EN DOM MED MERSMAK

Denna berättelse är en fortsättning på TVÅ FAMILJER FULLA AV FULA FISKAR. Om du inte läst den från början kan du läsa den här: www.iglabo.se/b224

_______________________

Gäsene härads tingssal från 1776. Foto Birgitta Saunders

Så kom äntligen hösttinget 1852, då Nätt och Löv skulle få sin dom. Om dess lydelse fanns det ju inget tvivel, men den säkra utsikten att få höra en dödsdom avkunnas hade samlat mycket blodtörstigt folk. Gubbar och gummor var lika andäktiga som på kyrkbänken och satt med knäppta händer och vaggande huvuden. Aldrig någonsin hade så mycket folk samlat sig vid Väbys tingsplats. Nu skulle det vankas hämnd och blod.

Domaren hade väldiga pappersluntor att gå igenom och förhandlingarna drog långt ut på tiden, men de båda anklagade mördarna fortsatte att neka till brottet. Lagmannen bakom det stora robusta skrivbordet tittade hårt på de båda anklagade och frågade gång på gång om de talat sanning.

Till slut kom så det alla väntat på, domen. Sävligt och övertydligt läste domaren enstavigt upp den förväntade domen:

”Johannes Hansson Löv och Johannes Johansson Nätt skulle båda mista livet genom halshuggning.”

Den mångkunniga åhörarskaran drog en lättnadens suck över att rättvisan hade segrat och nu skulle få sin rättmätiga hämnd. Nu skulle huvuden rulla och synden förgås.

De två dödsdömda fördes av kronorättare Larsson till häktet, där de fick tillbringa kvällen tillsammans med Johannes Lövs moder och två andra personer som varit inblandade i postrånet samt ett par tjuvar, vardera dömda till fyrtio par spö.

En nöjd befallningsman och en minst lika nöjd rättare

Den som kanske vara allra mest belåten med att fallet äntligen klarats upp var befallningsman Ehrenqvist. Efter att domen förkunnats gick han till sitt ämbetsrum som han disponerade i tingshuset och satte sig förnöjsamt ner i sin slitna skrivbordsstol och började skriva förpassningarna till kronohäktet, dit de båda dödsdömda förövarna skulle föras morgonen därpå. Han var innerligt glad över att aldrig mer behöva nedteckna något förhörsprotokoll med namnen Nätt och Löv. Dessa båda korta ord hade skurit som osynliga knivar genom hans huvud de senaste veckorna, men nu skulle deras framfart på bygden för en gångs skull ta slut. Skarprättarens bila skulle skilja deras illasinnade huvuden från de lata kropparna, som hellre hade stulit än gjort ett ordentligt arbete. Belåtet sög han på sin långa vackra sjöskumspipa, drog ner den tjocka röken långt ner i halsen och kände sig stolt efter väl förrättat värv.

Då hördes tunga brådskande steg i korridoren utanför och in störtade kronorättare Larsson och med hes och förtvivlad uppsyn vrålade han rakt ut i rummet: ”Fångarna har rymt. Nätt och Löv har rymt!!”

Ehrenqvists värld föll samman, maktlösheten grep om honom som en jätte. Förtvivlad och oerhört dyster sjönk ha ihop i den slitna fåtöljen som bara några ögonblick tidigare burit honom i hans triumftåg. Han tog sig dock snart samman och slängde ifrån sig papper och penna och rusade åtföljd av Larsson upp till häktet. Där rådde stor uppståndelse. Bevakningsmanskapet stod med häpna miner framför dörren till cellen där de båda dödsdömda mördarna borde funnits, men cellen gapade lika tom som deras tankar.

En tom fängelsecell

När väktarna väl tog sig samman och började undersöka cellen upptäckte de ett utsågat hål under den ena britsen, lagom stort för en man att krypa igenom. Fångarnas hand- och fotbojor var uppbrutna med hjälp av en bit av en sågklinga som låg kvar på golvet.

På yttre sidan av väggen var bräderna borttagna och där såg man hur stockarna borrats ut utifrån. Över en plöjd åker kunde man följa rymlingarnas spår och genast satte förföljandet i gång. De inkallade nämndemännen hade ännu inte hunnit bege sig hemåt och många frivilliga anmälde sig att deltaga i sökandet.

Sökpatrullen begav sig i väg i de flyendes fotspår och i en stenmur fann man ett par sönderslagna handklovar, men sedan förlorade man spåret helt och hållet. Uppståndelsen ute i bygderna blev större än någonsin och en våldsam skräck grep alla. Ingen kände sig säker till ägodelar, liv eller lem. Här och var rapporterades om tjuvnad, alla påstådda gärningar av Löf och Nätt. Än i Ås, än i Mark eller Kind påstods rymlingarna ha slagit till för att lika hastigt försvinna.

Skallgångar organiserades överallt, men allt var förgäves, ingenstans fanns rymlingarna att hitta. Det talades om att dessa hade sitt huvudkvarter i trakten av Rydboholm, där Löv hade sitt hem, men inte heller där fann man de båda.

Två småtjuvar hade rymt samtidigt med postrånarna och dessa greps vid jultiden och berättade att de hade skilts från de andra i närheten av Rydboholm. De hade sett de båda andra träffa två kvinnor vid ett litet torp. Vilka dess var visste de dock inte. Spaningarna koncentrerades därför till dessa trakter och särskilt Lövs syster Anna Sofia samt pigan Maja-Britta från Rydboholm, fästmör till brottslingarna, ägnades mycket uppmärksamhet

Borås Yxhammarsgatan från Nybron när kvarteret Bachus Foto Frithiof Mörk 1902

Så en dag gick pigan Maria Greta in till Borås. Vad hon hade där att göra blev föremål för rättstjänarnas intresse och hon anhölls därför medan hon ännu var kvar inne i staden. Vid påföljande visitation befanns att hon hade en sedel på trettio riksdaler banko insydd i ”stubben” (en tjock underkjol som bars närmast kroppen i stället för underbyxor).

Hon uppgav visserligen att det var arbetsförtjänst från Rydboholm, men det hjälpte inte. Britta blev häktad för innehav av tjuvgods.

Vid jultid 1852 fick pigan Anna Sofia besök av ett par polismän från Borås och för att mottaga denne på bästa möjliga sätt hade hon gjort sig riktigt fin. Hon hade gyllene örhängen och en guldring på handen med inskriften ”Göm, men glöm mig ej.”

Vid påföljande husrannsakan fann man en sedelbunt i ett garnnystan och under golvet i vedboden flera gedigna silversaker, en sjöskumspipa, ringar av guld och silver med mera. Upptäckterna räckte för att häkta även Anna Sofia.

Eftersökningarna efter Nätt och Löv fortsatte med oförminskad styrka och efter en tids kringirrande i skogarna greps de båda dömda mördarna och införpassades åter i häktet.

Andreas Johansson, som var gift med den dömde Johannes Lövs hustrus syster, blir oskyldigt anklagad för medhjälp till flykten av svågern och hans kumpan Johannes Nätt. Både Andreas och hans hustru Christina kallas till tingsrätten i Väby. Andreas hade inte velat vara inblandad i deras brottslighet och som hämnd ville svågern hämnas på Andreas. Johannes och hans kumpan påstod att Andreas hjälpt dem att fly samma dag som de dömdes till döden för poströveriet. Andreas var känd för att vara en god snickare så de uppgav att denne hade borrat hål utifrån i väggen till häktet.  De anklagade även Andreas för stölder. Rätten trodde inte på de dömda mördarnas berättelser så både Andreas och hustrun Christina gick fria från anklagelserna.

Sanningen var dock att svågern Andreas var långt från fläckfri. Han var redan dömd till böter och 11 dygn på vatten och bröd för första resan inbrott. 1847 hade han dömts för 2a resan stöld till 40 par spö och uppenbar kyrkplikt. Femton år senare, 1862, var det dags igen och då fick han fem års straffarbete för 3e resan stöld. Straffet fick han avtjäna i Stockholm på Centralfängelset Långholmen. 1875 hamnar han för gott i fängelse efter att ha dömts för 4e resan stöld, samt dråp och skadegörelse, då han dömdes till ”straffarbete för lifstiden”.

Åter satt Nätt och Löf i buren och nu skulle väl ändå rättvisa kunna skipas?

Läs fortsättningen i nästa avsnitt här: www.iglabo.se/b229 

Har du inte läst berättelsen från början? Klicka i så fall här.