HAR DU LÄST DEN?

MORD

ORIGINAL

SÅ VAR DET FÖRR

IGLABO

SVÄLTORNA

DET KNALLAR OCH GÅR

Tre knallar från Dagsnäs i Bjärke socken, Skara. Västergötlands museum

”Se god dag, kära mor, skall hon handla i dag? Bästa priset vet hon jag plär ge. Jag har schalar och band, silkesdukar därtill, Alla rara, det skall hon få se.” Så löd västgötens hälsning, och den var välkänd över hela Sveriges land. Han hittade alla vägar. Han sökte upp de avlägsnaste gårdar så väl som de större byarna.

I äldre tider tillverkades så gott som allt som behövdes hemma på gården. Dock var det alltid en och annan sak, som behövde köpas, eller som man i varje fall inte kunde motstå, om handlanden kom och förevisade den, lät pruta med sig och kanske till och med lämnade kredit till nästa besök. Västgöten förstod väl att göra affärer. Han bredde ut sina varor, gjorde sig ingen brådska och hade alltid nyheter att berätta från byar och socknar, som han besökt. Dessutom var han känd för att ha rejäla varor. ”Schalar och band, silkesdukar därtill.” Det var många saker som rymdes i den stora säck med öppning på mitten, som han bar över axeln.

De äldre som mindes knallen och hans besök sade att han var gärna sedd och blev väl mottagen, eftersom han var glad och pratsam, och det på den tiden var långt till handelsboden. Det han sålde var först och främst vadmal, rutiga och randiga klänningstyger av bomull samt huvuddukar, som kunde vara ”sölkerannade”. Lärft, vita drälldukar och handdukar ingick också i lagret och så förstås förkläden, näsdukar, strumpor, vantar och ”binningskläden”, ett slags långa stickade halsdukar, större och mindre schalar, sockerduk (kvadratiskt kläde av vit tunn bomull), korderoj (en typ av manchestertyg), doffel (rock), kläde, smalare och bredare band, använda till hängslen och skärp, och mera sådant.

Grenhornad stånka för öldrickande

Knallarna handlade dock med många andra varor än tygprodukter. ”Skålknalle” och ”fataknalle” är namn, som ofta gavs åt den vandrande västgöten. Han handlade med svarvade träsaker: tallrikar, skålar, fat och dylikt. Olaus Magnus skriver 1555 i sin Historia om de nordiska folken om grenhornade stånkor, så kallade kåsor, som tillverkades i Kind och Mark. ”Där finnas skickligare mästare i svarvning än på något annat ställe inom Nordens landamären. Man lever sålunda där mestadels på detta yrke och tävlar ivrigt sinsemellan att uppfinna nya skönt arbetade träkärl, alldeles som de venetianska glasmakarna i Murano tävla inom sitt yrke.”

Smeden John Dahlgren, född 1866

Senare kom träslöjden att bedrivas främst inom Ås härad. Inom Vedens härad, men även i Kind och Mark har tillverkningen av smidesvaror varit betydande. Liar, skäror, knivar och saxar hade knallen därifrån att sälja.

Gäsene härad var känt för skinnberedning. Läs om Segergrens garveri på Iglabo här.

Hemmaväverska i Sjuhäradsbygden

Det var många olika slags hemslöjd, som idkades av den flitiga befolkningen i denna del av Västergötland. Uppgifter om textil hemslöjd i Sjuhäradsbygden finns så långt tillbaka som från mitten av 1500-talet. Enligt en jordebok upprättad av biskop Sven Jacobi i Skara år 1540 skulle ett flertal gårdar Seglora i Marks rättaredöme förutom smör, honung, ål, även ett visst antal alnar vadmal lämnas i skatt till prostämbetet i Skara.

Marknad i Askersund i början på 1900-talet

År 1550 påbjöd Gustav Vasa att marknad skulle hållas i Askersund två gånger om året, en tradition som håller i sig än idag. Där skulle allmogen från Västergötland, Småland och Östergötland sammanträffa med folket från Bergslagen och övriga delar av Svealand. Bland de speciella västgötavaror som skulle saluföras fanns även lärft. Att vävnader utöver det egna behovet tillverkades i Västergötland under 1500-talet, visar även följande brev, skrivet av Gustav Vasa 1558 i samband med skeppsbyggeriet i Älvsborg: ”Och effter udi Vester götlandh vancker mykin groll väff, som till segell kan vara tiänlig, therföre see vij gärne, att i late tage någett utaff vår spannemåle, som vij liggandes haffve i Elffzborg och late therföre köpe och bestyre så mykin groll väff, som ther står till att bekomme och till segell tiäne kann”. Det framgår tydligt att Gustav Vasas främsta intresse låg i att få slitstarka segel till sina krigsfartyg. Kanske var det till fartyget ”Elefanten” som han ville ha speciellt bra segel. Gustav Vasa beordrade att det på fartyget skulle målas en elefant, ”den störste målaren kunde”. Elefantens första expedition 1560 gick till Älvsborg. Syftet med denna resa var att därifrån segla vidare till England där Erik XIV ämnade fria till drottning Elisabeth. Men på grund av Gustav Vasas död, en olycklig grundstötning samt att det nordiska sjuårskriget stod för dörren, fick den i all hast nyblivne kungen lägga sina amorösa planer på is.

Allt ”landsköp”, det vill säga handel på landsbygden, var vid denna tid strängt förbjudet och all handel skulle om möjligt försiggå i städerna. Allmogen hade dock rätt att ”fritt sälja eller bortbyta sin egen afwel eller därföre köpa sig egne nödwändighetsvaror”.

”Westgöthe-dräng”. Efter Nils Hufwedsson Dal (1690-1741)

Under 1500 och 1600-talen klagade emellertid allt oftare borgarna i städerna över, att bönderna idkade handel och överskred sina rättigheter. Av alla de förbud som utfärdades mot ”landsköp”, var större delen riktade just mot västgötarnas gårdfarihandel. Dessa å sin sida klaga över deras bygd var överbefolkad och ofruktsam och att de ingalunda kunde bärga sig endast genom jordbruk, utan var tvingade att fara omkring och sälja det som de själva tillverkat.

1621 såg konung Gustav Adolf ingen annan råd än att anlägga en stad inom området och ålägga bygdens befolkning att flytta dit och där bedriva sin handel, betala skatt och tull som andra handelsmän och borgare. De första åren kallades staden Torpa efter kyrkan, där den byggdes, men den fick snart namnet Borås, troligtvis efter fäbodaråsen, Bodaråsen, som låg nära den nya staden. Staden borgare fick tillstånd att saluföra sina varor var som helst i landet såväl på landsbygden som i städerna.

Alla, som bedrev gårdfarihandel, måste vara försedda med pass samt uppgift om att de betalt tull för sina varor. Till en början brukade prästerna utfärda passen, senare bestämdes att endast magistraten i Borås skulle ha rättighet härtill. Då man fann att denna bestämmelse ej efterlevdes, utan prästerskapet fortsatte att utfärda pass till sina resande församlingsbor, föreskrevs att befallningsmännen i de olika fögderierna i landet skulle skicka iväg de handlare som hade felaktiga pass.

Allmogen fick tillstånd att erlägga tullavgiften vid den tullplats, de först passerade på sin resa. Hade de så fått sina varor stämplade, fick de fritt färdas var som helst. Borås borgare betalade tullen där i staden.

Tack vare dessa tullavgifter och de listor som upprättades i samband med förtunningen vet vi vad knallarna hade i sina säckar under 1600-talet.

Det är en ganska rikhaltig sortering. De största posterna utgöras av vadmal, olika sorters lärft, stickade ullstrumpor och vantar samt band.

”Ett fruntimmer handlar band av en västgöte.” Oljemålning av Pehr Hilleström 1773. Nationalmuseum.

På 1800-talet börja bomullsvävnader bli allt vanligare i knallens förråd, även om vadmal och bolstervar fortfarande är viktiga varor. Linnelärft och linnedräll (en sorts prydnadsduk) medfördes alltmer sällan.

En stor del av dessa vävnader ha tillverkades inom Sjuhäradsbygden, men gårdfarihandlarna köpte även varor från andra håll, framför allt i Småland, Gotland, Skåne och Halland. Inom dessa områden såg man gärna knallarnas handel, eftersom man härigenom fick extra inkomster.

Det hemspunna ull- och lingarnet utgjorde i äldre tid råvaran och de många olika namnen på lärft visa hur noga man skiljde på finare och sämre kvaliteter. Mönsterna var inte alltför invecklade och framför allt ej av många slag. Hemvävnaden lönade sig inte, om man skulle hantera för många olika mönster och färger.

Säng med smalrandigt bolster

Bolstervaren var randiga och likaså klänningstygen, såvida de inte var enfärgade. ”Boråstäckena” var ”rosigt” eller mönstrat ”med fönsterrutor”, ”med blå stjernor” eller svarta ränder. I det här sammanhanget kan det vara intressant att konstatera att landets tillverkare av de finaste sängar och madrasser som går att få tag på använder ett mycket enkelt rutmönster bestående av bara två färger, blått och vitt.

Västgötaknallar. Detalj ur oljemålning av J. W. Wallander

En livlig skildring av tillverkningen av hästtäcken i Rångedala socken låter så här: ”Uti Rångedala socken på 1800-talet gjordes mycket hästtäcken av nöthår, som köptes av garvare. Där fanns knappast någon gård eller torp, utan man fick höra hur de låg på knä på sina logar och ”bösta” hår. Sedan var det till att spinna, och när garnet var färdigt togs vävstolen in, och man började väva täckena. Det var ett sådant hårrykande i var stuga, så de kunde knappast äta, för nöthåret rök i överallt. När täckena var färdiga, var det för dem, som ej hade häst att köra med, att bära dem in till Borås och sälja dem till Marbönderna, de större herrarna i Mark. En del begagnades till att packa vävnader i, och en del såldes ända uppåt Stockholm och städerna både till att packa varor i och till hästtäcken.”

I Laholm köpte knallarna strumpor även om de inte var helt perfekta: ”Strumporna tillverkas förnämligast i Laholms stad och Fögderi, men äro ej af fullkomligaste egenskap. Starkt valkade och tvättade med såpa hafva de ett någorlunda vackert utseende, men äro hvarken fina eller varaktiga. Garnet blifver vid spinningen ej nog hårt snodt och stickorna äro grofva, hvaraf maskorna blifva för stora.”

I Fjärås däremot köpte de lärft (tätvävda tyger i tuskaft, främst vita linnetyger, men även bomullstyger): ”lerfter och blaggarn, vadmaln och Fittro, det är sådan väf, som har linne varp och ylle inslag”. Dessa tyger såldes till Göteborg och till Borås borgare. Från Fjärås tog knallen även med ”figgar”, det vill säga spunnet och uppvarpat garn, som de lät vava i Marks härad.

En häst som ”klövjats”

Knallen färdades oftast till fots, men så snart tillgångarna medgav skaffade han sig häst. Antingen ”klövjades” (spändes fast på ett lastdjur, vanligtvis häst) varorna eller hade han en vagn. Resorna ha varit ganska väl ordnade. Redan Nils Hufwedsson Dal talar i början på 1700-talet om hur bönderna årligen samlades på ”Wal-borgsmässiodagen” för att besluta vilka orter var och en skulle besöka under året. Man gjorde två eller tre resor om året, och ofta for man i stora sällskap i ”flock och farnöte”. När en viss landsbygd skulle förses med varor upplöstes flocken, och var och en fick ett mindre område, där gård efter gård besöktes.

På 1820-talet beräknas att resehandeln utövades av 6- eller 700 hemmansbrukande bönder. Därtill kom Borås borgare, säkerligen också ett stort antal, i synnerhet som de förmögnare handelsmännen ej reste själva utan skaffade sig så kallade resebetjänter. Enligt klagomål från Västerås 1773 överväldigade knallarna staden med sina varor och utgjorde en fara för dess egen handel.

Ännu i mitten av 1800-talet var det ej ovanligt att i Dalslands västra trakter finna 6 till 8 västgötar på en gång ta härbärge i en och samma by.

”Rångedala-knallen” Oskar Johansson

De flesta knallarna kom från Ås, Marks och Kinds härader. Det var den verkliga knallebygden. Kände man knallens hemvist, nämnde man honom efter gården eller socknen, där han hörde hemma. ”Lutebo-knallen” var från Lutebo, en gård i Södra Björke, Gäsene härad, och ”Blidsbergs-knallen” var från Blidsberg i Redvägs härad. En vida känd knalle var på sin tid ”Rångedala-knallen”, vilken enligt namnet hörde hemma i Rångedala i Ås härad. Rångedala och Toarps socknar var för övrigt hemvist för ett stort antal knallar.

Ordet knalle uttalas av äldre personer i bestämd form som ”knael”, t.ex. ”Kälonga-knael” (Källunga-knallen).

”Sked-knallen” Anders Persson, född på Björkhem i Bollebygd 1834. Foto Vänersborgs museum

Skålknallen Anders Persson föddes på Björkhem i Bollebygd 1834. Han försörjde sig som hemslöjdare och gårdfarihandlare. När 49 års arrendet på Björkhem gick ut, uppförde Persson fastigheten Nässlehult, även kallad ”Nissaråsen”, och bröt den första torvan till den nuvarande odlingen år 1878. Anders Persson var den sista kvarlevan av det gamla knalleskrået i Bollebygds härad.

Man brukade även omnämna knallen med ett namn, som erinrade om arten av hans handel. En ”finknalle” var en knalle som gick omkring med sidendukar och andra finheter, en ”tuknalle” handlade givetvis med tyger och en ”skeaknalle” med vävskedar, skedkrokar och skyttlar. Det var mest smålänningar som gick med den handeln, ty vävskedar var deras specialitet. ”Skålknallen” handlade med smöraskar, skruvaskar, kryddosor och andra findon i slöjdväg. ”Fataknallen” var närmast en kringvandrande hantverkare. Man skiljde nämligen mellan skål- och fataknallar. En knalle som kom ofta, kallade man ”vardagsknalle”. Hans varulager bestod av tråd, nålar, knappar, strumpstickor och annat småkram, som man hade användning för i de flesta stugor. Följaktligen kunde en sådan knalle hålla sig på ett mindre område. Vardagsknallen förde billiga varor, billiga i inköp och billiga i utförsäljning. Gick det ut med en ”storknalle”, brukade han slå sig på dylik småhandel.

Knallarna hade sina ”struk” (stråk), det vill säga bestämda vägar, som de följde år efter år. De visste rätt väl, var de hade sina kunder, och kunderna å sin sida visste, vid vad tid de kunde vänta den eller den knallen. De väntade med sin handel, tills den knalle kom, som de brukade handla av. Det var inte lönt, att någon annan försökte tränga sig emellan. När knallen så en vacker dag steg in i stugan, avstannade allt arbete. Alla ville vara med om att beskåda hans varulager. Knallen hade även åtskilligt att berätta, och för det mesta var han munter och glad och skämtade med folket i stugan. Han var väl medveten om, att det goda humöret inverkade på köplusten. Ingen stuga var för ringa för honom, och ingen för fin. Vart han kom, var han välkommen, särskilt storknallen.

Gårdfarihandlare med häst och vagn, sams tre finklädda damer. Foto SLS arkiv

I prästgårdarna gjorde knallen nästan alltid goda affärer. Han började så vackert med pigorna i köket, så kom prästfrun och slutligen prästfar själv, men då brukade knallen få flytta in sitt varulager i kammaren innanför köket, medan man besåg och beslutade sig.

Från Skarstad, söder om Vara, berättas, att ”Blidsbergs-knallen” kom regelbundet två gånger på året, nämligen höst och vår, och då gjorde man affärer lite till mans, ty den knallen hade stor sortering och rejäla varor, så att den kunde man lita på. Det var en präst i Skarstad, som hette Ridderbjelke. Han brukade alltid ta sig en pratstund med ”Blidsbergsknallen”, då denne kom på besök. Knallen var kvick och slagfärdig, och det tyckte prästen om. Han bjöd nog till själv också, men knallen var värst. Se, den gjorde ingen svarslös, vara vem det vara månde.

Skulle så vara, att man saknade pengar, när knallen kom, gav han kredit till nästa gång. En minnesgod man i Hudene berättar, att en finknalle en gång kom på besök i hans hem. Modern hade god lust att köpa sig en ny schal.

”Men det får la vara”, sa hon, ”för far är inte hemma i dag, och jag har inga pengar.”

”Gör ingenting”, sa knallen, ”du får betala mig nästa gång jag kommer häråt”.

Mannen berättade då att modern köpte schalen. Ingen som helst anteckning förekom. Nästa år vid samma tid kom knallen igen.

”Det var bra att I kom”, sa mor då, ”så jag får betala min skuld. Hur mycket var det nu igen?”

Knallen nämnde summan, och det stämde. När han fått pengarna, stoppade han ner dem i pungen och knäppte igen med ett visst eftertryck. Det gjorde ett ”smällanne” i låset.

”Seså”, sa han, ”nu är det betalt.”

Gårdfarihandlare med häst och vagn

En och annan tygknalle bar sina varor, men de, som kommit sig litet före, reste omkring med häst och vagn. Så var fallet med de knallar, som brukade besöka marknaderna. De kom i god tid och stannade vanligtvis även ett par dagar efter marknadens slut, medan de gjorde affärer med folket på orten eller i någon närbelägen bygd. Kunde de inte sälja kontant, borgade de bort tygerna. Men sedan gällde det att inkassera nästa gång, de kom på besök.

Om dessa knallar förde några anteckningar är ej känt, men i så fall var de av det knapphändiga slaget, ty i allmänhet var det si och så med skrivkunnigheten. En och annan hjälpte sig med tecken och bilder. Härpå syftar följande talesätt:

”Pengarna stämmer”, sa’ knallen, ”men skägget stämmer inte.”

En bonde hade satt sig i skuld hos en tygknalle, som ovan är berättat. När nästa års marknad kom, anmodade bonden sin bror att uppsöka knallen och betala skulden, vilket han också gjorde. Knallen räknade pengarna och konstaterade, att dessa stämde med skuldens storlek, men när han betraktade mannens skägg, stämde detta inte med hans anteckning, och det kunde det inte heller göra, eftersom mannen som betalade inte var samma som köpt varorna av honom. De flesta knallar klarade sig fint utan anteckningar av vare sig det ena eller andra slaget, tack vare ett utomordentligt gott minne.

I allmänhet rådde förtroende mellan knallen och hans kunder, ett förtroende som grundade sig på ärlighet och redbarhet å ömse sidor. Detta framgår bland annat därav, att samma knalle kunde återkomma år efter år. Om han gav kredit, förekom dock ej, att han utkrävde mer, än som var överenskommet, och var skulden betald, kunde man vara trygg för att inte bli krävd på nytt. En och annan skälm förekom naturligtvis, men i det stora hela var knallen en rättskaffens man, fast nogräknad, ytterligt nogräknad.

Gårdfarihandlare Bild Foto Erik Hägglund SLSs arkiv

När gårdfarihandlaren rastade i stugorna, brukade han kela med katten och smeka den. Hoppade katten då upp och satte sig på påsen, myste knallen så gott, ty katten förde tur med sig; då kunde knallen räkna med god omsättning och goda affärer i fortsättningen. Kattmöte till exempel i dörren eller på trappan, var också bra, men mötte hönsen, eller om de kom fram till trappan, medan knallen var på besök, varslade det om otur.

Första pengen, som knallen fick in för dagen, kallade han för ”hannsöl”. Den spottade han på, innan han stoppade den i pungen. Eller han gjorde kanske bara ett ”sjuane”, det vill säga en stark utandning på den. Sak samma. Kom man inte överens om priset, lät knallen pruta med sig under förevändning:

”Ja slår å, bara ja får gott hannsöl!”

När knallen var färdig med sin handel och kom på tu man hand med husbonden, frågade han, om det inte skulle vara ”lite vitt” eller en bit ”makurja”, d.v.s. arsenik. Var det då så, att husbonden var utan, tog han vanligtvis tillfället i akt och köpte, men den affären fick ske i tysthet och utan åsyna vittnen. Med en smula arsenik satte bonden hull och kurage på sin häst, och med lite arsenik kunde han pigga upp sig själv. Den användes alltså som medicin för både folk och fä. Man var väl förtrogen med vilken dosis man skulle ge eller ta, men arseniken var också anledning till många olycksfall och giftmord. Det blev stor saknad bland bönderna, när knallarna slutade och man inte längre kunde skaffa sig litet arsenik som förr.

Skedar gjorda av horn

Till gruppen gårdfarihandlare torde man även få räkna en del kringvandrande hantverkare. En sådan var ”hornskemakarn”. Han kom och stannade några dagar här och några dagar där, medan han tillverkade skedar av horn. Dessa skedar kunde vara både välformade och vackra men kunde ej användas för varm mat, ty då miste de formen. De flesta föredrog nog träskedarna framför hornskedarna även för smakens skull. Dessutom tillverkades åtskilligt annat av horn, såsom ”hornbolla” (bollar, dryckeskärl för brännvin), ”kakehorn”, ”fjälehorn”, som användes då man ”fjäla” eller stoppade korv, ”skekroka” (skedkrokar), som användes då man trädde ”skea”, det vill säga satte upp väv, kruthorn med mera. Hornskedmakaren brukade föra med sig ett litet lager av sådana varor till försäljning och var alltså även handlare.

En svegsvarv

Till de kringvandrande hantverkarna hör vidare ”fataknallen”. Som jag redan erinrat om, är denne knalle ej att förväxla med skålknallen. Denne senare tillverkade sina skålar och askar i egen verkstad; han var finslöjdare. ”Fataknallen” åter var grovslöjdare. Han tillverkade skålar och fat för hushållsbruk av virke, som beställaren själv fick skaffa fram. Hans svarv var av enklaste slag, en så kallad svegsvarv. Den var ej tyngre, än att svarvaren kunde föra den med sig. Ämnet till skålen eller fatet bragtes att rotera medelst ett kring spindeln lindat rep, vars ena ände var fäst vid en trampa och den andra vid en sviktande stång eller sveg i taket, därav namnet svegsvarv. Ämnet, som skulle urholkas, rörde sig alltså fram och åter. När det gick rätt, fick svarvaren passa på att ta en kasa med sitt järn.

”Fataknallen” höll med förkärlek till ute på slättbygden, ty här fanns gott om pil, ett virke som var lättarbetat och som lämpade sig särskilt väl för tillverkning av större fat. Här fanns även gott om spannmål, en vara som svarvaren liksom alla andra var i behov av. Rätt vanligt var att han lät betala sig in natura på slättbygden. Fick han samma fat, som han holkat ur, fyllt med råg eller korn i råge, var han tillfullo betald för sitt arbete.

Även bland träskomakare fanns en och annan, som vandrade omkring med sina verktyg och tillverkade träskor på särskild beställning i gårdarna.

Till samma grupp kan man även räkna ortens smeder, vilka sålde sin tillverkning antingen själva eller genom särskild försäljare.

Fram på sommaren, när vårbruket var överståndet, kom slipstensgubba, som körde omkring med slipstenar och brynen. Det var en gubbe, som körde omkring med slipstenar och brynen.

”Köp en harssten å mäk i da”, sa gubben, ”för dä ä bara sju mil kvar å harsstenabarjet!”

Och det var klart, då passade gubbarna på och köpte.

Äldre kvinna vid spinnrock

Även många kvinnor ägnade sig åt handel. Under senvintern och förvåren satt de i sina vävstolar och vävde, och när det blev varmt och gott väder, tog de sig en tur uppåt slättbygden och sålde vad de tillverkat. Det var emellertid inte fråga om särskilt långa vägar eller större affärer. Dem hade de manliga försäljarna hand om.

Dalkulla som gör hårarbeten

Så var det dalkullorna. De följdes alltid åt två och två. Deras varulager bestod av förklädstyger med tjocka och granna bårder, linnedukar, linnetråddockor, spetsar och band. Dalkullornas handel hade alltså en viss motsvarighet till finknallens. Deras specialitet var emellertid hårarbeten, såsom broscher och klockkedjor. Ville någon beställa ett dylikt arbete av eget hår, gick det an. Då stannade kullorna ett par dagar i gården. Om en flicka till exempel ville skänka sin fästman en klockkedja, borde den förstås vara av hennes eget hår. Gåvan blev då ett kärt minne och ett bevis på uppoffrande kärlek och tillgivenhet. Om dalkullorna berättas vidare, att de var lätt igenkännliga på sin säregna dräkt. De hade gott anseende, ty de handlade rätt och ärligt med folk.

Johan Mood, född 2 september 1848 i Källunga, vallpojke, dräng, knalle och soldat

”Käppen och säcken och kakan på fläcken”, lyder ett gammalt talesätt, stundom med tillägget: ”sa han som gick och tiggde”. Det var emellertid inte bara tiggaren, som fick sin kaka tack vare säcken, utan detsamma kan sägas om mer än en småknalle, ty i svåra tider blev det ofta säcken eller knallarepåsen, som räddade fattigt folk från arbetslöshet med åtföljande bettleri. Ännu på gamla dagar bjöd det gubben Mood emot att knacka på dörren, innan han steg in på främmande ställen, men medveten om vad som var sed och skick, brukade han säga: ”Se ja höstar inte, för ja ä ingen bettlare”. Johan Mood var född i Källunga 1848 och tillhörde en gammal soldatsläkt. Hans far och farfar tjänade vid Gäsene kompani av Älvsborgs regemente, och hans farfars far, som bar namnet Lilja, tillhörde på sin tid Västgöta ryttare. Under uppväxtåren hjälpte Mood till med att valla Källunga bys boskap. Under 1860-talet tjänade han som bonddräng på slättbygden, men på grund av svår missväxt år 1868 blev han, liksom så många andra unga män och kvinnor, uppsagd från sin tjänst. Han slog sig då på gårdfarihandel under ett par år. År 1870 tog han värvning och blev soldat. Några år senare erhöll han därjämte tjänsten som extra bevakare av ett område på Älvsborgs Edsmären.

I Moods ungdom var det endast sådana, som gick och tiggde, som måste ge sig tillkänna medelst knackningar på ytterdörren. Ville husmodern av barmhärtighet be tiggaren stiga in, var det så, varom inte fick han stå utanför, tills han fått sin allmosa. Inte så knallen. Han kunde med heder stiga inom var mans dörr med sin påse, även om han endast gick med litet småhandel; han behövde inte bösta för sig, innan han steg in.

Mood hade själv gått med knallarepåsen i sin ungdom, därtill nödd och tvungen på grund av arbetslöshet och svår tid. Även hans fader hade tidvis försörjt sig på detta sätt. När Mood nämnde ”käppen och säcken”, talade han alltså av erfarenhet. Det var alltid med muntert sinne och glad uppsyn han citerade orden i fråga. Här följer hans egen berättelse från de år han ”jeck mä knall”.

Men så kom år sextioåtta med sin svåra missväxt. Både på herrgårdar och bondställen gjorde man indragningar beträffande tjänstefolket. Där man haft två drängar, nöjde man sig med en. Och likadant med pigorna. Det återstod i de flesta fall intet annat för dessa än att återvända till sina hem, hur små och fattiga dessa än var. På Björksäter, där jag tjänte, vart det också indragningar. Eftersom jag var yngst och kommit sist i tjänst, blev jag uppsagd till avflyttning. Att söka ny drängtjänst var inte tänkbart, om man också erbjudit sig att tjäna för bara maten, utan nu gällde det att tills vidare slå sig fram på annat sätt.

Hemkommen skaffade jag mig sex alnar ”blaggarnslärft”, (blångarnslärft, grov tvåskaftad linneväv av handspunnet blångarn, som är ganska kortfibriga, men spinnbara lintågor, blånor, som blir över vid linberedningens häckling och vid hampberedning) och sydde mig en knallarepåse. Den hade som alla knallarepåsar två bottnar och sprundet på mitten. För sparda slantar köpte jag mig så ett lämpligt varulager: spetegånga, sunåla, stoppenåla, lonåla (användes för säck- och annan grövre sömnad), suringa, sulspett, hakaringa (på varje ring fanns 25 hakar och lika många hyskor), knappnåla, hårnåla, hårkamma, bånn (band) och linnetrådocker, sådant, som en knalle ovillkorligen måste vara försedd med, om han skulle ha utsikt till affärer. Den begärligaste varan var emellertid kaffe, en vara som ingen knalle tidigare försökt sig på.

I det stora hela uppehöll jag mig i socknarna mellan Lidköping, Skara och Vara, såsom Fyrunga, Jung, Skarstad, Önum, Öttum, Saleby och Skallmeja. Bortsett från järnvägsstationerna var det den tiden ytterst få handelsbodar på den egentliga landsbygden. I Algutstorp i Edsvära och Sika i Larv fanns de enda bodarna mellan Skara och järnvägsstationen i Fåglavik. På många andra vägar kunde man färdas mil efter mil utan att träffa på en enda bod. Det var alltså inte underligt, att mororna passade på att förse sig med några lod kaffe, när tillfälle bjöds, men några stora inköp var det inte fråga om vare sig här eller där. Var det så, att kunden inte hade pengar, tog jag ull eller lin i utbyte. Det var gångbar vara och lätt att omsätta i penningar på annan ort.

Den, som sålde kaffe, måste naturligtvis även tillhandahålla socker. Den tiden användes uteslutande kaksocker, fyra olika kvaliteter förekom, vilka man skilde åt genom en i kakan inpressad bokstav: A, B, C och. D. A var bäst, jag förde i regel endast bästa sort, och då räckte det med den.

Ävenså förde jag kryddor: kryddpeppar, skarppeppar, anis, fänkål, ingefära, nejlikor, lakrits m.fl. Den tiden fanns det rejäla kryddor. Hade en kryddhandlare varit inne i stugan med sin låda, så luktade det kryddor hela den dagen ut om inte längre. Vad har de nu för kryddor? Bara skräpet. Och så billiga kryddorna var den tiden, bara 3 öre lodet jämnt över, vilken sort som än behagades.

Varorna inköptes i Göteborg och fraktades på järnväg till någon station på den då nyss fullbordade järnvägen Herrljunga—Vänersborg, vanligtvis Vara eller Vedum. Sedan var det inte svårt att få sändningen vidare till den bygd, där jag för tillfället uppehöll mig, genom att vidtala någon bonde, som forade. spannmål till stationen ifråga.

Kom jag in på något ställe, där de såg sura och trumpna ut, stämde jag upp knallarevisan.

”Se go’ dag, kära mor, ska hon handla i dag? Bästa priset, det vet hon jag har.

Jag har nålar och bånn, sölkedukar därte, alla rara, det ska hon få se.

Se, kunde man inte roga folket, fick man ingenting sälja. När jag sedan tog min påse på ryggen och gick vidare, sjöng jag en annan visa.”

Om det lönade sig att gå med handel?

Ja, om jag bara fortsatt med det, så hade jag kanske suttit som rika karlen nu på gamla da’r. Det var många, som i likhet med mig började med lite knall och som med tiden vart rika som troll. Bara de kom sig lite före, kastade de påsen och slog sig på annan handel, som gav bättre vinst, och så undan för undan. Visserligen blev det ingen stor omsättning med påsahandel, men omkostnaderna var också små, och en levde billigt.

Så långt Johan Mood. År 1870 tog han ”knektapenga”, och därmed upphörde han med sin gårdfarihandel.

Den västgötska knallen fyllde en viktig funktion under ett par hundra år från det att Gustav Vasa ville få stopp på den ohämmade handeln av kringstrykande knallar genom att skapa staden Borås. När gemene man fick lättare att förflytta sig längre sträckor kunde han söka upp den handlare han ville och därmed dog knallandet ut.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 9

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

THE EGG POD

KOMPAKT. KOMPLETT. KOMFORTABELT.

Ett  komplett hus på 28 m2: sovrum, badrum, kök och vardagsrumsdel med bäddsoff.

Huset levereras hem till dig komplett med allt: möbler, smart-TV, kök, badrum, smart tvättmaskin…

Bara anslut el, vatten och avlopp och börja njut av friheten.

www.umanz.eu

info@umanz.eu

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du beställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA”. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du beställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA". Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

ANVÄNDARVILLKOR FÖR APPEN

Läs dessa villkor noggrant innan du använder appen  ("tjänsten") som ägs och drivs av Rolf Lundqvis ("oss", "vi", "vår").

Användarvillkor

Vi kommer att tillhandahålla deras tjänster till dig, vilka är föremål för de villkor som anges nedan i detta dokument. Varje gång du besöker den här appen, använder dess tjänster eller gör ett köp accepterar du följande villkor. Det är därför vi uppmanar dig att läsa dem noggrant.

Integritetspolicy

Innan du fortsätter att använda vår app rekommenderar vi att du läser vår sekretesspolicy angående vår insamling av användardata. Det hjälper dig att bättre förstå våra metoder.

Upphovsrätt

Innehåll som publiceras i den här appen (digitala nedladdningar, bilder, texter, grafik, logotyper) tillhör Rolf Lundqvist och / eller dess innehållsskapare och skyddas av internationella upphovsrättslagar. Hela sammanställningen av innehållet som finns i den här appen tillhör Rolf Lundqvist, med upphovsrätt till denna sammanställning av Rolf Lundqvist.

Kommunikation

Hela kommunikationen med oss ​​är elektronisk. Varje gång du skickar ett mejl till oss eller besöker vår app kommer du att kommunicera med oss. Du godkänner härmed att ta emot meddelanden från oss. Om du prenumererar på nyheterna i vår app kommer du att få regelbundna e-postmeddelanden från oss. Vi kommer att fortsätta att kommunicera med dig genom att publicera nyheter och meddelanden i vår app och genom att skicka e-post till dig. Du samtycker också till att alla meddelanden, avslöjanden, avtal och annan kommunikation vi tillhandahåller dig elektroniskt uppfyller de juridiska kraven som sådan kommunikation ska vara skriftlig.

Tillämplig lag

Genom att besöka den här appen godkänner du att lagarna i vårt land, utan hänsyn till principerna för konfliktlagar, kommer att styra dessa villkor, eller någon tvist av något slag som kan komma mellan Rolf Lundqvis och dig, eller dess affärspartners och medarbetare.

Tvister

Varje tvist som på något sätt är relaterad till ditt besök i den här appen eller till produkter du köper från oss ska skiljas av staten eller federala domstolen i vårt land och du samtycker till exklusiv behörighet och plats för sådana domstolar.

Kommentarer, recensioner och e-post

Besökare kan lägga upp innehåll så länge det inte är obscent, olagligt, ärekränkande, hotande, kränker immateriella rättigheter, invaderar integritet eller skadar på annat sätt för tredje part.

Innehållet måste vara fritt från programvaruvirus, politisk kampanj och kommersiell uppmaning.

Vi förbehåller oss alla rättigheter (men inte skyldigheten) att ta bort och / eller redigera sådant innehåll. När du lägger upp ditt innehåll ger du Rolf Lundqvis icke-exklusiv, royaltyfri och oåterkallelig rätt att använda, reproducera, publicera och modifiera sådant innehåll över hela världen i alla medier.

Licens- och platsåtkomst

Vi ger dig en begränsad licens för att få tillgång till och göra personlig användning av denna app. Du får ladda ner den men inte missbruka den.

Användarkonto

Om du är ägare till ett konto i den här appen är du ensam ansvarig för att sekretessen för dina privata användaruppgifter (användarnamn och lösenord) bibehålls. Du ansvarar för alla aktiviteter som sker under ditt konto eller lösenord.

Vi förbehåller oss alla rättigheter att avsluta konton, redigera eller ta bort innehåll och avbryta beställningar efter eget gottfinnande.

Dessa villkor uppdaterades den 28/4 2021