BALLARNA
Knalle med säcken över ryggen Foto Severin Nilsson vid förra sekelskiftet
ill gruppen gårdfarihandlare får man räknades även de så kallade ”ballara”. Det var utbor, som reste omkring på slättbygden med brännvin och köpte upp varjehanda, såsom vax, talg, ull, lin, borst, fjäder, tagel, skrot, ben och lump med mera.
En del av de här kringstrykande handlarna gick till fots, men de flesta reste omkring med häst och vagn. Dessa handlare motsvarade alltså närmast vad vi numera kallar skrot-eller lumphandlare. Det vanligaste var att man bytte brännvin p ena sidan mot andra varor, som var mer av brukskaraktär. ”Ballarna” ägnade sig åt sådan tvivelaktig handel som ingen ärlig och hedersam affärsman ville befatta sig med, och ”balle” betraktades närmast som ett öknamn eller skällsord.
Sked-Kalle i Bollebygd. Foto Vänersborgs museum
Om ordet har något samband med Ballebo, d.v.s. Bollebygd, är ovisst. Möjligt är att en och annan balle kom därifrån, men de flesta kom från andra bygder. ”Brännvinsballa” kom så gott som uteslutande från Gäsene och då närmast från trakterna runt Nårunga, där hembränningen florerade fritt, och ”Fjäreballa”, det vill säga sådana som handlade med fjäderfä, från Ås härad. ”Ballarna” hörde alltså, liksom knallarna, hemma i olika delar av Utbygden; dock är att märka, att ingen ”knalle” ville likna sig vid en mindervärdig ”balle”.
Från Längjum berättades det: ”Det var en gubbe, som de kallade ”Karia-ballen”. Han drog omkring med en kärra och köpte upp ben och lump, och den affären finansierade han med varjehanda ”småkrafs”, såsom lakrits till barnen, synålar, stoppnålar, strumpstickor och dylikt, men inte var det någon heder med den gubben. Den drev de med och gjorde sig löjliga över.”
Knallen Oskar Johansson från Klockaregården Rångedala Foto 1893
En uppköpare, som återkom år efter år, var ”Fjäreballen”. Han kom fram i november, när man slaktat gässen. Kunde han få byta sig till fjäder mot brännvin, såg han det naturligtvis helst. ”Ballarna” körde ut med brännvin och hem med andra varor. På så sätt gjorde de sig dubbel förtjänst.
På gården Ryagärde i Ornunga socken bodde i början på 1800-talet Lars Svensson, som kallades ”Balla Lars” just för att han gick omkring och ”ballade” mindervärdiga varor.
Strax nordost om Herrljunga finns det ett berg som kallas Ballaberget, måhända samlades ”ballarna” här för att vila ut på sina resor.
På slättbygden hade de gott om fjäderfä, där fanns både höns, ankor och gäss. När hösten kom, begav sig en del gubbar dit och köpte upp fjäder. De gick från ställe till ställe, och när de fått en säck full, hyste de in den någonstädes, tills de var färdiga med den sortens handel, vanligtvis fram i början av december. Då kom gubbarna med stora ”fjärelass”, säck intill säck och säck på säck, som de körde till Borås eller Ulricehamn.
Gottfrid Sjölin, Hössna, var en vandrande handelsman
Att ”ballarna” var andra sortens knallar framgår av följande berättelse från Vedum:
”Det var en tocken dära balle, de kallade, som hade en bly-kula i kolven på sitt lobesman. Den kunde han ta ut och stoppa in, allt eftersom det passade sig. Det var ingen som såg eller märkte det, för gubben var hannafärdig. På så sätt kunde han väga sig till fördel, antingen han köpte eller sålde.
Jo, som sagt, det var krånga gubba (sluga och beräknande män), de som reste omkring. Såg en inte upp med dem, så vart en lurad.”
”Ballarna” var kanske inte de ”ballaste” handlarna på socknen men idag är det nog många som vill vara bland de ”ballare” i flocken, och ”ballarna” hör definitivt till de ädlaste delarna på en man, i alla fall i vissa delar av västra Sverige.