LINNÉ HÖGFÖRÄDERI OCH SJUHÄRAD

Carl von Linné i boken Sistema Naturae 1748

Carl von Linné gjorde sommaren 1746 en resa genom Västergötland. Han lämnade Uppsala slott den 12 juni och for via Västerås, Örebro, Tiveden och anlände till Mariestad den 17 juni på kvällen.

Mjäldrunga kyrka. Teckning av Ernst Wennerblad 1892

En vecka efter midsommar nådde han Sjuhäradsbygden, där han bevistade en gudstjänst i Mjäldrunga kyrka. Denna mycket gamla kyrka uppfördes i romansk stil under 1100-talet.

Linné uppmärksammade, att när kyrkvärden, som gick med håven, fått ett öre kopparmynt av en bonde tog denne upp myntet ur håven och överlämnade detta till samme bondes hustru i bänkraden mittemot. På denna tid satt männen på vänstra sidan i kyrkan och kvinnorna på den högra. Hustrun som mottog det mynt som mannen skänkt till kollekten, bidrog alltså  med samma mynt och fick på det sättet äran att giva utan att behöva ge ut några egna pengar.

Ollestads säteri

När Linné reste vidare genom Sjuhärad märkte han att jordmånen blev allt sämre. Han såg hur folk tog upp torv på mossarna. Så småningom kom han fram till Ollestads säteri, utanför Annelund i Hovs socken, numera Herrljunga kommun.

Gården ligger vackert intill Sämsjön och har en spännande historia med rikt och färgstarkt persongalleri som gjort avtryck i historieböckerna, dokumenterade från 1300-talet då Anund Sture ägde gården. Han var anfader till Sten Sture dä och en av männen kring de kunglige i dåvarande Sverige, tillika häradshövding över Gäsene Härad.

Linné beskrev gården på följande sätt: ”Husen voro byggde på gammalt sätt, och nog åldrige, gärdesgårdarne förfallne, åkren sandig, och marken stenig; men situationen förträffelig”. Han slog nattläger tillsammans med sitt följe på gården, som vid denna tid sköttes av en invandrad engelsman vid namn Blackwell. Linné kom till Ollestad för att få se vad denne omtalade kunglige livmedikus hade för kunskaper som kunde vara nyttiga för hans egen forskning. Den egentliga ägaren till gården var vid Linnés besök kronan, som hade kommit i besittning av densamma genom att friherre Gustaf Kurck lämnat den som betalning för en skuld ett hundra år tidigare. Arrendator under den tid då Blackwell var på Ollestad var landsfiskal Pehr Abraham Rydberg från Habo, farbror till Ernst Rydberg, sedermera ägare till säteriet Iglabo.

Vem var då denne Blackwell?

Alexander Blackwell levde under första halvan av 1700-talet. Han studerade i Edinburgh och blev medicine doktor, men slogs sig aldrig på medicinyrket utan öppnade i stället ett tryckeri. Detta gick emellertid dåligt och resulterade i att han hamnade två år i fängelse.

Hans nästa karriär som författare till flera agrara skrifter om jordförbättring och andra naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen var betydligt mer lyckosam.

 

Fredrik I och hans gemål Ulrika Eleonora d.y av Georg Engelhard Schröder, 1733

I egenskap av både medicinare och framgångsrik jordbruksexpert kallades han 1742 till Sverige av Fredrik I som utnämnde honom till ”kunglig livmedikus”. Den gamle kungen tog tacksamt emot hans tjänster, vilket han visade genom att låta Blackwell sköta Ollestads kungsgård. Villkoret var att han bland annat genom resor och undervisning skulle sprida kunskap om ett förbättrat jordbruk. Linné och andra svenska vetenskapsmän såg med misstänksamhet på skottens framfart, och kritiserade surt hans förehavanden.

Stortorget i Stockholm med Rådhusbyggnaden innan det revs 1768

Blackwell red på sina framgångar och såg sig kallad att göra tjänst som politiker, där han bland annat ville föra de skandinaviska länderna närmare varandra. Att han gav sig in i Sveriges utrikespolitik och tog sig friheter av sådan storlek kunde inte accepteras, utan han häktades och förhördes under tortyr i den ökända Tjuvakällaren, som var en tortyrkammare i Stockholm, inrättad på 1400-talet och i bruk fram till 1772. Den låg i källaren under Rådhuset och nåddes genom en stentrappa från Rådhusgården. Källaren beskrivs som mycket kall, saknade avlopp och var därför ofta full med avloppsvatten från den omgivande staden. Den innehöll flera tunga stockar, vid vilka fångar kunde kedjas fast med järn. I regel tog det inte särskilt lång tid efter att tortyren påbörjats innan fångarna sade det som väktarna fått order om att höra.

Blackwell höll emellertid ut tortyren i Tjuvakällaren och förflyttades därför till den ännu mer ökända Rosenkammaren, som låg vid Norra Bantorget i Stockholm, där Folkets hus ligger idag. Tortyrkammaren låg i anslutning till fängelset som kallades Nya Smedjegården.

Vattentortyr på medeltiden

Kammaren utgjordes av ett långt rum, varigenom vatten rann ur en springkälla. Vid denna hängdes de fångar som skulle fås att tala i händerna från en krok i taket. Fångarna, som antingen var nakna eller endast iklädda skjorta, kunde bara stödja sig på ett ben i det kalla knähöga vattnet. Den tid som de olyckliga kunde uthärda med sådan tortyr, beräknades 1747 till mellan två och tio timmar, beroende på hur vältränad och stor fången var.

Där i Rosenkammaren erkände Blackwell de otillbörliga gärningarna och dömdes till halshuggning. Han avrättades den 29 juli 1747 och hans kropp styckades i fyra delar. Detta var troligtvis ett av Sveriges tidigaste kända justitiemord och har aldrig retts upp ordentligt.

På Ollestad tittade Linné, ovetande om vad som skulle vänta hans värd på gården endast ett år efter hans besök, på Blackwells växtodlingar, men var inte särskilt imponerad utan fortsatte snart sin resa vidare mot Borås. Möjligtvis såg han i Blackwell också en konkurrent om posten som Sveriges namnkunnigaste naturvetare.

På vägen såg han ljuvliga hedar, vackra vattendrag, lövrika ängar och sandiga vägar. Dimman stod som små moln över bergen. Han anlände till Borgstena en kvart i tolv på natten. Dagen därpå, den 4 juli 1746, red han från Borgstena över Fristad till Borås. Låt oss följa vad han själv skrev.

”Nossesjön låg intill Borgstena. Han var mycket liten, dock sades den giva begynnelse till floden Nossan. Flottbjörkar tvenne stycken små stå på en liten tuva i vattnet, de flöt än från den ena än till den andra stranden och växte ofta ihop med den sjökanten den stod, tills blåst, regn, m.m. flyttade den”.

Linné skrev vidare:

”Vägen åt Borås gick upp, nedföre och på sidorna av branta backar, så att marken här var mycket skild från övriga behagliga orter i Västergötland, ja så steril, granfolk och ojämn som själva Ångermanland.

Öresjön låg på högra handen allt från Påtorp in till Borås stad.

Borås är medelmåttigt stor, men en mycket snygg och renlig stad, som här ligger in i landet, omgiven av en backig, skogfull, klipplänt och steril trakt. Staden sluttar åt en stilla flod, Viska kallad, som flyter utur Öresjön åt söder på västra sidan av staden med ett gott vatten och till färgerier besynnerligen tjänligt. Tio gator gå längs åt staden och även så många tvärtföre, alla reguläre och vid pass 12 alnar brede. Dessa var fast regnet i flera veckor öst ner alldeles torra, emedan de är stenlagda och slutta mot Viska”. Detta bidrog, anser Linne till innevånarnas hälsa. ”Alla husen utom kyrkan och rådstugan voro av trä och timmer, snyggt och jämnt byggda, mestadels i tvenne våningar, mest jämnhöge på sidorna med bräder beslagne och taken med torv täckte, sedan brädtak blivit förbjudna av fruktan för eldsvåda”. Linne fortsätter berömma boråsarna för deras renlighets skull och skriver om byggnationen. Han är dessutom mycket intresserad av de spisar som finns på många ställen, huggna i ställsten (användes i stället för tegel. Tål mycket höga temperaturer) och murade och kalkade som någon slags tegelmur. Han påpekar, att staden brunnit tre gånger sedan 1681, senaste gången 1727, men att den tycks ha återvunnit sitt förra skick. Utanför var port står en tunna vatten med en granruska för vådelds skull.”

Spinnerifabrik i Hudene. Foto Gustaf Ewald

Dagen efter besökte han Langlets färgeri, som hade startats 1696 då Abraham Langlet kom från Stockholm för att göra sin lycka i Borås. Det fanns i staden ytterligare två färgerier. Han beskriver noga hur färgning tillgår samt vad som använts till färger och noterar även att garn och spånad var en allomfattande sysselsättning i staden, ”ty kvinnfolken spunno, vävde, stickade mössor, och dylikt, mer än på något ställe; de gjorde tyger och valmar, som ofta trotsade ett tämmelig gott kläde”.

Handlarna köpte sitt mesta gods ifrån Marks härad och Halland, där alla spann och vävde, så att ofta ”själve gubbarne måste sitta vid spånrocken men kvinnfolken gå där sällan ifrån vävstolen, utan lämna mannen merendels omsorg om ladugården”.

Nybergs smedja på Ingelund på 1920-talet foto från ”Där Stigarna tar slut” av Håkan Sandstedt

Vidare berättade han om smidet, som kom från kringliggande socknar, mest Sandhult, där liar, spadar, knivar, ullsaxar, mungigor och annat tillverkades. Skålknallarna från Torpa och Äspered omnämndes också. Vidare läser man: ”Boråsborna hava sedan urminnes tider varit namnkunnige för sin synnerliga idoghet att föda sig med egna produkter och inrikes handel som de även utvidgat till öarna i Bält, Finland, Norge, Danmark osv.”

Linné omnämnde att det är få som fick studera, ”ty de idoga borgarna har sett de studerandes trängsel i stiften och därför lärt sina barn att handla och arbeta”.

Resan gick på eftermiddagen från Borås mot Alingsås över Sandhult till Hedared. ”Vägen var en gångstig, som ej utan möda kunde ridas för stenar och branta backar. Vi vilade över natten uti Hedared kvart ifrån Borås”.

Dagen efter red han vidare norrut över ett område som han själv gav namnet ”Västgöta Fjällar”, på grund av sitt kala utseende, sumpskogar, kärr och sluttande och svagt välvda mossar, samt gammal skog och myrar med ett rikt fågelliv.

När han kom fram till Alingsås beskrev han staden i diminutiva termer såsom en ”fläck, som tillförene ägt stadsprivilegier intill år 1723”. Staden hade då bara runt 300 invånare.

På denna karta syns tydligt de fyra ursprungliga gatorna i Alingsås och ringvägen runt dem

Staden bestod av fyra gator som gick i ost/västlig riktning, av vilken den tredje låg på ömse sidor om ”floden” (Säveån), samt en ringgata som omslöt staden på alla sidor. Dock var den senare endast bebyggd på insidan. Varje kvarter var delat i fyra lika tomter med husen byggda i hörnen och en gemensam brunn i centrum där tomterna möttes.

Linné uppmärksammade att det inte fanns några tiggare i Alingsås, ”ty när de komma, sättas de in på verkstäderna”.

Alingsås i slutet av 1600-talet enligt Erik Dahlberg

Även Alingsås hade en omfattande ull och väveriindustri och det tillverkades strumpor, garn, satintyger och annat. Det fanns lertillverkning, metallindustri, guldslageri, tillverkning av strumpstolar, spinneri av silke tobakstillverkning och mycken annan tillverkning. Linné erkänner att Jonas Ahlström, som han hette vid vetenskapsmannens besök i Alingsås, hade haft ett väsentligt inflytande på stadens utveckling. Ahlström adlades och tog då adelsnamnet Alströmmer fyra år efter Linnés besök.

Handdriven färja över Stångån Linköping. Foto Einar Jagerwall

För att ta sig över Säveån som rann genom staden fick man ta färja trots att ån bara var några meter bred.  Så här beskriver Linné detta:

”Färjan, som gick över ån emellan staden och pipebruket, kunde bära 10 å 12 personer. Hon var däruti artig, emedan hon kunde byggas utan proportionell omkostnad emot de andra färjor, och emedan den som ville sätta sig över på henne, behövde ingen färjekarl, ty hon drogs utan möda, änteligen emedan man kunde lätt draga henne till sig, då hon stod vid andra landet. Sådane borde på många ställen anläggas, besynnerligen vid städer där man ej bekvämligen kan få bro.”

Väl över Säveån var Linnés besök i det inre av Västra Götaland slut och han begav sig ut mot kusten, men det är en helt annan historia.