DOMBASUNEN OCH FRÄLSEN I LJUR

Ryggåsstuga i Larv

Ett par stenkast från ”Atta-Stinas” stuga låg på Petter Olofssons mark torpet Enet. Namnet föreföll helt omotiverat. Några enar fanns inte inom synhåll. Invid den lilla ryggåsstugan stod en grupp äppelträd och ett par mycket stora och givande sötkörsbärsträd, som användes av torpets ägare som motprestationer när barnen från Korpås bar dit mjölk eller andra livsmedel. Även om torpets namn var Enet gick det allmänt under benämningen ”Frälses”.

Det ligger samma dystra historia bakom detta torp som torpen ”Kållås” och ”Snusens” som jag berättat om tidigare.

Ägaren, Anders Olofsson, född 1809, hade vid unga år kommit i besittning av en av de större bondgårdarna i Ljurs socken, Frälsegården. Tiderna var dock svåra för bönderna och det gick över ända även för Anders Olofsson. Han fick som så många andra lämna gården och ta sin tillflykt som en sista utväg till en nyuppförd liten backstuga för att skaffa sig tak över huvudet och sedan svälta sig fram.

Benämningen ”Frälsen” var väl den enda behållningen den forne bonden på Frälsegården haft med sig därifrån. Motgången bröt ned honom för alltid och han saknade helt förmåga att resa sig igen. Det hårda arbetet i jorden, som skulle varit den enda räddningen undan svälten, kunde han inte med. Han satt mest vid Iglabo sjö och de andra sjöarna i närheten med sina metspön eller strövade omkring i markerna med sin bössa, under det hans hustru Britta, en bonddotter från Ornunga, född 1809, fick gå omkring och tigga ihop nödigt uppehälle åt man och barn.

En kväll kom Britta springande till närbelägna Korpås. Hon var alldeles slut, darrade i hela kroppen och stod där med knäppta händer. Hon hade hört ”domsbasunen”.

Ett torp som fått telefonlinje. Foto Henrik Henriksson

Vad Britta inte visste och inte kunnat förstå var att medan hon varit borta några dagar hade det spänts koppartrådar på en telegrafledning som dragits fram förbi hennes torp. Det var det melodiska suset från dem, det kom ju ovanifrån, som förde gummans tankar på ”domsbasunen”.

En liknande chock fick hon vid sitt första möte med en cyklist. Det märkliga fordonet blev för henne en upp- och nedvänd spinnrock. Och den som red på det viset kunde ju inte gärna vara någon annan än den lede själv.