ATT HÄGNA SITT REVIR
Fägata till gården Grimstorp Hudene. Foto Gustaf Ewald 1903
För att hägna in sina åkrar och hagar fanns det tre slag av hägnader: ”stenmura”, ”enehag” och ”skijars-gåla”. I skogsbygden var stenmurar och ”enehag” vanligast, men här förekom naturligtvis även ”skigärdesgårdar”. På slättbygden använde man nästan uteslutande ”skigärdesgårdar”.
Stenmurar förekom omkring gårdarna, där bebyggelsen var spridd, utmed vägar, bygator och drevar, omkring kål- och humlegårdar samt ensamliggande åkrar eller så kallade ”läcker”.
Enkelmur
Om man bortser från en och annan gårdstomt, förekom aldrig annat än enkelmurar före 1870. En sådan bestod av endast en rad stenar, större stenar i grunden och mindre upptill. En olägenhet med dessa murar var, att de övre stenarna lätt föll ned. Minst en gång på året måste man gå ut och lägga om muren.
Var muren så bristfällig, att man ej ansåg sig kunna lita på den, till exempel för betande kreatur, brukade man ”rångla” över den. ”Rånglandet” tillgick så, att man ställde två stavar i kryss över muren med ungefär två meters mellanrum, varefter man lade långa slanor i dessa kryss och band till med en björkvidja. En och annan omtänksam bonde hängde kanske en rad enbuskar ovanpå ”rånglet”, och sedan kunde tryggt se sina grödor växa på åkern utan risk för att oinbjudna främlingar skulle ta för sig av de spirande grödorna.
På gränsen mellan in- och utägor var det viktigt, att man hade hägnader, som man verkligen kunde lita på. I det fallet fanns inget bättre än ett väl lagt ”enehag”. Då man byggde ett sådant, lade man först upp en låg enkelmur, varefter man grävde upp en grop på yttersidan, det vill säga den sida som vette mot skogen. Denna jord lades upp på murens innersida, och på så sätt fick den stadga och stöd. Självfallet lades muren alltid så, att den lutade inåt. Varom ej skulle vallen ha skjutit ut muren. Men nu kom de två, vall och mur, att stödja varandra. Över denna mur hängdes sedan den ena enbusken intill den andra, och det ena lagret över det andra, tills haget erhållit erforderlig höjd, minst tre alnar. Ett årligen återkommande arbete var att risa ”haga”. Det skedde på våren, innan boskapen släpptes ut på bete. Ju äldre ett sådant hag blev, desto fastare och tätare. Vanligtvis växte det även i höjd. Till och med vargen drog sig för att sätta över ett väl lagt och underhållet enehag. Där så erfordrades, insattes stöttor på hagets yttersida.
När det led mot den tiden, att bären mognade, brukade barnen springa omkring på ”gropavalla”, för där fanns vanligtvis gott om ”jolbär” (smultron) och ”ullbär” (hallon). På de torra och soliga vallarna mognade bären förhållandevis tidigt.
Skigärdsgård
Vad det tredje slaget av hägnader beträffar, nämligen skigärdesgårdarna, gick det åt mycket virke till dessa. Bönder, som hade lämplig skog, brukade varje vinter hugga och forsla fram sådant virke, dels för eget bruk, dels för avsalu. Raka gran- och ekstörar rensades upp och vässades till staver. Varje stav skulle ha fyra barkränder, och spetsen borde helst helbarkas. Långa och raka aspstockar och granslanor klövs till ”skier”. Det gemensamma namnet på detta virke var ”jarsle” eller ”jarsleverke”, och uppsättandet av gärdesgårdar kallades att ”jala” eller ”jarsla”. Stavarna ställdes två och två i hål, som man åstadkom med ett järnspett. Avståndet mellan stavparen berodde i någon mån på ”skienas” längd och beskaffenhet men översteg sällan två alnar (en aln är nästan 60 centimeter), ty varje ”ski” måste nå mellan minst tre stavpar, om gärdesgården skulle få nödig stadga och hållbarhet. Liggvirkets längd var även bestämmande för lutningen; ju längre virke, man hade, desto svagare lutning på detsamma. För varje ”ski”, som lades in, följde en vidja omkring stavparen. Det kallades att lägga på eller ”vri på e ve ja”. Den färdiglagda vidjan hade formen av en åtta.
Ursprungligen var dessa hägnader de allmännast förekommande, men under 1800-talet övergick man alltmer till stenmurar i bygder, där man hade tillgång till sten, eftersom det var begränsad tillgång på trävirke till gärdsgårdar. Dessutom var detta en vara, som kunde omsättas i penningar. Stenen däremot kostade inget, och det fanns gott om gubbar, som lade stenmurar mot vederlag av några skilling per dag.
På den rika slättbygden, där man saknade sten, gärdslade man med virke, som man köpte från någon skog eller skogsbygd. Här gärdslade man omkring trädesåkrarna, ty dessa användes som beteshagar under sommaren. Eftersom de åkrar som låg i träde växlade år från år, måste gärdesgårdarna flyttas. Här behövdes alltså ett virke, som höll att flytta om ett flertal gånger. I stället för vidjor, använde man gran- eller enehanka (ögla gjord av en), som man köpte från skogsbygden, där fattiga backstugusittare försörjde sig med att lägga ihop sådana.
Skörd av humlekottar från en fälld humlestör. Foto Severin Nilsson Nordiska Museet
Dessutom gärdslade man omkring nötkreaturens rastplats med vattenhon eller vattendammen, kalv- och svinhagen samt kål- och humlegården. Dessa hägnader var ju bestående men måste givetvis ses över allt ibland samt ersättas med nya, när de stått sin tid. Omkring svinhagen till exempel dög det inte med gammalt murket virke.
Till gångna tiders hägnader får man väl också räkna ”len” och ”lear”, ”stötter”, ”sköttler” och ”lampar.”
Gärdesgårdsgrind i Sanda, Harg socken, Uppland Foto Skötsner-Edhlund
På allmän väg måste leden eller grindarna, ett namn som endast större och välgjorda led hedrades med, vara inte bara säkra såsom stängsel utan dessutom lätta att öppna och stänga. Stolparna måste vara säkert jordade, särskilt innerstolpen, så att den ej gav efter för grindens tyngd. Helst borde den dessutom kunna bära en pojke, ty det var ett omtyckt pojknöje att åka på grinden. Eftersom detta var strängeligen förbjudet, måste det naturligtvis ske i smyg. Varken stolpen eller grinden klarade den påfrestningen i längden. När grinden gav efter, var det förstås slut med åkningen. Det var så lagom roligt för dem, som måste ta sig fram på vägen, oberoende om det var till fots, häst eller med moderna transportmedel, att öppna och stänga en grind, som släpade i ”leastan” (vägbanan). Bonden, som anade vems felet var, lät mer än en gång sitt humör gå ut över pojklymlarna, men hur är det ordspråket säger? ”Ju mer en svär på geta, desto bättre trivs hon.”
Grindslanten, en av Sveriges folkkäraste motiv
På allmän väg stod ofta en eller ett par pojkar tillreds att öppna och stänga grinden. Det skedde med den beräkningen, att den resande skulle skänka dem en slant för besväret. En och annan kastade en kopparslant på vägen, som pojkarna fick kappas om, men de flesta höjde piskan till honnör och tack och reste vidare.
När det var marknad i grannskapet, kunde det löna sig att stå grindvakt. Gubbarna som var på väg dit, brukade ge pojkarna en slant för att få god tur med affärerna, och när de återvände, uppvärmda av kaffehalvor och brännvin och stora i själen, var de frikostigare än vanligt. Då kunde det vankas en hel tolvskilling. Sådana dagar hade pojkarna riklig lön för mödan och det var förstås ännu roligare att svinga sig på grinden just då.
På de små byvägarna var det sämre ställt med ”leden”. Här fanns sällan annat än dåliga ”spjällen” (enkel grind av rundvirke), som släpade i vägbanan och som man endast med stort besvär kunde öppna och stänga.
”Bussagårds le” mellan Bussagården och Prästgården i Sjogerstad vid ”Skarpa-Majas” Stuga Foto: Karl Fredrik Andersson
Under bylivets dagar, då man nyttjade ängar och hagar gemensamt, klarade man sig något så när utan ”led”, men efter skiftets genomförande hägnade bönderna var och en omkring sitt skift. Om en byväg korsade dessa skiften, uppstod ”led” i det oändliga. Då blev dessa till ett verkligt hinder, var gång man skulle vägen fram. Det fanns bönder, som efter enskiftet kunde ha tjugo led att passera, innan de kom ut till allmän väg. Ändå hade de kanske inte mer än en fjärdingsväg (en fjärdedels gammal svensk mil är 2,672 kilometer) dit. Det fick många att osa hett och tillkalla både den lede och dumme. Inte att undra på att mer än en kom att betrakta leden som ”Skams” verk. Det var också allmänt känt att det spökade vid många led, inte för edernas skull utan därför att det ofta förekom rån och överfall vid dess hinder på vägen.
När bonden, som hade sin lilla gård långt bort i det forna byalaget, skulle färdas ett stycke väg, tog han ofta med sig en pojke för att öppna och stänga leden. Då fick denne flänga av och på vagnen eller kärran i ett och det var inte säkert, att han klarade att öppna alla leden själv och då måste bonden likafullt stiga av. Den tiden kom man fortare fram på småvägarna genom att gå. Då hoppade man över muren vid sidan om ledet i stället för att öppna det.
”Skyttel” som grind
Vid infartsväg till äng eller skog använde man ganska ofta en så kallad ”skyttel”. En sådan bestod av fyra, någon gång fem kvistrena och släta slanor, lika långa som vägen var bred till och väl det. Dessa slanor vilade på vidjor, lagda mellan två störar. ”Skytteln” var alltså ett stycke gärdesgård, som man kunde skjuta åt sidan, då man skulle igenom med ök och fordon.
Vidare använde man sig av ett slags stängsel över infartsvägar, som man kallade ”tamp”. Det var, skulle man kunna säga, ett stycke flyttbar gärdesgård, ty i stället för att slå ned stavarna i marken borrade man in dessa i tvenne stockbitar, ”lampe” fötter. Mellan de på detta sätt fastgjorda stavparen, gärdslade man med liggande ”skien” av lämplig längd. ”Lampen” användes med fördel, där marken bestod av sten- eller berggrund. Man begagnade lampfötter, även då man gärdslade med ”skien” på sådan mark, där man av en eller annan orsak ej kunde få fäste för stavarna. Den kunde, såsom i ovannämnda fall, bestå av berggrund, men det kunde också hända, att man måste fram över mark, som var så sank och lös, att stavarna av den orsaken ej fick nödigt fäste, t.ex. en mosse.
Stätta. Foto Erik Hofren
Där en stig korsade ett ”hag” eller en gärdesgård, satte man upp en ”stätta”. Den liknade skytteln men var betydligt kortare och hade inga skjutbara slanor, ty här var det endast fotgängare, som skulle fram. För att underlätta passerandet brukade ”stättan” ha en trampbräda, och tack vare den klev man över utan svårighet.
Backstugusittare och småfolk hade ett mycket litet led vid ingången till sin täppa. Ett sådant led, genom vilket man endast kunde passera en och en, kallades ”ke”.
Stenmuren är 90 centimeter hög och en och en halv meter bred. Gården Nyarp i Trävattna socken
De stora och breda stenmurar man ser här och var, tillhör tiden efter enskiftet. Då började bönderna att röja bort stenar och rör från sina åkrar, och denna sten lade man upp i stora och breda dubbelmurar. Ju mera sten, desto större murar byggde man.
En del stenmurar var så fantastiska att de till och med skapade historia. Så var det med ”Jansa-Johans” stenmur i Vintorp mellan Ulricehamn och Falköping. Denna 100 meter långa mur har till och med blivit kulturminnesförklarad.
Stenmur med en märklig historia. Denna byggdes på 1880-talet av ”Jansa-Johan” i Vintorp vid Börstig. Den 100 m långa muren har alltid varit känd i trakten som ”Jansa-Johans stenmur” och fick efter hand tillägget ”ormatäter och ”jävlahögar”.
”Jansa-Johan” hette egentligen Per Johan Jansson och han föddes 1849. Han ägde en mycket stor gård, Yttergården, i Vinstorp och när det blev auktion på en liten markbit i närheten, som förvisso inte alls gränsade till ”Jansa-Johans” marker, ropade han in den och blev alltså ägare till detta lilla skifte. Han fick emellertid inte lagfart på marken eftersom det troligtvis fanns oklarheter kring tidigare ägande.
För att bevisa att han var den rätta ägaren lät han därför bygga den enorma mur som kom att kallas ”Jansa-Johans mur”. Går det inte på det ena sättet så kanske det gör det på det andra, var antagligen hans motto.
Ett företag som gjort stenmuren till sin ”själ”
En annan, men namnlös, stenmur har blivit världskänd i moderna tider genom att ett av landets absolut största detaljhandelsföretag använt den som symbol för sin sparsamhet, idoghet och småländska anda. Kanske var det faktum att jag själv arbetade för detta företag när jag gick från att vara en sökande ungdom till en vuxen man och senare som författare och skribent kom att intressera mig för den gamla tidens slit, svårigheter och levnadsvillkor, som gjorde att just stengärdsgårdar ligger mig varmt om hjärtat?
