÄSTER JOHAN 1642-1645

Den förste bödel i Göteborg som finns omnämnd med namn är ”Mäster Johan” som blev anställd som bödel hösten 1642. Han tilldelades en stuga långt utanför dåvarande stadsgränsen där Götaplatsen ligger idag. Det finns ännu en gata i Göteborg som heter Mäster Johansgatan. Den ligger emellertid i Olskroken öster om staden och inte vid Götaplatsen där bödeln bodde.

Av okänd anledning slutade Mäster Johan som bödel efter bara tre år och staden hyrde därefter in bödlar från Jönköping, Varberg och Halmstad.

Kvinnor som bär latriner på 1600-talet

MÄSTER HANS 1648-1664

1648 fick mästermannen från Halmstad, ”Mäster Hans”, jobbet som bödel i Göteborg. Staden lät sy upp en dräkt i gult och rött åt honom. Han fick en stuga på ”Wäderqvarnsberget” (numera Kvarnberget) i Nordstan. Så beskrevs det då: ”Hus avsett för skarprättaren är den sämre sidan av wäderkvarnsberget”. På 1600 talet var detta ett ödsligt, vindpinat och mörkt ställe utanför egentliga staden. ”Mäster Hans” stannade i tjänst till år 1664 då han övergick till att bli ”nattman”, det vill säga tömde latriner och avfall på natten, och han ersattes då av Oluf Persson som skarprättare.

Hisingen och Göteborg 1645

OLUF PERSSON 1664-29/10 1666

I Göteborgs gamla dokument finns ett brev daterat den 20e mars 1672 och ställt till borgmästaren i Västerås, som hade begärt upplysning om en person Olof Björnsson. Denne hade sökt anställning som skarprättare i staden och hade sagt att han hade innehaft en sådan tjänst tidigare i Göteborg samt att han hade hustru och barn där. Möjligtvis var denne Olof Björnsson skarprättare efter Oluf Persson och gift med hans dotter vilket verkar tycks framgå av nedanstående brev.

Magistraten svarade: ”En person som hette Oluf Persson var skarprättare här en viss tid, men sedan råkade han utför en sjukdom ”att honom icke säkert kunde tillstädjas här att vistas, då blev en annan skarprättare antagen och Oluf Pehrsson fick avsked, som hans pass, daterat den 29 oktober Anno 1666 utvisar. Nu berättas oss denne härvarande skarprättare, som är gift med den förres styvdotter, att hans svärfader Oluf Pehrsson som bodde strax utanför staden har dött, och att hans hustru ännu har sitt tillhåll i Bödleriet utanför staden. Skarprättaren berättar också att något efter Oluf Pehrssons död en bröt sig en man vid namn Anders Jönsson in i ”Bödleriet”, och stal det pass, som utfärdats i Oluf Pehrssons namn av magistraten.”

Stegling

PER BORELIUS 1666-1683

Oluf Persson verkade som bödel i Göteborg fram till 1666. Därefter tog den ökände Per Borelius över. Han var en grym och sadistisk bödel som gärna pinade sina fångar. Det sägs att en gång när han skulle avrätta en kvinna slog han inte henne i järn som brukligt var utan spikade fast hennes händer mot spöpålen med en två decimeter lång spik. Därefter tog han en tång som han hettat upp i glöd med vilken han knep runt hennes armar. Kvinnan svimmade förstås av behandlingen men rackaren, mästermannens allt i allo, hällde då en hink kallt vatten över henne så att hon kvicknade till. Därefter fortsatte Borelius sin ”behandling ända tills det var dags att befria henne från sitt syndiga huvud och tankar.

Wäderkvarnsberget Göteborg år 1796

Borelius bodde nästan helt säkert på ”Wäderkvarnsberget” där bödelsstugan låg sedan tidigare.

I ett brev daterat 1670 berättades det, att skarprättaren Per Persson Borelius den 3 november hade blivit hotad av Johan Mackliers utskickade för att han hade slagit ihjäl hans stora engelska hund. Johan Macklier som tillhörde en ätt från Skottland var ledamot i Göteborgs domstol 1639 till 1696, så skarprättaren hade definitivt gett sig på fel mans hund.

Trots att metoderna redan var grymma och utstuderade ville den sadistiska Borelius höja chockverkan på de församlade åskådarna vid avrättningen av den kvinna som mördat rådman Risings hustru Metta Braun.

Enligt en dåtida berättelse hände följande:

”I stället för att genomföra den vanliga proceduren med att låsa fast den dömda kvinnan i kedjorna som hängde utmed spöpålen beordrade Borelius kvinnan att böja sig framåt och lägga händerna mot pålen på ett sådant sätt att ena handen låg över den andra. Därefter tog han (Borelius) upp en 2 decimeter lång spik som kan med hjälp av en hammare slog genom hennes händer. Efter det tag han en glödgad tång som han knep runt hennes armar med tills hon tuppade av. Efter timmar av tortyr halshöggs till slut kvinnan till allas lättnad”.

Bödlarna var föraktade män och allt umgänge med dem ledde obönhörligt till social isolering, vilket tydligt framgår av det brev till stadens magistrat som skräddaren Anders Joensson skrev vårvintern 1671. I brevet beklagade han sig över att handskmakaren Robert spritt ett rykte om att han skulle ha pratat med stadens bödel, Borelius, och till och med druckit ur en kanna öl med honom. Detta illvilliga rykte hade gjort att Anders Joensson föraktades av sina ämbetsbröder och i hela staden. På grund av detta oacceptabla umgänge med bödeln uteslöts han ur skräddarämbetet.

Vid påföljande rättsförhör medgav Anders Joensson att han blivit ledd av bödeln uppför ”Wäderqvarnsberget” efter att de båda vart inne i samma hus och handlat brännvin, men de hade absolut inte supit ihop. Joensson gjorde ett trovärdigt intryck så rätten friade honom från anklagelserna och han återinsattes i ämbetet.

I mars 1671 beviljades skarprättaren Borelius ”betalning för tre förrättade kåkestrykningar (prygel) efter senatens resolutioner och befallningar, eftersom bödlerne ordinarement pläga få”. Samma år fick han sex daler silvermynt för att han grävt ner Kerstin Krudda på Rättareplatsen, sedan hon dränkt sig själv. Det var alltså inte bara otäcka avrättningar bödlarna fick ta hand om utan även självspillingar, som betraktades som okristliga och därför inte fick begravas på kyrkogården, utan fick en omärkt grav utanför kyrkogårdsmuren.

Skarprättaren Borelius begärde avsked från sin tjänst i april 1681, men fick veta, att han först måste skaffa sig avskedspass från landshövdingen, som var den som hade anställt honom. Samma månad meddelades, att Petter Borelius ägde fartyget ”Lilla Swanan”. Han ämnade tydligen ägna sig åt sjöfart i fortsättningen. ”Mäster Per”, som han även kallades, stannade emellertid kvar i tjänsten i ytterligare ett par år.

Som bödel skulle man inte ”bara” hugga huvudet av brottslingar utan även stympa deras kroppar och sen sätta upp dem på pålar, så kallad stegling. När de varit där ett tag för att avskräcka folk från brotten skulle kroppsdelarna plockas ner från stolparna och grävas ner i någon håla oftast vid avrättningsplatsen.

Så här skrevs det i ett protokoll den siste maj 1682: ”Uppå skarprättaren Petter Borelii anhållande resolverade Rätten det han skall bekomma sin löhn, som honom resterar för förledit åhr samt 5 d smt för det hufwud och stympade händer och fötter, hwilka förleden Winter i hamnen funnes och af stegell (de hade alltså steglats, det vill säga satts upp styckade på höga pinnar) nedertagne woro, som han till galgebacken uthförde och nedergrof, dem Rådmannen Jacob von Ackeren wille föllia låta”.

Några månader efter att Borelius fått betalt för att ta hand om de stympade kroppsdelarna fick han en åthutning av rätten för att han med sin skuta låg vid Stora Torget och sålde äpplen och andra handelsvaror. Som skarprättare hade han nämligen ingen rätt att bedriva handel. Två månader senare fick han återigen en reprimand: ”Uppå den påminnelse stadsfiskalen Bengt Hylthenius gjorde om skarprättaren Petter Borelii handel resolverade rätten, att han må sitt nu innehafwande gods uthi sin skuta försällia. Men sedan alldeles med sin handel innehålla och antingen blifwa wed sin skarprättaretjänst eller förfoga sig härifrån.”

Borelius fick alltså ultimatum att antingen sluta med handel eller bli bortkörd från staden och av med uppdraget som bödel.

NIELS BÖTTESSON 1683-31/12 1683

Under hösten 1683 och fram till årsskiftet var Per Persson Borelius’ gesäll förordnad till skarprättare. Det är troligt att denna gesäll hette Niels Böttesson. Böttesson rapporterades ha stannat som bödel endast i ett år varpå han flydde från staden och sitt otäcka jobb.

LARS ANDERSSON 1685-31/12 1690

Böttesson efterträddes på sensommaren 1685 av Lars Andersson, som var kvar i tjänst till den siste december 1690.

Ett halvår efter sitt tillträde fick skarprättaren svara för sin hustru Gertrud Jonasdotter, som anklagades för att ha okvädat en piga på torget. Pigan Karin Månsdotter hade enligt Joen Mårtensson ”begärt mört för en styver” (hon ville alltså köpa mörtfisk för en styver som var ett myntslag och detsamma som 1 öre silvermynt).

”Därefter kom skarprättarens hustru och ville köpa fisk, wisandes fiskaren henne nio stycken. Då frågade hon hwad de kosta. Fiskaren sade 5 öre. Hon swarade: det gier iag intet. Han swarade: willien i det intet gifwa, så låten blifwat, därmed tog hon några steg tillbakars, kommandes strax igen och böd honom 4 öre och därmed fick han henne fisken, men hon brukande mund, säyandes: är intet iag så när att köpa fisk som andra. Då sade pigan: Kors i Jesu namn för den människan, der med sade skarprättarens hustru: Korsar Du dig för mig, korsa dig för fahnen, iag är en människa och skarprättarens hustru. Då sade folket till pigan: tala intet till henne. Hon är skarprättarens hustru. Därmed gick pigan sin wäg och skarprättarens hustru for efter henne men såg intet slagsmålet. Sedan det var överståndet kom hon igen och gav 3 1/2 öre för fisken.”

Enligt ett vittne hade skarprättarens hustru slagit Karin med ett knippe fisk och rivit halsduken av henne. Ett par månader efter händelsen kom rättens dom över Gertrud: ”Varandes denna hennes gärning så mycket förargeligare såsom mästarnes anhang intet böra ärligt folk utan föregången brott och dom illa hantera. Ty finner Rätten skäligt, att hon icke bör till ordinarie penningböter dömas, utan sig till straff och de övrige av dess stånd till varnagel plikta med åtta dagars fängelse på vatten och bröd, vilket dock högtärade överrättens vidare behag underkastas.”

JOHAN ERIKSSON LILLIA 1691-1704

Landeriet Lyckan i Göteborg 1917. Foto Göteborgs Stadsmuseum

Lars Andersson efterträddes av ”sin cammerat” Johan Eriksson Lilja, som i januari 1691 begärde penninghjälp för att av sin företrädare Lars Anderssons änka inköpa hennes torp som han ansåg absolut nödvändigt att ha för hans tjänsteutövande. Troligen rörde det sig om ett torp på platsen för det gamla landeriet Lyckan. Området var redan tidigt anslaget till stadens skarprättare och fick därför namnet ”Bödelslyckan” (lycka betyder inhägnat gärde och ett landeri är en jordbruk som staten donerat till staden). En karta från 1696 visar här en mindre bebyggelse och i beskrivningen betecknas området som ”Skarprättarens Stuga och plats”. Troligen bodde bödeln just här långt före 1696, enligt gamla kartor. Området sträcket sig från nuvarande Stadsteatern till Näckrosdammen

I ett brev i september 1700 bad skarprättaren Johan Eriksson Lilja magistraten om ursäkt för att han så länge hade hållit sig borta från sin tjänst, vilket berodde på hans hustrus ”oskickliga leverne”. Göteborgs nattman Alexander Gabrielsson Meyer intygade, att Johans hustru Karin hade rymt med soldaten Lars Gjädda till Norge från sin man och deras två barn. Meijer var nattman i Göteborg från 1700 till 1705 och son till skarprättaren i Uppsala Gabriel Meijer.

Hustrun Chirstin Eriksdotter besvärade sig över mästermannen Lilja, som i tre trovärdiga mäns närvaro hade begärt hennes dotter till hustru. Modern hade tillåtit sin dotter att flytta till Liljas hus att se till hans barn och denne skänkte dottern en blå bundtröja, en svart sarskjortel och ett par skor. Han tog emellertid ifrån henne de förärade kläderna, när hans hustru återvände från sin flykt med älskaren Lars Gjädda. Modern bad, att dottern skulle återfå plaggen och slutade brevet: ”det andra han henne ifråntagit haffuer kan han intet gifwa henne igen”.

Det är möjligt att Johan Eriksson Lilja senare bodde i bödelstorpet på Kvarnberget. 1703 klagade nämligen hans grannar på berget över att han, hans hustru och ett annat kvinnfolk förde ett vilt liv med ”fylleri, svordom, Guds förtörnelse och grannars förolämpande”, vilket förde till att han avskedades vårvintern 1704.

Historien med de flyende äktenskapsförbrytarna upprepade sig nio år senare men då var det nattmannen Alexander som rymde med Karin Liljas hustru. De båda rymlingarna upptäcktes i närheten av Kalmar och häktades där samt fördes inför tinget i Södra Möre i april samma år.

Alexander var son till Gabriel Meijer som var skarprättare i Uppsala. Han hade i sin tur en son som hette Gabriel precis som fadern och liksom han blev skarprättare i Uppsala. Äpplet föll inte långt från trädet vilket vi skall se även i ett annat sammanhang.

1730 ”lägrade” Gabriel medan han fortfarande var skarprättargesäll en norsk kvinna som gick omkring i Sverige och förtennade koppar. Förvisso sade han till fjärdingsmannen på orten att han ämnade gifta sig med kvinnan, men likväl ställdes de båda inför rätta där de skulle få möjlighet att uppvisa om de var gifta eller inte. Inför borgmästaren i Uppsala hade Gabriel dessutom erkänt att han gjort Britta, som den nittonåriga flickan hette, med barn. Detta föddes i februari 1731 vilket var nästan exakt nio månader efter att Gabriel gift sig med en annan kvinna. Britta kunde bevisa att hon var ogift medan det uppenbarade sig att Gabriel var gift sedan mitten på juni året innan. På grund av att samlaget utförts under äktenskapslöfte kunde Britta inte dömas till något straff medan Gabriel dömdes för lönskaläge.

Skarprättarna var ofta resandefolk som Balkman ovan, den siste skarprättaren i Kalmar. Foto Britt Marie Hammarskjöld 1885 Kalmar Länsmuseum

När någon en gång kommit in i kretsen av bödlar var det svårt att ta sig därifrån, ofta slutade det i fängelse eller med att själv bli avrättad. Bödelsyrket var inte ett kall utan ett hårt livslångt straff där skiljelinjen mellan rätt och fel inte alltid var uppenbar och där livet ständigt tycks ha varit en flykt från någon eller något.

​_________________

Missa inte a läsa fortsättningen i morgon. Då berättar jag om den fyrfaldiga avrättningen i Borås och den berusade bödeln som fick hugga tre gånger och ändå gick inte huvudet av. www.iglabo.se/b233

Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här. www.iglabo.se/b231