ETT BLODIGT SLUT

Denna berättelse är en fortsättning på TVÅ FAMILJER FULLA AV FULA FISKAR. Om du inte läst den från början kan du läsa den här: www.iglabo.se/b224

_______________________

Spetsgård från artikel om Källbackens avrättningsplats i Häggsjö

Den förste februari 1853 bekräftade och fastställde Göta Hovrätt att de båda råbarkade och oförbätterliga rånarna och mördarna, Johannes Nätt och Johannes Löf från Kinnarumma, skulle avrättas genom halshuggning.

Johannes Löfs moder, Maria Jönsdotter, dömdes samtidigt till tukthus för delaktighet i postrånet. Däremot hade Löfs fader den tvivelaktiga turen att klara sig från att bli dömd och straffade eftersom han redan var död. Inte så långt innan rättegången hade han i fyllan och villan råkat snubbla och vådaskjutit sig själv till döds.  

Den gravida fästmön, Maria Greta Svensdotter, dömdes till 16 dagars fängelse på vatten och bröd för delaktighet i rånet. Hon var då i de sista månaderna av sitt havandeskap så det måste ha varit ett fruktansvärt straff för henne. Hon födde barnet i Vänersborgs länsfängelse i början av mars 1853, några dagar efter att hennes make dömts till döden. När hon blev skickad till arbetsfängelset (spinnhus) i Göteborg lämnades hennes två månader gamle son till en ensamstående änka, Elisabeth Andersson från Vänersborg.

Kvinnor på spinnhuset i Göteborg Foto Göteborgs Stadsmuseum 1898

Även Johannes Löfs syster Anna Sophia som hade sällskap med Johannes Nätt betraktades som kriminell. Hon dömdes till två års arbete på Spinnhuset i Göteborg då hon var ”försvarslös”, det vill säga inte hade medel till sin egen försörjning. Hon var även misstänkt för att ha tagit del av rånbytet men friades. Hon avled 1855 av ”diarré” inspärrade på anstalten endast 20 år gammal.

Sommaren 1854 skickade Nätt och Löf in varsin nådeansökan till Kunglig Majestät men båda avslogs av konungen. Nätt tog beslutet med någorlunda ro, men Löf var ytterst förkrossad över att behöva mista livet.

Johannes Nätt och Johannes Löf, begick sitt postrån tre dagar efter Lucia 1851, men de dömdes först 1854 och skulle avrättas samma år. Nu blev det ingen dubbel avrättning den 13 september 1854 som planerat, eftersom den då 35-årige Johannes Nätt lyckades fly en sista gång ur sin fångenskap på Vänersborgs cellfängelse. Han fångades dock snart in igen, men likväl lyckades han undgå avrättningen. Det var på något sätt som om han visste att han aldrig skulle komma att hamna under bilan. Kanske var det därför han hade tagit beskedet om dödsdomen med sådan ro.

Under alla omständigheter ville ödet annat än att bödeln skulle få ända hans liv och hans huvud brutalt skiljas från kroppen. Bara ett par dagar efter att kommit tillbaka till häktet efter flyktförsöket drabbades han av nervfeber (tyfus) och rödsot (dysenteri) och efter oerhörda plågor och ett stort lidande avled han i fängelset den 29 augusti 1854, exakt två veckor före den planerade avrättningen.

Fångtransport

Kumpanen Johannes Löf påbörjade sin sista resa från häktet till galgbacken, kallad ”Knaperbacken”, i Nitta, Ås härad, klockan 11.00 den utsatta dagen. När fångvagnen dragen av en nätt liten häst kom fram till avrättningsplatsen, hoppade han lätt och till synes bekymmerslöst av åkdonet utan att motta den erbjudna hjälpen. Blek, men utan att vackla, steg han innanför spetsgården, som säkert omgärdade platsen där stupstocken var uppställd och beredd att mottaga syndarens nakna hals. Löf kastade raskt av sig mössan, tog av sig den långa vadmalsrocken, den solkiga västen och halsduken som täckt hans fortfarande hela hals och nacke, samt öppnade bomullsskjortan över bröstet.

Då prästen skulle binda för ögonen på honom, sade han övermodigt: “Det behövs inte, jag går nog ändå, bara det går fort“. Han lät sig ändock övertygas om att ta på sig ögonbindeln och sen leddes han fram till den grovhuggna stupstocken. Där sjönk han ner på knä medan prästen mumlande läste några korta böner, som var avsedda att frälsa hans själ och göra resan in i helvetet lite lättare. Guds förtrogne på jorden såg inte ut som om han just då trodde på sin förmåga att kunna frälsa Löf till ett evigt liv, utan som om han helst hade velat vara någon annanstans.

Avrättning med bila. Foto Mattias Olsson

Sedan han slutat med sina välsignelser, la sig Löf ned på knä och sedan satte han händerna i marken framför sig. När han skulle lägga halsen i skåran på stupstocken upptäckte han att han var alltför långt ifrån denne och fick kravlande ta sig framåt mot sitt väntande öde. Väl framkommen på lagom avstånd böjde han huvud och hals framåt och lade vristerna på plats i de därför avsedda hålen i brädan och därefter placerade han halsen mot den kalla grova träytan. Hans sista stund i livet började närma sig med stormsteg. Tänkte han på sina synder eller drömde han om ett bättre liv någon annanstans. Det får vi aldrig veta för efter att han väl var på plats gick det hela mycket fort.

Balkman den siste skarprättaren i Kalmar Foto Britt Marie Hammarsköld 1885

Bödeln Johannes Jansson från Göteborg höjde den glimrande bilan rakt upp i luften och sen lät han den falla tungt och säkert ner genom luften och så skar den ljudlöst av huvudet från resten av Löfs kropp. Detta var den 37-årige Janssons andra avrättning. Bara drygt två månader tidigare hade han förpassat den 22-årige dubbelmördaren Andreas Segerberg till de dödsdömdas dal.

Det enda som hade hörts när Löf förlorade livet var bilan som träffade nackbenet och delade detta så att en ända satt fast i huvudet och den andra stack ut ur halsen. Den makabra bollen till huvud rullade långsamt ner i den därför avsedda gropen medan det sprutade blod ur den huvudlösa kroppen. För ett ögonblick verkade det som om tiden stannat men omedelbart som huvudet lossnat från kroppen tog rackaren bestämda steg framåt mot hålan där Löfs livlösa ögon tittade ut i ingenting och så tog han upp huvudet och lade det i en därför avsedd bytta. Detta var klartecken för de blodtörstiga åskådarna att rusa fram till den livlösa kroppen med den sprutande blodådern för att samla upp den avrättades blod, som man trodde kunde bota sjukdomar.

Om Löf kände något eller var medveten om att hans huvud inte längre satt fast på halsen, vet vi inte, men helt säkert är att därefter utförde han inga fler odåd och inte längre räknades bland de levande.

Kinnarumma och Sverige hade därmed befriats från två familjer fulla av fula fiskar och orten hade fått något att prata om för en lång tid framöver.

_______________________

Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här.