DEN ORÄDDE PRÄSTEN

Jonas/Johan Ternstedt (24/3 1800 Salarp, Murum – 3/10 1884 Skarstad)

En prästman, vilken fortfarande lever i folkminne ganska vida omkring, var Jonas Ternstedt, sedermera kallade han sig Johan. Han föddes år 1800, blev 1829 komminister i Skarstads pastorat, strax norr om Vara, och tjänstgjorde sedan inom denna församling intill sin död 1884, alltså inte i mindre än 55 år. Fadern Johan Ternstedt var sergeant och deltog i flera krig för vilket han fick medalj av dåvarande kung Gustav III. Modern hette Anna Maria Giers.

Johan kom att bli en stor och kraftigt byggd man, som besatt en ofantlig kroppsstyrka. Han var även så vig, att han överträffade alla andra. Han omtalades som »den starke prästen». Som komminister innehade han Önums Stom, en av socknens största och bästa gårdar. Denna gård skötte han så väl, att den blev till ett verkligt mönsterlantbruk. Därför saknades ingalunda samtalsämne, när prästen träffade sina församlingsbor. Han gav råd och tog råd och var i allt som en av socknens egna, men likväl var han prästen, som man såg upp till.

Kring Ternstedts namn har hopat sig en mångfald sägner. Många av dessa berättas också om andra präster eller märkligare män. I såväl det ena som det andra fallet har syftet tydligen varit att hedra och ära personen i fråga.

Vad som mer än något annat bidrog till att Ternstedts namn redan i helt unga år blev vida känt, var hans modiga uppträdande under koleraepidemin på 1830-talet. Det berättades att:

”År 1834 härjade koleran särskilt svårt i Fyrunga och Skarstad liksom i många andra socknar på slättbygden. Kyrkoherde Bruno (Carl Johan Bruno) i Skarstad var så rädd för pesten att ingen fick komma in till honom. Var det någon, som nödvändigt ville tala med honom, fick det ske genom fönstret. Då fick han ställa sig utanför detta och tala så högt att det hördes in genom rutan. Och prästen gav besked på samma sätt. Alla kyrkliga förrättningar inställdes. De sjuka åstundade sakramentet, men de väntade förgäves, de fick dö utan ett enda Skriftens ord till tröst. Någon jordfästning kom ej heller ifråga. De döda grävdes ned i jord, som ej var vigd, liksom oskäliga djur. Det var en sorgens och bedrövelsens tid så stor, att ingen visste sig ha upplevt något värre. De, som föll i krig, blev ändock jordfästa; detta var värre.

Men just samma år kom en ung komminister till Önum; han var inte rädd och han räckte till för hela församlingen. Han besökte de sjuka, han gav goda råd och anskaffade medicin. Och de sjuka, som inte hade hopp om att överleva sjukdomen, tröstade han med Guds ord och sakramentet. Han var ej heller rädd för att möta upp på kolerakyrkogårdarna och jordfästa de döda i vanlig ordning. En sådan präst, som varken pesten eller något annat ont bet på, måste vara en ovanlig präst, hur det än skulle förklaras. Han blev känd och omtalad både vitt och brett.”

Kyrkoherde Carl Johan Bruno som var så rädd för koleran att han inte vågade utöva sitt ämbete som han skulle, dog ironiskt nog en månad innan det första dödsfallet i kolera i församlingen, men han dog av ålderdom, 75 år gammal. Antagligen är det ovanstående händelse som gjorde, att Johan Ternstedt blivit bärare av ett stort antal sägner.

När spannmålen salufördes, var Ternstedt alltid med själv. Den tiden måste man vara på sin vakt, särskilt under hemresan, eftersom vägarna var långt ifrån säkra, och det var kontanterna, som tjuvarna i första hand ville åt. När man skulle bege sig på en resa, hörde man sig alltid för, så att man fick sällskap. Ju fler man var i sällskapet, desto bättre. Var Ternstedt med, kunde man dock känna sig fullkomligt trygg, antingen man var fler eller färre. Då var det inte lönt att någon försökte sig på överfall; vem det än var, så behöll Ternstedt övertaget. Han var vig och stark som en jätte, för övrigt var han sådan till humöret, att han hellre gav än tog emot, om det var fråga om stryk. Bråkmakare och banditer, som en gång varit i bråk med den starke skarstadprästen, aktade sig efter den betan att komma honom för nära.

Enkel och anspråkslös gjorde prästen bönderna sällskap inte bara på resorna utan även på rastställena. Han deltog i och intresserade sig för deras samtal, tog en sup, när det bjöds, och bjöd själv, när hans lommeflaska var full.

Stundom hände att man blev försenad på färdvägarna, men såsom präst måste Ternstedt ovillkorligen hem till söndagens predikan. Led det fram på lördagseftermiddagen, gav han sig av före de andra.

Skarstads prästgård Foto Gustaf Ewald

”Ja, adjö med er, gubbar!” sade han då. ”Jag måste skynda på, för jag skall predika i morgon.”

Ingen av de andra skulle vågat resa ensam genom Edsvedenskogarna med plånboken full med pengar, men Ternstedt var aldrig rädd. Det troddes, att han rent av kunde förlama sina motståndare, om det gällde ”Se, han var wittenbergare, och sådana kunde åtskilligt.”

Det var emellertid inte bara på färdvägarna, som Ternstedt hade bruk för sina kraftiga armar, utan kom han på en marknad, en auktion eller vad folksamling som helst och de ställde till med bråk, fick de med prästen att göra. Till och med på bröllop kunde det hända, att gästerna ställde till med slagsmål, eftersom man söp ohejdat på den tiden. Då var Ternstedt emellertid inte sen till att kasta av sig prästrocken.

”Där ligger prästen!” sade han och pekade på rocken, ”och här är karln.” Därvid gjorde han en rörelse med armen mot sig själv. Sedan gav han sig på de som slogs, och pryglade dem så att de fick en läxa för livet. Det var alltså inte bara i predikstolen som han lärde folk att veta hut, utan även ute på byn.