EN DÖD MAN VRICKAR PÅ FOTEN

Drottning Kristinas kröningståg i oktober 1650

Frälsebonden Jon Andersson i Ljustorp, mitt emellan Falköping och Skara, och hans son Per var kallade att vittna inför rätten en varm skön sommardag 1650, bara ett par månader innan drottning Kristinas skulle krönas till drottning i en av de pampigaste ceremonierna Sverige någonsin hade sett.

Anledningen till förhöret var att man påträffat en död kvinna som ingen i bygden kände till eller visste var hon kom ifrån, hemma hos bonden. Vid utfrågningen hävdade Jon att åtta dagar tidigare hade han hört hur en tjuv försökte bryta sig in i förstugan och sen kammaren hemma hos dem genom att krypa in under syllen. När han upptäckte att någon tagit sig in i kammaren gick han ditåt och försökte öppna dörren in till rummet, men kunde inte få upp låset, eftersom personen på andra sidan höll emot. Med sina yttersta krafter lyckades han dock tvinga upp dörren och såg då att det stod en person bakom denna eftersom fötterna syntes under dörren. Han stötte på personens tå med sin yxhammare samtidigt som hans hustru kom till undsättning med tända ljus, men inkräktaren blåste emellertid ut dessa så fort hustrun kom fram till dörren. Personen bakom dörren lyckades då slå igen dörren och låsa denna från insidan. Hustru gick då för att hämta nya ljus.

Jon Andersson tog sig upp på taket för att se om personen tagit sig ut i förstugan. Även sonen Per hade väckts av uppståndelsen och kom till gärningsplatsen efter att ha lämnat hustrun Berta i sängen i stugan bredvid som de bodde i.

Fadern kom ner från taket och med gemensamma krafter fick de åter upp dörren. De såg en kvinna liggande på golvet som om hon låg på lur. De drog ut henne ur rummet och över kammartröskeln och in i förstugan. Där upptäckte de att kvinnan tagit livet av sig genom att linda ett tygstycke två gånger om halsen. Hon var fullständigt livlös förutom att ena foten vickade lite grann. Därefter vågade eller ville ingen av dem röra den till synes döda kvinnan. Hon fick ligga kvar på platsen dit de släpat henne och där låg hon fortfarande kvar, men nu hade det gått så lång tid sedan hennes död att hon börjat stinka vedervärdigt.

Nämnden fortsatte sina förhör med Jon och Per var för sig och upptäckte då att deras berättelser inte stämde överens med varandra. Rättskiparna fattade genast misstankar om att Jon Andersson själv hade slagit ihjäl kvinnan och sedan fått de andra att bekräfta hans lögner.

Häradsrätten i Ljustorp 1905

Häradsrätten uppmanade därför Jon att svära en ed och värja sig mot anklagelsen att han var skyldig till mordet, men det varken ville eller kunde han.

Efter rättens överläggningar meddelade man att man inte kunde fälla bonden, eftersom hans dråp hade skett på en kvinna som just blivit ertappad med ett inbrott och på sin egen brottsplats. Därför friades han och dråpet dömdes ogillt. Enligt rätten sade både Guds lag och Edsöresbalken (lagar mot speciellt grova brott) samt Tjuvabalken att inbrottstjuven fick skylla sig själv.

Norra sidan om på kyrkogården var den sämsta och där stod gravarna mycket tätare

Å andra sidan fäste nämndemännen stor vikt vid att Jon Andersson hade ljugit inför rätten och försökt vilseleda dem, varför man befallde att hans kristna tro skulle undersökas. Slutligen beslöts att Jon Andersson skulle se till att den mördade kvinna kom i jorden snarast möjligt och att hon skulle begravas norr om kyrkan, men innanför kyrkogårdsmuren. Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre. Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats.

Målet skulle dock prövas av Göta Hovrätt och denna kom fram till att Häradsrätten inte hade genomfört rättegången så ”granneligen som vederbordes”.

Häradsrätten fick därför bakläxa och tvingades undersöka fallet mycket mer samvetsgrant.  Bland annat hade rätten inte försökt ta reda på vem kvinnan var och vad hon kom ifrån. Vid den nya rättegången fann man att hon något tidigare hade stulit en del saker i Borås. Likaså kunde några Skarabor intyga att det där i staden hade funnits en kvinna som lämnade sina två barn ifrån sig, men när man hade frågat det äldsta barnet var deras moder befann sig, fick de till svar att hon hade blivit dräpt i ett visthus samt att de hade haft sitt tillhåll norr om Skara i ett litet torp, som kallades ”Blinde-Bengts” torp.

Vidare undersöktes hålet i syllen genom vilket hon påstods ha krupit in i huset. Detta befanns vara ganska litet men eftersom kvinna var small ansåg rätten att det kunde varit möjligt för henne att ta sig in i huset den vägen.

En annan fråga var vad det kunde finnas i kammaren som kvinnan ville stjäla. Svaret de fann var att föregående vår hade det varit inbrott hos Jon Anderssons son Per Jonsson, varefter han hade flyttat bort allt av värde ur sin visthusbod, som stod avsides på gården, till just denna kammare. Däremot hade inbrottstjuven bara tagit ner 2 smöraskar från en hylla och ställt dem på en släde. I övrigt var all mat på sin plats.

Rätten undrade nu också varför Jon inte hade låtit sina grannar se kroppen strax efter dådet. På detta svarade Jon Andersson att de faktiskt hade skickat efter två karlar, Arvid i Jutatorp och Lars i Bogstena, men de synade henne inte ingående eftersom de trodde på Jon Anderssons berättelse att hon hade tagit livet av sig själv. De menade att bara bödeln Jon Månsson i Kvänum var lämplig att undersöka henne, samt Joakim i Holmängen som av en händelse råkade komma dit till gården om morgonen därefter, varför han ombads syna henne samtidigt som Jon Andersson berättade sin lögnaktiga historia.

Hovrätten i Stockholm 1619. Den äldsta bilden av en svensk rättegång

Göta Hovrätt beslöt att de personer som var närvarande när mordet skedde, skulle förhöras särskilt noga och dras vittnesmål nedtecknas ytterst väl och tydligt.

Först berättade sonen Per Jonsson att om aftonen när hans fader Jon Andersson hade lagt sig och sovit en stund så skulle även hans syster Ingeborg Jonsdotter gå och lägga sig i kammaren, men kammarens dörr var upphängd på axlar som knarrade högt när den skulle låsas upp. Då märkte hon att det prasslade utanför väggen i humlegården och blev alldeles förfärad, så hon gick in igen och berättade allt för sin moder. Tillsammans lyssnade de en stund om de kunde höra fler ljud som visade ifall det var en tjuv i närheten. Då hörde de åter att någon rörde sig. Genast väckte hon sin man Jon Andersson och deras son Per Jonsson som sov tillsammans med sin hustru i ett annat hus. Innan sonen hann komma, hade Jon Andersson och hans hustru redan fått upp dörren en gång, men hon som var innanför hade skjutit igen dörren på nytt, samtidigt som modern gått och hämtat ljus. Med gemensamma krafter, så snart Per kommit dit, lyckades de få upp dörren för andra gången, men då föll kvinnan innanför omkull och rörde bara lite på foten. Försiktigt vände de på henne och bar ut kvinnan genom dörren. Då först märkte de att det satt ett band om halsen, varefter de inte rörde henne mer.

Nästa som förhördes var Jon Anderssons hustru Elin, som hade samma berättelse men som kunde säga att bandet som var lindat om halsen även var virad två varv runt handen, men strax därpå sade hon att den var lindad två varv runt halsen och en gång runt handen.

Efter henne förhördes Per Jonssons hustru, som också hette Elin, och hon berättade samma som sin man. Därefter förhördes dottern Ingeborg Jonsdotter, som upprepade sin berättelse, med undantag av att hon påstod att fadern Jon Andersson gick med in i stugan när kvinnan hade blåst ut ljuset, medan de andra påstod att han genast hade gått upp på taket.

Guds straff

I oktober 1651, ett år och tre månader efter mordet, fattade Göta Hovrätt sitt slutgiltiga beslut, men då Jon Andersson hade dött i mellantiden, blev Hovrättens beslut att det var Gud som skulle få utdöma Jon Anderssons straff.