SNUSEN

Wilsonbåten vid Packhuskajen i Göteborg lastar emigranter 1904

Mellan Spångakil och Ornunga by låg en kal och ljungbeväxt utmark, som kallades Stammerbacka. Där hade ett par ekonomiskt förolyckade före detta bönder slagit sig ned. Det ena stället odlades upp 1850 av Johannes Andersson och kallades i folkmun ”Snusalyckan”. Själv gick Johannes vanligtvis under smeknamnet ”Snusen”.

Lövbrytning 1917

Han hade några får, som han matade med löv som han fick lov att bryta på Korpas mark. Med hjälp av sin hustru, Ella från Kyrkebol i Ornunga, båda ovanligt kortväxta, fraktade han hem förrådet på en dragkärra.

Johannes och Ella hade ägt en del av Nordgården, men inte kunnat klara ekonomin. De tvingades sälja gården, men behöll ett undantag. Ett år senare flyttade de till Göteborg för att sex år senare flytta tillbaka till sitt undantag. Då hade emellertid någon annan lagt beslag på deras hus och de fick i stället ta upp ett torp en bit bort därifrån.

Johannes fick en liten inkomst genom att arbeta åt bönderna med odlingsarbete och liknande. Sådant tungt arbete passade emellertid inte Johannes, utan han trivdes bättre i trädgården. Han grävde upp ett stycke av ljungheden och anlade en vacker trädgård med många fruktträd, bärbuskar och prydnadsbuskar. Han gjorde detta så bra att han blev efterfrågad som trädgårdsmästare i hela socknen. Han klarade detta jobb, fast han saknade tumme på båda händerna. Dessa hade han förlorat genom en olyckshändelse. 

Ornunga kvarn runt 1900 levererade säkert mjöl till bageriet

Då trädgårdsarbetet var säsongsbetonat, behövde Johannes ha annat arbete under mellantiden. Han åtog sig då att vara brödförsäljare åt ett småbrödsbageri i Ornunga by. Under sina vandringar med småbrödskorgarna fick han kännedom om vilka ungdomar, som passade ihop. Då Johannes var mycket vältalig kunde han så att säga tala för ”varan”. På det här sättet parade han ihop många giftasvuxna ungdomar. Hans verksamhetsområde sträckte sig långt utanför pastoratet. Kompensationen för en lyckligt utförd förmedling var en skjorta, ett par strumpor och ett par sockar, men det kunde bli betydligt mera om parterna blev mycket belåtna med varandra.

På den tiden var äktenskapet en bra affär, den ömsesidiga kärleken fick komma sedan, om den nu kom någon gång.

Med sin första hustru, Ella, hade Johannes två söner och en dotter. Två av dem hamnade i Göteborg och en flyttade till Amerika.

Sex år efter att den jämnåriga hustrun Ella dött, 48 år gammal, gifte Johannes om sig med Maja-Stina Larsdotter från Önahed i Ljur.

Paret fick 15 år tillsammans men sen dog även Maja-Stina. Johannes, som då var 69 år gammal kunde inte klara sig ensam och riskerade att hamna på fattighuset eller att behöva gå på socknen. Sockenmännen kom emellertid på en billigare lösning på detta fattigvårdsproblem och köpte en biljett till Amerika åt Johannes.

1891, efter en lång mödosam att farofylld resa över Atlanten kunde Johannes förenas med sin son Albert.