FÖRVISAD TILL TÅN

Bygatan i Åsle Tå

Åsle Tå utanför Falköping är ett hembygdsmuseum i det fria och ser i princip likadant ut idag som det gjorde för ett par hundra år sedan. Det är en underbar plats att drömma sig bakåt i tiden om man är romantiskt lagd, men även en plats att minnes de oerhört svåra villkor som de allra enklaste människorna levde under. Oberoende om man är romantiker eller realist så är Åsle Tå mer än väl värt ett besök.

I det här sammanhanget kan det vara intressant att försöka förstå vad en ”Tå” är för något.

Den, som var medellös och saknade gård och mark, hade ingen rätt att bo i själva i byn, utan han fick vackert hålla sig utanför. Till byn hörde dock vanligtvis någon ”tå” eller annan allmänning, där de obesuttna kunde slå ned sina bopålar. ”Tån” var platsen, där byns boskap släpptes ut i vall och hämtades hem på kvällen, alltså en beteshage eller, rättare, den del av beteshagen, som låg byn närmast och som stod i förbindelse med bygatan. ”Tå” betyder nämligen utskjutande del. ”Tån” förband byn med dess skog eller utmark. Det var en mer eller mindre värdelös mark som inte dög att odla på och därför fick de fattigaste slå sig ner där. Det var platsen för de många småstugorna, fattigbebyggelsen utanför byn. Ordet ”tå” hade följaktligen en dubbel betydelse på den tid, då det var allmänt i bruk. Dels kunde det betyda hagen och djurens samlingsplats, dels stugorna på ”tån” eller i dess omedelbara närhet.

Gammal backstuga i Våla, Hallestads socken. Den siste som bebodde stugan, var en gårdfarihandlare vid namn Nyman. På bilden ser man hans hustru Johanna sitta på bänken framför stugan. Foto E. Linnarsson 1920

Strax norr om Stenunga by i Hudene fanns en samling dylika småstugor före 1880. Platsen gick under namnet Överbyns tå, ty Stenunga var en stor by och hade inte mindre än tre ”tåar”. Denna tå var emellertid den största och låg utmed allmänna färdvägen mellan Skara och Borås. Här låg den ena lilla stugan intill den andra. Tomtens storlek växlade, men 15 till 20 meter i kvadrat var det vanliga, alltså ungefär ett par hundra kvadratmeter.

I Ornunga finns fortfarande namnet “Svinatån” kvar på en bit mark som numera är skogbeväxt och som ligger norr om landsvägen, från gamla Ornunga kyrka och halvvägs upp mot Ornunga nya kyrka. Den hette ”Svinatån” för att det var här man släppte ut svinen på bete. Med jämna mellanrum kom resandeföljen till Ornunga. De fick slå läger vid Svinatån. Bland dessa var spelmän och musikanter vanligt förekommande.¨Svinatån” ägs fortfarande gemensamt av flera gårdar i Ornunga och är alltså en rest från tiden när de flesta djuren fick hitta sin mat i utmarken.

Finklädd

Även grannsocknarna Asklanda och Ljur hade sina ”tåar”. Ljurs ”tå” låg strax söder om Iglabo sjö, mitt emellan torpen Ledet och Lyckorna. Torpet Ledet hette förstås så för att där på Kyrkovägen var det en ”led”, det vill säga grind, som hindrade boskapen från att försvinna bort från sina betesmarker. Att torpet Lyckorna låg precis bredvid de fattiga på ”tån” var förstås lite ironiskt. I den gamla ruckliga och torftiga ”tåstugan” bodde under senare hälften av 1800-talet ”Stines Lars”.

Lars var en lång man och därför hade han hade vissa svårigheter att komma in i sin stuga, vars dörr endast var omkring en meter hög. Han var gänglig och tunn, som man blir när man har för litet att äta. Utåt ville han dock visa upp sig som en värdig man och därför uppträdde han alltid i en gammaldags hög hatt när han väl lämnade sin stuga.

Någon avgift för ”tåborna” kom inte i fråga under bylivets dagar. Man fick vara nöjd om de fattiga kunde klara sig ändå och inte belastade socknen. Invånarna på ”tåan” hade heller inga kontrakt på utnyttjandet av marken.

Backstuga täckt med halm och torv och med ett fyrglasat fönster på kortändan

Stugan på ”tån” var sällan mer än två eller tre stockar hög och bestod av ett enda rum om tre eller fyra meter i fyrkant, det vill säga 10 till 15 kvadratmeter stor, ungefär som ett normalstort sovrum i en bostad i dag. Dessutom fanns det i regel ett litet skjul på ena gaveln. Rummet eller ”stuva” hade ett litet fyrrutigt fönster på framgaveln och ett ännu mindre på framsidan, vilket i regel endast var en ruta stort.

Spisen var murad av gråsten och upptog ungefär en fjärdedelen av rummet

Skjulet var likaså uppmurat stugan mestadels av sten men sämre sådan och tjänade till förvaringsrum för ved och torv samt några redskap. Taket på stugan var täckt med halm och torv, men beträffande skjulet hade man ej alltid råd att anskaffa halm, utan man täckte det med enris.

Ingång till stuga i Äskhults by Halland, här syns ”återgulvet” tydligt

Beträffande renligheten var det nog si och så. På stugans ”återgulv” (området mellan dörren och spisen), som bestod av plana stenar, vilka man passat samman så gott det gick, förrättades all tvätt och disk. Spillvattnet fick söka sig ner mellan stenarna, bäst det kunde. Där stod det och jäste och luktade illa, men stengolvet höll, det ruttnade inte. Stugans övriga golv bestod i bästa fall av några brädbitar eller kluvna stockar, annars av hårdtrampad jord, helst lera med sand i. I de fall brädgolv förekom, vilade dessa direkt på jorden, som helst skulle vara sandrik så att vattnet rann bort.

Fattigstuga med ett par vid spisen. På golvet ligger enris. Foto August Christian Hultgren 1920

Två gånger i veckan beströddes golvet med hackat enris, och det var detta som höll luften i stugan något så när frisk. Dessutom eldade man rätt allmänt med ene, och stugan blev på så sätt inpyrd med lukt av en. Vädring skedde genom den öppna spisen var gång man eldade.

Vad som mer än något annat bidrog till att förskämma luften i småstugorna på ”tån”, var hönsburen. Visserligen hade man sällan mer än en eller ett par hönor per hushåll, men icke förty spred de en obehaglig lukt omkring sig, som varken vädring eller hackat enris kunde få bort.

Avträden förekom inte på småställena. Man lade upp några stenar i en halvcirkel och uträttade sina behov inom den, eller direkt i det fria. Det kallades att ”seta sperv” (sparv). I bästa fall torkade man sig med ”vitamoss” (vitmossa), som alltid insamlades i tillräckligt stora förråd. Sådan mossa användes, vad som än skulle torkas, till exempel om man råkat spilla eller om barnen gjort ner sig. På ställen, där man beflitade sig om att hålla rent och snyggt, strödde man emellanåt hackat enris över avföringen i stenrundeln.

Backstugusittare Nätra församling Foto Alexis Viberg 1900 Kalmar Länsmuseum

Bortsett från den lilla boden eller skjulet, som var sammanbyggt med stugan, förekom inga uthus på ”tån”, inte heller förekom källare. Potatisen förvarades i djupa gropar, ”petätegraver”, som man grävde i någon backe med skyddat läge. I dessa backar stod potatisgraven utan stensättning, och här höll sig potatisen torr, och frisk. Över graven var ett tak av halm och jord på en ställning av rundvirke eller skien (eneslår). Öppningen var vänd mot söder och liknade en takgavel ehuru mycket mindre: den var så pass stor att man nätt och jämnt kunde krypa in på alla fyra. Om graven var tom, helt eller delvis, måste man krypa in med benen före. Där marken var tjänlig, kunde man få se den ena lilla jordkullen intill den andra. Sedan man lagt in sitt förråd på hösten, och potatisen svettats ut, fylldes öppningen med halm och mossa och öppnades inte oftare än när väderleken tillät detta. Graven kunde alltså inte öppnas, så länge kölden varade.

Även barnen fick givetvis hjälpa till att hämta vatten. Foto Gunnar Lundh

Vatten hämtade man från någon å eller bäck, om sådan fanns i närheten. Å- och bäckvatten användes allmänt till såväl hushållsbruk som dricksvatten. Många, för att ej säga de flesta, var så vana vid sådant vatten, att de inte gillade något annat. ”Se bäckavattent är så mjukt och gott”, hette det. Om man av någon anledning inte kom åt vattnet i sin vanliga källa, till exempel efter större snöfall eller yrväder, eller om vattnet i källan sinat, fick man gå fram till byn. Det var ingen, som nekade ”tåfolket” vatten, men helst såg man, att man fick ha sina brunnar i fred.

En ung kvinna tar upp vatten med en stång ur en brunn. Okänd fotograf runt 1910

Någon gång kunde det hända, att ”tåfolket” grävde sig en brunn, men det var mera sällan. I så fall grävde man brunnen där det fanns ytligt vatten och därför fick vatten utan allt för stora besvär. Det var små och dåliga brunnar. Visserligen höll de vatten, men det var ju inte annat än ”sigevatten” (framsipprande vatten). Bondgårdarna i byn hade stora djupa brunnar med vikter, men på ”tån” hämtade man i bästa fall upp vattnet med en stång, som man försett med krok, ”kållestånga”.

Backstuga med stenmur framför

Runt omkring stugan och den lilla täppan låg en stenmur, men ”tån” var ju betesmark för byns kreatur, och en enkel stenmur var inte alltid att lita på. Därför hängde man ett lager stora enbuskar ovanpå stenmuren på sidan, som vette ut mot betesmarken, så att djuren inte kunde gå in på den lilla täppan, där det odlades bondbönor, ärter, kålrötter och potatis.

”Veabacken” (där man hämtade ved) låg nästan alltid utanför inhägnaden. Här högg man upp bränslet. Det var mest ris och småpinnar, om man hade turen att hitta sådana, annars fick man elda med torv, men detta bränsle lämpade sig inte för de stora öppna spisarna. Det blev mera rök och os än eld. Riset däremot både lyste och värmde.

Bodde man på ”tån” tillhörde man inte gemenskapen i byn, men man var heller inte förvisad till fattigstugan, så en viss värdighet hade man kvar och det var väl det som ”Stines-Lars” på ”tån” i Ljur ville visa varje gång han lämnade stugan och stolt satte på sig hatten.