SÄLJER MAN SIN KO FÅR MAN INGEN MJÖLK

Kvinna ute på bete med sin enda ko

Varenda bonde och torpare på 1800-talet behandlade sin, kanske enda, ko med yttersta respekt och omtänksamhet. Kon var för de flesta en livlina till ett någorlunda välmående eller rent av överlevnad. Det var bara den som hade ett litet stycke land som kunde hålla en ko och därmed få mjölk, vilket var en livsnödvändig på 1800-talet. Kon gav inte bara mjölk utan även kalvar och därmed kött när de växt upp. Utan kon var man ingenting och hade ingenting. Det är inte så konstigt att man behandlade kon som hemmets värdefullaste tillgång och att det utvecklades så många sägner och seder runt detta gemytliga djur.

När den unga drängen och pigan som ville bli ett par hade sparat ihop ett litet kapital försökte de skaffa sig en torparplätt där de kunde bygga en liten stuga och en någorlunda ladugård för höet och kon.

Kreatursmarknad

Kossan köpte de antingen hos någon bonde i närheten av torpet eller så begav de sig till någon av de många kreatursmarknader som fanns i vårt avlånga land.

När torparen kommit hem till torpet med den nyköpta kon skulle hon varsamt ledas in i stugan, så att hon fick se elden i spisen. Torparmor undfägnade henne med en bit bröd och litet salt, vilket på inga villkor fick försummas. Helst borde husmodern dessförinnan vränga på sin skinntröja, så att insidan med ullen kom ut. Vanligtvis vrängde hon endast ärmen på den arm, med vilken hon överräckte brödet. Vidare brukade man klippa några tagelstrån av rumpan på kon och knyta fast dem i spjället. Såväl det ena som det andra skedde för att man skulle få tur till kon.

Kvinna med skinntröja. Foto 1860-69 Nordiska Museet

Först därefter fick den nyanlände familjemedlemmen och i viss mån även familjeförsörjaren, för hon arbetade dag och natt med att omvandla friskt grönt gräs till näringsrik och god mjölk, inta sitt nya bås i ladugården. ”Seså, mi lella ko, nu sa du inte trå. Här sa du trivas, å här sa du di föa få”, sade hustrun och gav kon en vänlig klapp, innan man ledde in henne i fähuset.

Säljaren däremot fick inte önska lycka till eller klappa kon vid avskedet. Gjorde han det, förtog han trevnaden för djuret på det nya stället. Han borde hellre ge kon en spark eller ett lätt slag till avsked.

När kon kalvat, skulle hon ha kylslaget vatten med rågmjöl och olsten i. Olsten var ett slags kalksten, vilken brändes och användes för medicinskt bruk. Mjölet var närande och stärkande, och olstenen skulle kon ha för att bli ren, det vill säga fri från efterbörden, snarast möjligt. Olstenen ansågs även bidraga till god mjölkavkastning.

Ko med nyfödd kalv

När kon kalvat, skulle hon ha sig ”ena vanner kaka”, så blev hon snart ren. Blev kon inte ren, gick man efter någon gumma, som kunde konsten att göra kor rena. Det fanns sådana gummor både här och där i socknarna.

För att slippa vaka över en kalvfärdig ko borde man följa detta råd:

”Suna henne tisda’ eller freda’,

så kalvar ho måre eller medda.”

Man borde alltså mjölka kon för sista gången före kalvningen på en tisdag eller fredag, ty dessa båda dagar betraktades som veckans lyckodagar.

Första gången kalven fick att dricka, skulle man inte låta honom dricka ur all mjölken, utan den sista skvätten skulle man stryka ut över hans rygg och säga:

”Stora horn å stång ifrå,

å lat ingen på däk rå!”

Eller:

”Bättre i måra, stora långa horn!”

Eller:

”Ät å bär i däk, lägg dar bak,

å väx högt i tak!                             ”

När man mjölkade ko som precis kalvat, skulle man rikta de första strålarna i kors mot varandra, ”korsmjälka”, och när mjölkningen var överstånden, borde man andas på juvret; då sprack spenarna inte sönder.

När man bakade råmjölkspannkaka, (råmjölk är den första mjölken som kon får efter att hon kalvat. Den är extra näringsrik och innehåller ett skydd mot sjukdomar) skulle någon av manfolken ta första skedtaget i bunken, för eljest kunde man riskera, att kon inte ”tog tidd” (ej blev dräktig) i vanlig ordning.

”Jag minns som pojke”, berättade en äldre man, ”att en gång fick jag börja råmjölkspannkakan, och det väckte min stora förvåning, för det var ju alltid vanligt, att barnen skulle vänta till sist, särskilt om det var främmande. Och det var just vad det var den dagen. Mor satte nämligen upp väv och hade ett par grannkvinnor till hjälp. Men både far och mina två äldre bröder var borta. Jag var den ende manlige, som för tillfället fanns hemma. Det var av den orsaken jag fick ta för mig först.”

En kvinna mjölkar en ko ute på ett fält. Foto Vänersborgs museum

Gav husmodern bort en kruka mjölk, ritade hon först ett kors i mjölken med en kniv eller en sked. På så sätt trodde hon sig kunna skydda korna, ifall den, som fick mjölken, hade ont i sinnet och ville förgöra dem. Stålet i kniven skyddade mot trolldom. En annan skyddsåtgärd var att smussla ner ett litet saltkorn i krukan eller ett kol från spisen, det hade samma verkan.

Första gången kon gick ut efter kalvningen, skulle man antända en eld och lägga ett stålföremål under tröskeln, men vanligtvis nöjde man sig med endast stål för att inte riskera vådeld.

På samma sätt skyddade man boskapen innan den släpptes ut på bete om våren. Då lades en yxa eller annat eggjärn invid dörrtröskeln, och i den övre dörrposten sattes en kniv.

På de stora helgaftnarna, såsom jul- och påskaftonen, fick ingen ladugårdsdörr öppnas på vid gavel eller lämnas öppen, om än aldrig så litet, sedan man ringt helgmål, alltså efter klockan 12, ty i och med att helgen bröt in, var också faran för troll och andra onda väsen större. Hade man ärende in i fähus och stall, som man givetvis hade, fick man endast glänta på dörren så mycket, att man nätt och jämnt kom in.

Lyktor användes mera sällan före 1880, och därför gav man nötkreaturen liksom får och andra smådjur deras foder i skymningen, så ock på julaftonen, trots den korta dagen. Då fick boskapen emellertid rikligare och bättre foder än vanligt, bästa möjliga. Endast hästarna fick nattfoder. På juldagen fick får och nötkreatur inget foder, förrän man kom hem från kyrkan, alltså först vid 11-tiden, och då liksom under fortsättningen av dagen endast det allra nödvändigaste.

Vatten fick de ej förrän på annandagens morgon, men då var man uppe redan vid tvåtiden, i varje fall senast klockan tre. Man gjorde inte heller ren ladugården under juldagen, varför man måste ta itu med detta arbete lika tidigt på annandagen.

Det förekom ytterligare en mångfald andra magiska handlingar, varigenom man trodde sig kunna skydda boskapen mot faror av såväl det ena som andra slaget.

En del smorde in sina kreatur med krut e uppblött i vatten, eller krut upplandat med hästister, innan de släppte ut dem på bete. Salvan skyddade mot både vargar och trolldom, trodde man. Det ena skyddet var lika nödvändigt som det andra, ty det var trollen och trollkunniga människor, som skickade vargarna på boskapen, men var djuren smorda med hästister, hade trollen ingen makt över dem.

Fägata till gamla ladugården på gården Grimstorp Hudene. Foto Gustaf Ewald 1903

Innan man ledde kon till en tjur för betäckning, skulle hon ha en bit bröd med en peng i; då blev hon helt säkert med kalv.

”Bjälleko”, ko med bjällra, Foto Per Willehard Hager

Var det ”bjällekon”, ledarkon, som skulle ledas åstad, stoppade man mossa i bjällran; så att bjällran inte hördes när hon var och hälsade på tjuren för ett kort ögonblicks älskog.

Om en ko inte ville ”ta tidd” ledde man henne tre gånger motsols kring en jordfast sten eller man delade man isär en vagn, så att fram- och bakvagn skildes åt. Sedan ledde man kon tre gånger motsols mellan de båda vagnshalvorna, varefter dessa omedelbart sattes samman. Då blev hon helt säkert dräktig.

Rätt vanligt var att man lät tjuren betäcka kon tre gånger i följd, ty, sade man, tre gånger, då är det säkert. Repet, som man lett kon med, skulle sitta kvar omkring hornen till nästa dag.

Skölvene Mosslandastugan med tre borrhål i tröskeln i vilka lagts skyddsmedel mot trolldom och förgörelse

Foto V Rehnberg 1946

Då man byggde ny ladugård, brukade man borra ur ett bra nog stort hål i tröskeln till fähuset. Sedan stoppade man in en levande orm i hålet och pluggade till samt strök över pluggen med färg eller dylikt, så att ingen kunde märka den. Det skedde för att boskapen skulle vara skyddad mot trolldom och ända makter. Vid rivning av gamla ladugårdar har man på flera ställen i norra Gäsene funnit sådana borrhål med inneliggande ormskelett.

Vad för slags orm, som stoppades in i trösklarna, framgår ej med full tydlighet av berättelserna, men enligt de flestas förmenande höll man sig till huggormar. Dessa fångades på följande sätt:

Man klöv en hassel- eller videkäpp i den ena ändan och satte sedan en spetsad pinne i klykans övre del, varigenom denna hölls öppen. När man funnit ormen, placerades klykan strax bakom dennes huvud, den spetsade pinnen drogs fort ur, och ormen satt fast i klykan. Den kunde sedan bäras vart som helst.

Ladugård på torpet Källeberg, Kinnarumma. Denna hade en orm inlagd i tröskeln i avsikt att hålla trolltyg och sjukdom och otur borta från kreaturen. Detta skedde omkring 1875 av torparen Gustav Magnusson, död över 80-årig 1916. Foto Axel Henriksson

Det förekom även att man grävde ned en levande hund eller hundvalp under huset, innan man tog det nybyggda fähuset i bruk. Man menade sig på detta sätt kunna binda djurets andeväsen eller väl (vård) vid platsen, och det var den, som skulle skydda boskapen. Och innan man tog den nyuppförda ladan i bruk, grävde man ned en levande katt i ladans botten. Här var det kattens vård, som skulle skydda säden mot råttor och andra skadedjur. Även i åkrarna grävde man stundom ned en levande katt eller kattungar för att råda bot mot otur av det ena eller andra slaget, till exempel om man fått ogräs. Det kunde vara kunde illasinnade personer som skickade över ogräset på andras åkrar.

En äldre man berättade en gång följande:

”Jag har hört att det fanns de, som grävde ner en levande hund eller kalv under tildet i ladugården. Och under tröskeln stoppade de in en levande orm. Det skulle ge tur till kräken, trodde de.”

Snokar

Tomtormen (snoken) fick inte ofredas. Slog man ihjäl en sådan, var det slut med turen för husdjuren. Det berättades: ”I Svarvarebo hade de så fullt med tomtormar på den tiden gamle Johannes levde, att de fanns överallt. De låg på flon, i båsarna och till och med på korna. Men så länge gammelfolket levde, rörde de inte en orm på den gården. Det tordes de inte, för då fruktade de för otur till husdjuren.” Svarvarebo låg i Främmestads socken, numera Herrljunga kommun.

Inte heller fick man ofreda skatorna eller deras bon. Om ett par skator flyttade från gården, varslade detta om otur och motgångar. ”Där skatan inte trivs, där finns inte heller trevne för någon annan”, sade man.

Ävenså borde man handskas varligt med katten. Om gubben Slodal (troligtvis från Larv) berättas, att han aldrig hade tur med någon ko. Han hann knappast att få korna i bås, innan de dog, eller också fick han otur på något annat sätt och det kom sig av att gubben gick i bygden och skinnade hundar och katter.

”Den som hatar kloa,

får inte tur till koa”,

heter det.

Det var nog allt bäst att ta hand om alla sina djur för att inte råka ut för elände.