DET LUKTAR BLOD
Denna berättelse är en fortsättning på TVÅ FAMILJER FULLA AV FULA FISKAR. Om du inte läst den från början kan du läsa den här: www.iglabo.se/b224
_______________________
Länsfängelset i Vänersborg
Fångarna överfördes från Göteborg till länsfängelset i Vänersborg och där skulle det hållas förhör med de båda misstänkta gärningsmännen på kommissarie Wickstrands befallning. Vid förhöret deltog förutom Wickstrand även överkonstapel Otterman samt två konstaplar.
Först förhördes Johannes Nätt som berättade att han var född 1819 på soldattorpet Rönneslätt. Han hade blivit dömd för stöld av en häst och fått 40 rapp som spöstraff när han var 20 år gammal samt uppenbar kyrkoplikt. 1843 blev han dömd för andra resan stöld och fick böter och kyrkoplikt som straff. Därefter hade han tvingats till allmänt arbete på en ”korrektionsanstalt” under tre år eftersom han var ”försvarslös”, dvs inte hade medel till sitt uppehälle. Nätt förklarade att hans och Löfs avsikt varit, att sedan de verkställt sina inköp skulle de ofördröjligen ha rest till Norge för att bosätta sig där och leva på de pengar de kommit över.
Karlsborgs fästning
Johannes Hansson Löf redogjorde därefter för vad som hänt. Han berättade att han var född 1828 på soldattorpet Rönneslätt i Kinnarumma socken i Marks härad, precis som sin nio år äldre medanklagade Johannes Nätt. Han fortsatte med att berätta att fadern var soldat och att han själv arbetat som barn på Rydboholms fabrik. Han hade blivit avskedad därifrån 1845 eller 1846 efter det att han misstänkts för en stöld på fabriken. Han blev emellertid friad från detta åtal. 1847 hade han blivit straffad för en stöld av en häst och fått 28 dagars fängelse på vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Därefter hade han dömts till två års allmänt arbete på Karlsborg eftersom han inte kunde tjäna sitt uppehälle. När han kommit ut från denna anstalt hade han strax därefter dömts på nytt, denna gång till tre års allmänt arbete på samma anstalt. Därifrån hade han rymt i oktober och sedan dess uppehållit sig i Skaraborgs län, där han besökt flertalet marknader och där genomfört ett antal stölder.
Det var inte utan att förhörsledare hade lite svårt att hänga med i alla Löfs turer in och ut ur fängelser och han förstod snart att han hade en inbiten brottsling och antagligen lögnhals framför sig.
Löf erkände därefter att han hade begått postrånet och slagit den försvarslöse postiljonen tills han fallit av diligensen och blivit liggande medvetslös på marken.
Fängelsecell
Nätt och Löf fick därefter återinta den kalla och fuktiga cellen i häktet.
Vid senare förhör hördes först Löv. Han hade redan avlagt fullständig bekännelse, så man väntade sig inte få höra något nytt, men när domaren frågade honom, om han vidhöll sin bekännelse, höjde han stolt på huvudet och med ett hånleende på läpparna förklarade han sig oskyldig. Pengarna hade han visserligen tagit, men från en person på höstmarknaden i Skara, så här måste vara något misstag.
”Men, bekännelsen i Göteborg då?” frågade domaren.
”Den har avtvungits oss med hugg och slag.” påstod Löv.
Nätt hade samma svar att ge. Han var dock fåordigare och såg fullständigt nedbruten ut.
Rättegången mot de båda missdådarna drog långt ut på tiden.
Väby tingshus Foto Ylva Blank
Titt och tätt transporterades de från kronohäktet i Alingsås, där de förvarades mellan tingen, ned till tingsplatsen i Väby i Ås härad.
För varje gång de ställdes inför häradsrätten snärjdes de alltmer fast i en kedja av bevis, men båda fortsatte att hårdnackat neka till det avskyvärda brott de anklagades för.
Senare under förhören kunde Nätt inte uppge om skjutspojken också fått något slag och inte heller hur många slag som Jon Johansson och Löf tilldelat postiljonen, men han påstod bestämt att han själv inte utdelat något slag.
Löf sa att han träffat på Nätt och Johansson på Ulricehamns marknad, men förnekade bestämt, att han någonsin skulle ha avtalat om något rån med dem eller ha varit delaktig i något sådant brott.
Han uppmanades av polismästaren att redogöra för vad han gjort dag för dag efter det han skiljts från kamraterna på Ulricehamns marknad, vilken han påstod sig ha lämnat redan på kvällen på marknadsdagen. Löf dukade då upp följande historia: ”jag begav mig till marknaden i Skara den 10 efter att ha lämnat Ulricehamn. På Skara marknad stal jag en plånbok i en handelsbod. Denna innehöll 50 riksdaler banko. Jag stal en annan plånbok på stora gatan mot Boråsvägen och denna innehöll 50 riksdaler rgs (riksgäld). Jag kände inte dem jag stal ifrån. Jag stannade två dagar på Skara marknad och därefter begett jag mig till Borås dit jag ankom måndagen den 15:e. Där stannade jag bara några timmar och fortsatte sen direkt mot hemmet i Kinnarumma. Där vistades jag ett par dagar på torpet Fogerås hos en skomakare vid namn Lars och sedan återvände jag till Borås där jag sammanträffade med Nätt utanför stan, varefter vi följdes åt till torpet Håven.”
Härefter stämde Nätt och Löfs berättelse någorlunda överens.
Rörande häktningen angav poliskonstapeln Qvist följande berättelse:
”Måndagen den 22 dennes omkring klockan 10 på förmiddagen fick han av en annan poliskonstapel höra att två som bönder klädda manspersoner varit inne i handlanden Magnussons salubod och där gjort åtskilliga varuinköp, samt vid betalningen dels visat sig inneha större pengasummor vårdslöst instuckna i rockfickorna och dels tappat en sedel om 50 riksdaler banko på golvet, som en av de båda tagit upp och vecklat ihop samt stoppat i fickan. Allt detta hade hos såväl Magnusson som lackfabrikör Öberg, vilken jämte några andra personer varit inne i boden, väckt misstankar angående hur de båda kommit över pengarna, och därför hade de anmält förhållandet till kommissarien Wickstrand.
Tyska bron Göteborgs Stadshus Christine Kyrka Foto Sigurd Lewerenz
Poliskonstapel Qvist beslöt på grund av dessa uppgifter att spana efter de både personerna och begav sig därför från sin station mot poliskammaren, varvid han, när han kommit till ”Tyska bryggan” (bron), mötte två bönder, vilkas klädedräkt och utseende överensstämde med den beskrivning han fått av de personer som varit inne i Magnussons bod.
Sedan han låtit dem passera förbi, vände han åter och följde efter dem på avstånd, men då de upptäckte att de var förföljda skyndade de på sina steg. När de kom mitt framför järnhandlanden Thulins bod, gjorde en av dem min av att vilja gå in där, men ändrade sig och fortsatte sin gång tills de kom till hörnet av Apoteks och Kyrkogatorna, där de vek av och fortsatte upp den sistnämnda gatan.
Under tiden hade Qvist träffat på poliskonstapel Svensson och sagt till honom att följa med, varefter de springande följt efter de misstänkta personerna. När de kom fram till Lilla Kyrkogatan syntes inte bönderna till längre, varför Qvist gick in i portgången till assessor Brags hus, varvid han mötte en ”qvinsperson” inne på gården. Hon sade att två män gått uppför trapporna till andra våningen.
Qvist gick genast uppför trapporna och träffade på en av de båda männen i andra våningens förstuga. Mannen stod vid en vattentunna på vars lock det låg en blypiska och ett knyte, saker som Qvist sett en av dem inneha vid det första mötet med männen.
När Qvist uppmanade mannen att berätta var hans kamrat tagit vägen, svarade denne att han gått uppför trapporna till vinden. Efter att Qvist tillkallat konstapel Svensson sprang han uppför vindstrappan och fick då syn på den andre tjuven, stående med ansiktet vänt mot en järndörr i avsikt att dölja sig. Qvist lät inte lura sig, utan befallde honom att genast komma fram, vilket han likväl icke gjorde, varför Qvist fattade tag i honom och drog honom med sig ner till andra våningens förstuga. Boven satte sig till motvärn, men avväpnades genast av ett väl riktat slag med batongen.”
Därefter fördes de båda till polisfinkan dit de ankom efter att ha blivit visiterade och fråntagna sina knivar, som de haft på sig.
Kommissarie Wickstrand hade under tiden begivit sig upp i Brags hus där han påträffat dels ett knyte med diverse köpmannavaror, dels en massa pengar, vilket han tog med sig när han gick tillbaka till poliskammaren.
Sedan Qvist avlämnat fångarna begav han sig på kommissarie Wickstrands befallning tillbaka till Brags hus för att undersöka detta ytterligare. Han påträffade därvid en större summa pengar inknutna i ett kläde och löst liggande bakom den vattentunna där en av bovarna stått. Det bekräftades nu att denne bov varit Johannes Hansson Löf. Förutom dessa pengar låg en 100 riksdaler bankosedel lös strax innanför järndörren till vinden där Johansson försökt gömma sig.
Kommissarie Wickstrands redogjorde vid förhören, att han i närvaro av överkonstapel Otterman och konstaplarna Berg och Jönsson, förhört var och en av de misstänkta för sig och att de därvid avgivit en med varandra fullt överensstämmande berättelse om förloppet vid postrånet, samt att dessa berättelser utan någon skiljaktighet var lika med den Johannes Johansson Nätt avgivit inför poliskammaren.
Sedel om två riksdaler banco från 1840
Kommissarien Flygare inkallades härefter och avlade sin berättelse:
”Sedan han besökt Jon Johanssons hemvist Långaryd och där fått upplysning om att denne inte varit synlig i hemorten på en längre tid, samt hans nuvarande tillhåll var okänt, hade han begivit sig till Kinnarumma och först besökt Löfs moder, hos vilken han i fähuset funnit 107 riksdaler rds (riksgälds, en riksdaler banco var lika med en och en halv riksdaler riksgäld) i 32 stycken 2 riksdaler banko och 11 styck 32 så kallade bankosedlar (en sedel värd en riksdaler banko) undanstuckna. Dessa pengar, som Flygare tagit med sig, uppgav Löfs moder, änkan Maria Jonsdotter, att hon fått av sin son, samt att han uppgivit för henne uppgivit, att pengarna kom från postrånet.
Rydboholms slott Foto Severin Nilsson
Därefter hade Flygare infunnit sig hos Nätts föräldrar, vilka vid tillfället varit på Rydboholm, varför han besökte sistnämnda ställe där han anträffade makarna Nätt. Dessa nekade till att ha mottagit några pengar av sin son, men sedan Flygare i sällskap med gubben Nätt åter besökt dennes bostad och där genomfört en visitation, påträffades i fickan på en väst som tillhörde Nätt 4 riksdaler rgs (riksgäld) samt dessutom ett silverfickur (detsamma som Nätt fått av Löf och denne stulit från en dräng på Ulricehamns marknad). Såväl pengarna som uret togs i förvar av Flygare.
Efter dessa besök avlade Flygare, som var biträdd av överkonstapel Göthe och konstapel Qvist, ett sådant på torpet Håven, varvid han av såväl torparen Anders Hansson som hans hustru och dotter, vilka vid Löfs och Nätts besök fått lite pengar för visad tjänstvillighet mot dem, erhållit upplysning om att Löf och Nätt innehaft mycket pengar.”
Härefter inkallades åter Johannes Hansson Löf och han uppfordrades allvarligt och strängt att berätta sanningsenligt vad han kände till om poströveriet samt bekänna sin delaktighet i brottet, men alla försök att förmå honom därtill misslyckades fullständigt på grund av Löfs hårdnackade natur. Likväl överbevisades han som oftast om motsägelser och var inte lika säker i sitt påstående om sin oskuld.
Man visste att de varit tre vid brottets begående, men vem den tredje var syntes förbli höljt i dunkel. Flera olika män häktades men ordningsmakten måste åter släppa dem fria. En av dessa var en viss Benjamin Svensson från Väby. Han hade i några personers närvaro växlat sedlar av höga valörer, men lyckades bevisa, att han kommit över dem genom ärlig handel.
Överallt i bygden pratades och spekulerades det om postrånet och på grund av onda tungors tal blev en mängd personer ofrivilligt och oskyldigt inblandade och beskyllda för att inneha postpengar.
Det stora brottet låg som en mara över hela trakten och det tisslades om många hemlighetsfulla omständigheter. Fantasin flödade och de påstådda brotten bara växte i dimension. De rättfärdiga krävde noggrann undersökning och hårda straff medan de oskyldigt anklagade förbannade sig över orättvis behandling. Lukten av blod fick gemene man att engagera sig i dömandet och fördömandet av de båda anklagade.
Nätt och Löf blev var kända över hela riket och visor om deras illdåd diktades och såldes som skillingtryck på marknaderna. Än var dock ingen dömd för rånet och morden. Ord stod mot ord. De anklagade skyllde på varandra. Det enda rättskiparna med säkerhet visste var att de hade ett par ovanligt brutala och lögnaktiga brottslingar framför sig, men skulle det kunna gå att döma dem för brottet?
Läs fortsättningen i nästa avsnitt här: www.iglabo.se/b228 .
Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här: www.iglabo.se/b224