PIGAN MED KYSKA TANKAR

Ester Blenda Nordström tog jobb som piga 1914

 ”Fy fasan du, tro aldrig på karar!” var Annas ständiga och ideligen upprepade varning till mig.

”Ja säjer de du, att ja ä så rädd för karar så dä knappt ja törs dansa me dom på logen en gång. Di lurar flickorna så dä synn å skam å mamma hon har allti sagt att dom ä de farliaste som finns.”

”Då törs du väl aldrig gifta dig heller?” frågar jag, ty detta är innan Anders dykt upp vid horisonten.

”Jo gifta! Men innan en kommer så långt du, så ä de mycke! Innan en får dom dit du! Gifta sej det törs en väl, men var du säker på att kan dom komma unnan prästen så gör dom.”

Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda ögon stirra rätt ut i begrundan. Anders är ännu en chimär och hennes själ har ännu inte berörts av kärlekens förunderlighet. Varför hon med den utomståendes obarmhärtighet välbehagligt dröjer vid faran av umgängelse med manfolk och oklokheten av att intressera sig för dem, och aldrig kan hon i nog starka ord framhålla sin rädsla och avsky för dem.

”Du är dum, predikar jag med den förlovades säkerhet. Karar ä inte ett smul farliga. Egentligen ä de bara dumma.”

 ”Dumma! Dom! Näej du, men jäntera ä dumma, dä va dom ä! Ä de undlit om ja ä rädd, när ja har så många bekanta flickor som de gått galet för. Har ja inte en syster kanske som kom hem i vårasse – å nu sitter hon där me en unge å pojken som ä far te’n ger tjyven i bå henne å barnet. Han har inga pengar å hjälpa dom me å nu får mamma ha dom båda två. Dä inte rolit inte å komma hem på de viset. Förr ginge ja i åna än ja tordes gå hem om de blidde så för mej. Ja säjer de du – va tror du dom skulle säja hemma om du kom hem å talte om, att du skulle få en oäkta. Ja bara säjer de, va tror du din mamma skulle säja?”

”Det vet jag verkligen inte.”

”Nä, du vet inte de, å de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de säjer ja. Förr ginge ja i åna två gånger om. Måtro, di går här å ä så styva med sina fästmän, jäntera så länge de varar, för glädjen ä inte så lång. Sen går dom där. Å pojka har inte så dom kan gefta sej å knappt så di kan hjälpa te å betala för ungen. Tror du dä så livat då? Nej, ja säjer de du – fy fasan för karar! Malkus ville ja skulle gå me’n ut å gå i lördasse, men ja akta mej ja. Å tro inte på Bernhard du!”

”Bernhard! Joo då, han ä trogen ska du se!”

”Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i går, som sa att hon sitten på gatan me en annan flicka, å att han vände sej bort när han feck sina. Ä de å va trogen de?”

Jag blev blodröd i ansiktet av återhållet skratt och välsignar inom mig min systers bliftrande idé att per vykort underrätta mig om min obefintlige Bernhards otrohet – så tittar jag upp och svarar med allvarsam, lite orolig röst:

”Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle väl visa henne omkring.”

”Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog min’ sann inte bättre än andra inte. Å om han också skriver i brevena ”din i döden” eller va de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var lugn för de du! Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska va bekant men någe närmare, dä då säkert.”

Män och kvinnor utanför loge Foto Maria Helmina Gustafva Kihlbaum

Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna att hon ett ögonblick nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden far hennes ögon över till pojkraden och de får en spelande förväntansfull glans. Egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma gång oändligt förskräckt.

När äntligen de första tonerna kommer drillande blir det rörelse i de skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör svårigheter, jag hör hennes lite suddiga röst tala något om att hon har så ”förbaskade ont i föttera”, ett livligt samtal om fotsvett börjar därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total glömska av både trötthet och värk. Sedan såg jag henne inte mer, men det var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande farten. Bortåt klockan ett var dansen i alla fall slut och på mycket trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den fanns inte, jag knackade på dörren, men fick inget svar, hörde endast ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över människohjärtats förunderligheter, sedan kom sömnen tung och oemotståndlig igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen och sov tills Anna lite förlägen och med en försynt ruskning väckte mig till mjölkningen.

Pigorna Gustafva och Signe hos familjen Rydin i Uppsala

Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade sig igen säger Anna med en stark rodnad:

”Jo-e, nu-e – om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit me fälln så du inte behöver frysa.”

Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:

”Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.”

”Hm, småler hon, karar ja! Men inte Anders.”

”Du hade ju inte träffat honom förrän i går?”

”Än sen då! Ä han inte grann du, å så förbaskade lätt han dansar sen. Tyck du inte? Jesses de va ju så en knappt rörde ve golvet. Å tänk du, han har gått å sitt på mej ända sen i julas du, men inte vågat presantera sej. Såg du så grann han va?”

”Nej det såg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han var aldrig så grann, så skulle du väl inte låtit honom gå med in på kammaren så där med det’ samma?”

”Gå me! Skulle de göra någe de då? Ja säjer de, skulle de göra någe de då? Om han gick me mej in hit? De va väl min sak de! Å vi mådde väl bättre båda två, trötta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa istället för te fara omkring på vägara i mörkre. Å ljuse stog på borde å brann så va de anbelangar! En pratar bättre när en ligger jämte den en ska tala me å dä väl inget ont i de? Ja säjer de – dä väl inget ont i det, om han ligger jämte mej? En kan la ha kyska tankar för de!”

Anna är så upprörd över min kritik att hon glöder i ansiktet och hon pratar med en iver så saliven flödar över och samlar sig i en droppe under hakan. Och jag känner mig så skamsen och generad över mina misstankar och mitt ogillande att jag aldrig säger ett ord vidare, utan under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi går knogar Anna ned i logen med fårskinnsfällen och dansar sedan vägen framåt med ögon som blänker av förväntan och glädje ty Anders och kärleken har lika snabbt som oväntat trängt till djupet av hennes karlskrämda hjärta och fullständigt förtagit all oro och ängslan och förutbestämda åsikter.

”Men vad ska du ta dig till sen då? frågar jag stilla, där jag vandrar vid hennes sida, plötsligt gripen av en känsla av ömkan och något som liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsättning på det här?”

”Ta mej te? Fortsättning? Om jag blir me barn menar du?”

”Ja – om du blir med barn. Ska du gå i ån då?”

”Ä inte! Dä väl inte värre för mej än för andra. Å Anders å ja ska väl gifta oss va de lider.”

Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan inte låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken, se’ dan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: ”En kan la ha kyska tankar för de?”

Mer förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste sedlighetspredikant begära!

_____________________

Denna berättelse är ett direkt citat ur boken ”Piga bland Pigor” av Ester Blenda Nordström som på ett avslöjande sätt beskrev pigornas liv i början på 1900-talet.

Ester Blenda Nordström tog jobb som piga 1914. Hon skrev avslöjande reportage som fick bönderna att rasa. Aldrig tidigare hade en storstadsskribent nästlat sig in bland allmogen och redogjort för allt från deras supvanor till sexliv.