TYRANNEN I LARV

Prästgården i Larv med kyrkan i bakgrunden. Foto Falbygdens museum

Larvs socken i Västergötland ingick i Laske härad och är sedan 1971 en del av Vara kommun. Den numera lite luggslitna och sömniga byn ligger en och en halv mil sydost om Vara. Från en hög kulle övervakar kyrkan de omgivande grönskande ängarna.

På kyrkogården i Larv finns en ståtlig gravhäll från 1831 över prosten Johan Tranheim och hans maka Maria. Tidens tand har tyvärr gjort inskrifterna på den suddiga och särskilt svårtydd är den text med eftermäle som vördig prostinnan redan under sin livstid lät hugga in på stenen. Där står: ”I tiden jag stridde, vart prövad och renad. Nu är jag förenad med Dig, o Gud”. Stenen avslöjar onekligen en sanning, nämligen den att hon under sin levnad var synnerligen stridbar. Hennes förhoppning om att hon nått fram till någon slags försoning och förening med sin skapare verkar dock mera from än sannolik. Gjorde hon det, så dikterade hon säkert villkoren själv, van som hon var att bestämma och kommendera.

Runt om i stiftet hade nämligen ryktet nått om hennes stränga regemente i prästgården, om hennes härsklystnad, högmod och elakhet och konsistoriet (ungefär kyrkans styrelse) i Skara hade därför till slut känt sig nött och tvunget att skriftligen uppmana prosten Tranheim att sätta hustrun på plats, visa var skåpen skulle stå och bli herre i eget hus. Detta misslyckades skändligen, den gode gudsmannen var ingen stridens man utan förblev under toffeln livet ut; kanske trivdes han med det, han fick i alla fall leva ett långt liv. Bestämma fick han ju göra i kyrkan och där kunde han säga vad han ville utan att behöva fråga sin maktlystna hustru om lov.

Johan Tranheim föddes i Vånga 1743 som son till fältväbeln, kompanichefens närmaste man med ansvar för ordningen bland trupperna, Sven Tranheim och Märta Sidhelius, från en vitt utgrenad prästsläkt. Efter djäkneår (lärlingsår för präster) i Skara och studier och prästvigning i Uppsala hamnade han som adjunkt i Borås. Under sin Boråstid deltog han med liv och lust i det glada sällskapslivet och lät sig upptagas och roa sig själv och andra i något som kallades ”Julebocksorden”. Detta kom till domkapitlets kännedom, sådant lustigt leverne gick inte an för en Herrens tjänare, bocken förknippades med djävulen och Tranheim blev därför varnad för detta syndiga leverne.

Efter förmaningarna för högre makter gifte han sig 1782 med den vackra prästdottern Margaretha Luth. Han hade nog tagit ut det äktenskapliga lustspelet några dagar i förtid för åtta månader och elva dagar efter bröllopet i Borås föddes parets dotter Elisabet Axelia. Familjelyckan varade dock inte särskilt länge, tre månader efter dotterns födsel dog hustrun och modern Margareta. Prosten stod där ensam med en tre månaders baby och behövde snarast en ny hustru, men han var förstås tvungen att först genomlida det obligatoriska sorgeåret. Emellertid försvann hans behov av en ny modern åt den lilla dottern på ett brutalt sätt när hon dog endast ett halvt år gammal.

Några månader senare, 1784, gifte kyrkoherden om sig med Maria Svenonius, även hon från en viktig prästsläkt.

Han blev så småningom utnämnd till bataljonspredikant i 1788 års krig i Finland samtidigt som han var vice kyrkoherde både i Borås och Fristad.

Larvs gamla kyrka 1862

Att han senare utnämndes till kyrkoherde i Larv tyder på att han stadgat sig och gått ur den ”förbannade” orden, då pastoratet i Larv betraktades som mycket eftertraktat. 1789 intog han prästgården och kyrkan i Larv tillsammans med Maria. Där i det vackra prästhuset födde Maria fyra barn.

Maria gjorde sig emellertid ökänd för sitt hetsiga humör, sitt despotiska sinne och för att med järnhand styra och ställa i prästgården. Hon skulle bestämma allt och var en mardröm för alla i sin närhet.

Det berättas att vördig prosten en gång till sin egen och andras förvåning fått tillåtelse att bjuda hem några ämbetsbröder på en god middag. Då plötsligt, mitt under måltiden, uppenbarade sig prostinnan och drog damastduken från bordet så att såväl snapsglas, Rörstrandsporslin, som alla syltor, sillar, aladåber och stekar föll i golvet i en enda salig röra. Med hätska ord, grova förolämpningar och högljudda skrik, jagade prostinnan de uppskärrade och synnerligen förvånade heliga männen ut ur matsalen, prästgården och dess ägor. Hon lär dessutom ha använt alla möjliga tillhyggen för att sätta kraft bakom sina hotfulla ord.

Maria var också svartsjuk på prostens första hustru; Margareta, och i ett raserianfall försökte hon till och med göra sig av med sin kärleksrival genom att hugga henne i hjärtat ett antal gånger. Den förra prostinnan var förvisso död, men för denna mördande akt, dög hennes porträtt alldeles utmärkt.

Sina egna barn behandlade hon med samma järnhand och kyla, en dotter misshandlades så svårt att hon tvingades fly hemifrån och en son dog av en förkylning, som han ådragit sig genom moderns förvållande och som sedan förvärrats genom hennes felaktiga behandling.

En gång hade prostinnan blivit förtörnad på några av prästgårdens drängar. Hon befallde dem då med uppfinningsrik elakhet att fälla den största björken i skogen och släpa hem den med grenar, kvistar och löv i behåll och med toppen vänd framåt. Frågan är om hon band ris åt sin egen rygg genom att skrämma tjänarna till vettet eller om det fick dem att lyda henne på ett följsammare sätt.

Norra Kyrketorps gamla kyrka

När prosten Tranheim blev gammal och det var dags för honom att dra sig tillbaka från predikandet flyttade han och prostinnan till Kyrketorps herrgård (Norra Kyrketorp Nordgården) utanför Skövde. Där avled Johan Tranheim 88 år gammal och hans frånfälle gav därmed ännu mer utrymme åt prostinnans diktatoriska livsstil. För att visa sin makt och överlägsenhet måste drängarna ta av mössan, när de gick över gårdsplanen och pigorna var tvungna att släppa allt de hade för händer och niga vackert, när hon kom ut i köket.

Utsikt från Larvs kyrkogård. Foto Olof Persson

En mörk och kall oktobernatt 1843 fick herrgården besök av oinbjudna besökare som vill komma över prostinnans värdesaker. De trängde sig smygande in i huset och hittade snart den 86-åriga kvinnans sovrum. En av dem smög sig fram till henne och när hon vaknade hotade han henne med sin dragna kniv. Hon tvingades ligga kvar i sin säng medan de andre inkräktarna genomsökte huset efter värdeföremål. Sin karaktär trogen spottade och fräste hon åt sin väktare, men kunde inte komma på något sätt att skrämma bort honom. Under tiden rafsade hans kumpaner åt sig allt värdefullt de kunde hitta. Sedan försvann de lika fort som de kommit.

Prostinnan var förstås oerhört upprörd och förbannade världen, men det var inte hennes stulna saker som var det som upprörde henne mest, såsom framgår med all önskvärd tydlighet av hennes yttrande efter inbrottet: ”Den karlen som vaktade mig måste ha varit av bättre folk, ty han kallade mig Nådig prostinnan”. För henne var status och vördnad inför hennes överhöghet långt viktigare än alla silverljusstakar tillsammans.

Larvs kyrka belägen i utkanten av Skara-Varaslätten vid Larvaån Foto Gustaf Ewald 1908

Maria Svenonius avled i mars 1847, nittio år gammal, och jordfästes ståndsmässigt i Skövde kyrka. Kistan fördes sedan i ett storartat och pampigt sorgetåg till Larvs kyrkogård, där hon nu vilar vid sin makes sida. Många som kände henne förundrade sig säkert över inskriften på gravstenen, men insåg väl att hon, som alltid velat härska i livet naturligtvis också ville bestämma vad folk skulle ha för uppfattning om henne efter döden.

Hon fick ju faktiskt sista ordet, för det var hon som bestämde vad som skulle stå på gravstenen.