I DAG ÄR DET

DEN 3 DECEMBER

LYDIA OCH CORNELIA

Lydia Lundberg, Östhammar, Uppland

Lydia är ett latinskt kvinnonamn som betyder flicka från Lydien.

Lydia har använts som dopnamn i Sverige sedan 1600-talet. Namnet var populärt kring förra sekelskiftet och ökade även i popularitet kring detta.

Det finns i dag drygt 3000 kvinnor som heter Lydia i Sverige.

Cornelia eller Kornelia är ett latinskt kvinnonamn som härstammar från det romerska släktnamnet Cornelius. Det är bildat av ordet cornu som betyder horn.

I Sverige finns det för närvarande knappt 10 000 kvinnor som heter Cornelia.

I dag är det även första advent. Advent infaller under de fyra söndagarna före julafton. Med advent inleds för många julfirandet och dagen inleder även det kristna kyrkoåret. Ordet advent är latin för ”ankomst” och anspelar på Jesu födelse.

LEVANDE BEGRAVD

En gammal gravsten

När vi är sjuka, svaga eller gammal lämnar vi oss i andra människors eller institutioners vård. Även små barn behöver omvårdnad och beskydd. Vården om varandra är fundamental för vårt samhälle och vår välfärd och har nästan alltid varit så. Hur kommer det sig då att ordet vård används även för gravstenar, gravvård? Efter döden behöver vi väl ingen vård och framför allt finns det väl ingen som kan ge den i graven? Vi får så att säga gräva långt bak i tiden på svenska kyrkogårdar, eller rättare i sagt under svenska kyrkor för att finna svaret på detta mysterium.

Vi börjar dock grävandet i mer profana miljöer. Vid rivning av äldre manbyggnader påträffas inte så sällan mynt, sten- och flintredskap och liknande under grunden. Dessa föremål lades ner vid husets uppförande för att ge ”god tur”, åt dess inneboende. I de fall man bygge en ladugård, var man i äldre tid lika angelägen om att försäkra sig om god tur eller, kanske rättare sagt, att skydda mot oturen. Att skydda sig mot oturen var på den tiden samma sak som att få god tur. Detta gjorde man genom att gräva ner något litet djur levande på den plats som man först och främst vill skydda mot oturen.

Skallsjö kyrka. Foto 1894 Sanfrid Welin

När bygget handlade om en viktigare byggnad, till exempel en kyrka, ett slott eller en fästning, var sedan att gräva ner ett levande djur under grunden. Om någon bonde var beredd att offra ett föl eller oxe, togs det naturligtvis tacksamt emot av byggherren eller den nya byggnadens ägare eller tilltänkta brukare. Om däremot ingen var beredd till ett så stort offer fick man nöja sig med ett mindre värdefullt djur, kanske en tjurkalv, ett får eller en griskulting

Ännu längre bak i tiden lär man i ett och annat fall ha grävt ner levande människor. I dessa fall valde man någon kringstrykande person, till exempel tiggare, eller någon som saknade anförvanter och därför kunde göra anspråk på offret.

När man grävde ner en människa levande, menade man sig binda hennes ande just vid den platsen. Detsamma var fallet med djuret; detta andeväsen kallades ”val” (vård). Var vården bunden vid kyrkan, kallades den ”körkeval” (kyrkovård). Hos en död varelse finns ingen ande att binda, detta var alltså orsaken till att man grävde ned det djur som skulle bli vård, levande. Det gick alltså inte a gräva ner döda djur eller människor. Deras andar var för evigt borta och kunde ett bli väktare.

Om någon kom till kyrkan i olovligt ärende, till exempel för att stjäla, visade sig vården, alltså den nedgrävdes ande. Inkräktaren blev då vanligtvis så rädd, att han avstod från sin onda föresats. Den, som mötte vården, blev för det mesta allvarligt sjuk och underlig till sinnes för återstoden av sin levnad.

Det var för övrigt mera sällan, som någon vågade sig in i kyrkorna nattetid. De enda som vågade sig på detta riskfyllda äventyr var i regel gamla förhärdade soldater som varit med om att plundra kyrkor i krigen utomlands.

Om någon däremot kom till kyrkan i ärligt syfte, till exempel för att förrätta sin andakt i kyrkogårdsporten eller invid kyrkans dörr, kunde han göra det även under nattens timmar utan att störas av vården. Då skyddade vården personen i fråga.

När man byggde Källunga kyrka, strax öster om Herrljunga, grävde man ned en levande oxe, där kyrkan skulle stå. Man trodde att oxens vård (ande) skulle skydda kyrkans silver och värdesaker för tjuvar. Ibland kunde det hända att nattvandrare fick se vården utanför kyrkan, den kallade de för ”körkejålmen” (-hjälmen), för den hade vitt huvud.

Önums gamla kyrka Kullander Cirka 1860, innan den nya gemensamma kyrkan byggdes

I Önums socken, numera Vara kommun, har funnits en kyrka, som är borta, men på den tiden, som den fanns till, kunde man se en vit häst springa omkring på kyrkogården. Det var kyrkans vård, och den sågs platsen långt efter det att kyrkan rivits, eftersom grunden till kyrkan fanns kvar intakt. Vården höll till på platsen för kyrkan och kyrkogården, aldrig utanför densamma. 1864 byggdes en ny kyrka, som var gemensam för Vara och Önum socknar. Den fick namnet Varnum. 1902 byggde Vara dock en egen kyrka och då ändrades namnet till Önums kyrka.

Härlunda kyrka är byggd på en sugga, som man lät gräva ned levande. Den sågs ofta när man passerade förby utanför kyrkogårdsmuren.

Längjums kyrka från 1200-talet. Teckning från 1888

Förr i tiden fanns det två kyrkor i Längjums socken inte alls så långt från Önum öster om Vara. Den ena kyrkan låg på Dalsbacken i närheten av Östbäckabyn, den andra låg i närheten av Vässby. De gamle berättade, att det var en sugga, som sprang omkring på Dalsbacken. Den kallade de för ”körkesoa på Dalabacken”. Den sprang där med sina griskultingar, fast kyrkan var nedriven och borta.

Södra Härene kyrka

Norr om Vårgårda ligger Södra Härene nya kyrka. Det fanns där en äldre kyrka som brann ner 1905. Den kyrkan var byggd på en bagge (fårhane) och några kilometer norr om denna ligger Barne-Åsaka kyrka. Även här fanns tidigare en medeltida kyrka som revs 1844 under vilken en kalv hade begravts levande vid byggandet. En gång när en bemärkt man i Baltorp dog drabbade baggen och kalven samman, ty båda ville ha mannen begravd i sin respektive kyrka. Baggen vann emellertid, tack vare sina kraftiga horn, och så blev mannen begravd i ”Håra körka” som kyrkan i Södra Härene hette. Baltorp ligger i södra delen av Barne-Åsaka, men mannen hade förmodligen rätt till familjegrav på Södra Härene kyrkogård.

Enligt sägnen har även människor i tid, som ligger långt tillbaka, måst låta sina liv för att tjäna som vård för någon viktigare byggnad. Härom berättade soldaten Johan Mood en gång följande:

Kvinna begravs levande

När de byggde Karlstens fästning, lades den första grundstenen över en kvinna. Det var en helt ung människa, som man tog och begrov levande. Det var för att ingen fiende skulle kunna ta in fästningen. Vad grund den ”sagen” (sägnen) har för sig, känner jag inte närmare till”, tillade Jonas Modig, då han år 1857 låg i garnison på Karlsten, ”men så berättades det för min far. Fästningen är ju byggd på glatta berget. De fick förstås mura eller holka ut en grav för kvinnan, innan grundstenen lades.”

Om berättelserna om vårdar är sanna eller inte kan vi förstås inte veta idag, men ingen rök utan eld, eller hur?

Betygsätt sidan!

Dela med dig till dina vänner

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: