KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

ETT HUS FULLT AV HEMLIGHETER

Gårdsparti med utedass på Tegnérlunden 4 i Stockholm

Kärt barn har många namn och så har förstås akten att uträtta sina allra privataste ärenden. Så länge människan gått på jorden har vi behövt lämna ifrån oss de slaggrester som kroppen inte kunnat tillgodogöra sig och detta oberoende om vi varit fattiga eller rika, svarta eller vita, glada eller ledsna.

Nu för tiden gör vi våra behov i en nästan antiseptisk luktfri och ofta påkostad miljö som skulle få en fattig torpare från 1800-talet att tro att han var i himmelen, men så har det förstås inte alltid varit.

Förr i tiden gjorde folk sina behov där de stod eller gick; utomhus, på gatan, ensamma i skogen eller mitt i en folksamling. Denna nödvändiga akt delades med grisar, getter och hönsen på gården, som till och med fann nöje och nytta i att nosa omkring i de mänskliga exkrementerna.

Under medeltiden tömdes nattkärlen rätt ut på gatan genom fönstren. Den bekräftades i en skildring från Paris där detta ofog skulle stävjades genom en förordning 1372. Enligt denna blev det förbjudet att tömma pottan ut genom fönstret, utan detta skulle lagenligt ske genom dörren, varvid man var skyldig att varna förbipasserande. Det berättas sålunda ”missöden kunde ej alltid undvikas. När Ludvig den Helige, konung av Frankrike 1226–70, med sin uppvaktning tidigt en morgon var på väg till ottesång, fick han plötsligt huvudet översköljt.”

Ibland finns det speciella ställen där folk skulle gå och uträtta sina behov. Det kunde vara en ladugårdsvägg eller bakom en buske där det kanske läggs en planka på marken att lägga fötterna på. Den som gjort militärtjänstgöring under 1900-talet har antagligen varit med om att släppa på trycket på “stång i vägg”, det vill säga en pinne uppsatt mellan ett par träd, som man kunde ta stöd mot i stället för att huka mot marken. De här “stång i vägg” kunde sitta lite överallt, i ett rum vid sidan av huset, uthängande över någon vallgrav eller över ett rinnande vatten, i ett skjul eller helt enkelt utomhus stödda av ett par korslagda slanor i varje ända.

Denna ”stång i vägg” utvecklades senare till en planka för ännu större komfort och så småningom kom någon på att man kunde lägga planka horisontellt och göra stora hål i den och därmed sitta riktigt bekvämt medan naturen skötte sitt. Kroppsavfallet föll rakt ner i svinstian och gav gratis mat till grisarna, som samtidigt fungerade som bajsrengörare.

När man väl kommit på komforten med en bräda med utsågade hål hade man skapat de första ”avträdena”. Detta ord har ingenting med träd att göra utan kommer från det tyska ordet ”Abtritt”, vilket betyder att träda åt sidan eller avsides. Att göra sina behov hade utvecklats till en syssla som man gjordes avsides och ensam.

Hemlighus för flera personer. Foto Hilding Mickelsson

Därmed hade ”hemlighuset” uppfunnits och med detta kom förstås tissel och tassel och många spekulationer om vad som försiggick i detta lilla stängda rum.

Alla har vi väl hört den där om älskaren som gömde sig under dasset när den bedragne maken kom och satte sig på hålet, eller han som satte sig och fick rumpan avbiten. Vi som har varit med om utedass vet hur osäkert det känns att sätta sig på ett mörkt hål, där man inte först vågat kika ner för att se vad som dolde sig därunder.

Nöden har ingen lag” är ett visdomsord som personer med trängande behov upphöjt till ett bevingat talesätt.

En utbredd skröna från förr gör gällande att: ”Gästgivare vare skyldig hålla stång i vägg, kommer gris, biter taska av, vare resandes ensak.” Bakgrunden var att grisar och getter fyllde funktionen av städgumma på gården och åt allt som blev över, inklusive husfolkets exkrementer. Skedde då en sådan olycka gick alltså gästgivaren fri. Det sågs som just ”resandes ensak”.

Med dasset kom också toapapperet. Innan vi fick fina tjusiga toapappersrullar med blommor på fick det duga med gårdagens hårda dagstidning, som skrynklades mellan händerna några gånger för att mjuka upp papperet lite grann. Uppfinningsrikedomen när det gällde att göra rent där bak efter uträttat behov har varit stor. Man använde gräs, löv, pinnar och till och med händer och fingrar.

Två hemlighus, ett för herrskapet och ett för tjänstefolket vid Åmanska gården i Alingsås. Foto Gustaf Ewald 1954

Det enkla utedasset som användes av nästan alla, kom att förfinas av dem som hade det lite bättre ställt. Fint folk kunde ju inte gå på samma ställe som tjänarna. På den gamla Åmanska gården i Alingsås fanns förr två “dass” eller “hemlighus” varav det ena var avsett för herrskapet och det andra för tjänstefolket.

von Echstedska gården utanför Säffle från 1700-talet

Den von Echstedska gården utanför Säffle uppfördes i mitten av 1700-talet. Insidan i huset är rikt utsmyckat och inte heller dasset har lämnats utan försköning. För 100 år sedan fanns det planer på att flytta hela gården, inklusive dasset, till Skansen i Stockholm men gården räddades kvar när den köptes av Värmlands museum 1939. Detta eleganta hemlighus har till och med speciella sittplatser för de yngre adelsmännen.

Hemlighus i karolinsk stil

En kyrkoherde i Skara stift i slutet på 1800-talet var känd för sina katolska sympatier och kallades därför “Påven”. Innan biskopen kom för att göra en visitation hos en kyrkoherde i stiftet hade denne låtit göra en del mindre reparationer, bland annat hade han försett hemlighuset med en ny sits.

När biskopen anlänt trängde behoven på och han kände sig nödig att uppsöka dasset. När han kom tillbaka sade han skämtsamt till sin värd: “Jag tror minsann kyrkoherden byggt sig en ny påvestol”. “Nej, det är bara ett biskopssäte”, blev kyrkoherdens rappa svar.

När utedasset blev allmänt vaknade kreationslustan hos många hemmasnickare. Det gällde att göra sitt lilla hemlighus så småtrevligt som möjligt. Man skulle ju trots allt tillbringa en stor del av sin tid där och i vissa fall blev det till och med ett socialt nöja att sitta tillsammans på var sitt hål och stånka och stöna och samtidigt småprata om ditten och datten. Avdankande veckotidningar fick sin givna plats i det lilla privata huset.

Dörrhandtag snidad i form av en hand Har suttit på en dörr till ett hemlighus i Kvarteret Alströmer Alingsås

Sätten att beskriva uträttandet av sina behov har inte begränsats av fantasin. Man ”förrättade sitt tarv”, ”gjorde sina avsides bestyr”, ”gick och pudrade näsan” och mycket annat.

Rackarbacken i Visby Foto Pontus Nilsson 1900

På landet fick naturen ta hand om det mänskliga avfallet men i städerna var det ett större problem som krävde stor organisation. Fram till slutet av 1800-talet var det bödelns dräng, ”nattamannens”, exklusiva uppgift att ta hand om städernas latriner. Därmed sågs han som den lägst stående på samhällsstegen. Dristade sig en borgare att själv städa det egna dasset riskerade han smutsa ner sig, på mer än ett sätt och med ödesdigra följder.

Rackarbacken i Visby har fått sitt namn efter stadens bödels medhjälpare, som bodde en bit upp i backen. Rackaren även kallad “Nattamannen”, skulle inte bara bära ut latrin genom porten nattetid, han skulle dagtid dessutom vara behjälplig med att ha ihjäl kreatur, främst hästar. Han skulle också hjälpa bödeln med att utdela spöstraff. Han var helt utestängd från samhället och fick inte gå i kyrkan. Hans barn fick inte gå i skolan.

Exklusiv nattstol från 1700-talets senare del

De så kallade “nattstolarna” och inomhustoaletterna som fanns var enbart för de rika och högt uppsatta. Finare damer kunde använda stolar med hål i så att de slapp resa sig från bordet för att uppsöka den “toalett” som fanns att tillgå.

Pigor och tjänare fanns till hands för att ta hand om resultatet. De här stolarna var ofta dekorerade och klädda med vackra tyg som sammet. Vanligt var att narrarna var klädda så att deras kläder skulle matcha toalettstolarnas klädsel.

Med tiden insåg man att ett kärl som placerats under denna specialtillverkade stol med hål kunde vara en riktigt bra idé som underlättade rejält för den som skulle tömma.

När Gustav Vasa kom till makten på 1500-talet tog han, bland mycket annat, även tag i det här problemet. Fastighetsägarna blev nu ansvariga för att toalettavfallet skulle bort från husen och därmed skapades även flera nya jobb.

Så kallade husgummor, för på den tiden ansågs det här främst vara ett kvinnogöra, fick i uppdrag att forsla bort avföringen nattetid. En del grävdes ner men det mesta dumpades i de närliggande vattendragen. Samma vattendrag varifrån man tog sitt dricksvatten.

En annan lönsam sysselsättning var att gå runt som en “vandrande toalett”. En så kallad toalettman som gick omkring och hade med sig ett kärl som han erbjöd den nödige att uträtta sina behov i på gatan. Med sig hade han även ett skynke som han kunde hålla upp runt kunden för att erbjuda lite avskildhet.

På landsbygden löste man länge problemet genom att gräva ett hål i marken på gården. När det blev fullt täckte man över det och grävde helt enkelt bara ett nytt. Oftast i närheten av boningshuset så att man inte behövde gå så långt.

Svensk emaljpotta

Pottor har sett ut på flera olika sätt genom tiderna. Framför allt så har de gjorts i många olika material. Allt från tenn, porslin, koppar, silver eller rent av i guld.

 Nattstol/potta från 1700-talet

Det var vanligt med ett pottskåp i sovrummet där pottan ställdes efter att man uträttat sina behov.

Talesättet ”pengar luktar inte” härstammar från det gamla Rom där Kejsar Vespasianus, tjänade bra på offentliga pissoarer. Sonen Titus tyckte inte alls om detta förvärv, varpå fadern stack ett mynt under sonens näsa och fällde de bevingade orden ”pecunia non olet”.

Det som däremot luktade illa var dyngkurrorna, gropar på bakgårdarna där behovet förrättades och deponerades. Över gropen fästes en stång eller sittbräda, på pålar eller från en vägg att sitta på. Efterhand som dynghögen växte fick stången höjas till en säkrare nivå. Avföringen kunde sen användas till näring på böndernas åkrar.

Särskilda latrintömmare dök upp i städerna i mitten av 1800-talet i ett försök att förbättra den bristande hygienen. Denna yrkesgrupp fanns långt in i modern tid – den här bilden är tagen i Malmö 1969. Foto: Historisk Bildbyrå

Att befatta sig med mänsklig avföring och tömma latringropar var under medeltiden stigmatiserande, något anständiga borgare hölls sig alldeles för goda för. Uppgiften låg i stället på rackaren, också kallad ”nattamannen”. Han stod längst ner på samhällsstegen, under bödeln, och fick ingen fast lön av samhället. Han fick i stället betalt per uppdrag av de enskilda fastighetsägarna. Hans uppgift var att gräva upp dyngkurror, sopa skorstenar, föra bort döda djur och kastrera hästar. På grund av stanken grävdes latrinerna upp nattetid, därav hans namn.

Extrem syfilis

Hanteringen av latrinerna speglas också av synen på den personliga hygienen. Fram till 1400-talet var det normala att man tvättade sig, bland annat i offentliga badhus. År 1492 upptäckte Columbus Amerika och tog med sig syfilis i bagaget hem till Europa. I storstäderna fanns då många badhus med romerska varma bad och baderskor. Där förekom även prostitution. När syfilisen spred sig pekades därför badhusen ut som smittkälla. Eftersom man inte kände till vad bakterier var för något på den tiden gav man badvattnet skulden för sjukdomen. Folk slutade tvätta sig och motviljan att tvätta sig spred sig till hela Europa, speciellt till de nordiska länderna.

Latrinhämtare i Stockholm runt 1900

De växande ansamlingarna av latriner i Sveriges städer skapade en grogrund till epidemier. ”Rödsoten”, difteri, dödade 100 000 människor under 1800-talet, betydligt fler än kolerans 40 000 under samma period. Förorenat vatten och avsaknad av hygien var den viktigaste orsaken till denna oerhörda tragedi.

En annan följd av att man inte tvättade sig blev att det stank, i flera hundra år. Cyniskt nog var det återigen Paris som blev den nya trendskaparen. Det var i den staden som syfilisen hade börjat sprida sig i badhusen och bordellerna och det var här som lösningen på stanken uppfanns; överklassens väldoftande parfymer.

Efter ett visst motstånd från läkarkåren tog man till slut på sena 1800-talet till sig de nya rönen om bakterier och sjukdomarna de orsakade. Noggrann hygien blev nu grunden för sjukvården. Läkarna slutade att gå direkt från obduktioner till att förlösa havande kvinnor. Barndödligheten föll drastiskt. Allmogen återgick till att helga ”lögardagen”, lördagen, med att börja tvätta sig igen.

Varje gård var tvungen att upplåta plats till dassen. Ute på landet fanns det länge bara en grop i marken som fylldes när den blev full. Foto: Historisk Bildbyrå

Först i slutet av 1800-talet togs ”nattamannen” ur tjänst för gott och de nya mer hygieniska torrdassen lyckas slå igenom. Latrintömningen organiserades på kommunal nivå och latrinet pudrades med Pudrett, återigen en fransk uppfinning, släkt kalk, torvmull, med mera, för att sen spridas som gödning på åkrarna.

På detta följde snart de ännu modernare vattenklosetterna och därmed var hemlighusens smusslande tider förbi. Sveriges kalla stjärtar blev inte bara varma och goa utan även rumsrena.

Låt mig till slut bjuda på lite gammaldags dassklotter:

“I alla rumpors namn, smutsa ej ner bänken

I alla näsors namn, lägg åter locket på”

“Besökande, hur blyg du är,

du rumpan måste visa här”

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!