”SKOMAKAR-FRIDA”
”Skomakare-Fridas” stuga, Bergstena
Vandrar man i Bergstenaskogen en mil väster om Vårgårda, kan man i en vacker skogsglänta komma på en gammal ryggåsstuga, och då kan man vara ganska säker på att det är ”Skomakare-Fridas” stuga, för det är den enda ryggåsstuga som numera finns i trakten, ill skillnad mot förr, då det fanns backstugor och ryggåsstugor överallt borta i skogens gläntor.
Stugan är en s.k. ryggåsstuga, även kallad kroppåsstuga. Det är en, envåningsbyggnad utan innertak, dvs. öppen upp till det av den längsgående bjälke, ryggåsen, som bär upp taket.
Den sista som bodde här på Dalalyckan under Gallås var Frida Karlsson, som dog 1937. Hennes far skomakaren Carl Jonsson hade köpt stugan 1863. Då stod den i Björkholmen i Fullestads socken och ”Skomakare-Kalle” flyttade den till sin nuvarande plats.
Skomakaren Carl Jonsson på Stenstorp i Lena socken till vilket Bergstena även hörde föddes 1823. 1863 blev utan bostad och då köpte han en liten ryggåsstuga från Myren i Fullestad för tio kronor och flyttade den hit in i Gallåsskogen i Bergstena.
Det måste ha varit ganska trångt i den lilla stugan, för ”Skomakare-Karl” och hans hustru Maja-Stina Olofsdotter fick fem barn, vara fyra döttrar och en son, som emellertid dog av slag endast fem och ett halvt år gammal. Stugan skulle dessutom tjänstgöra som skomakarverkstad och samtidigt inhysa familjens höns.
Flickorna flyttade förstås hemifrån så fort detta nu gick för att bli pigor och tjäna sitt eget levebröd.
Tiden och åren gick, och då ”Skomakare-Karl” hade varit död i några år och skomakarhustrun Maja-Stina på gamla dagar blev alltmer orkeslös, flyttade dottern Frida hem från sin pigtjänst för att ta hand om sin åldrande moder. 1911 dog denna och Fredrika blev ensam i stugan. Hon stannade sedan i denna ända till sin egen död 1937 då hon var 76 år gammal.
”Skomakare-Frida” har fått eftermälet att vara en mycket arbetsam och i hjärtat snäll människa. Hon gick omkring på gårdarna nere i bygden och hjälpte till med allehanda sysslor. Det kunde vara skörden, höstens potatis-upplockning, stortvätt, hjälp vid bröllop och mycket annat som en händig kvinna kan hjälpa till med. I hemmaskogen plockade hon bär, som hon sedan sålde. Hon var en fridsam människa som ville stå i gott förhållande till såväl sin nabo, skogens djur, som Vår Herre.
”Skomakare-Fridas” stuga, Bergstena
Hemmavid i den låga stugan, som bara mätte en meter vid väggen, hade Frida det alltid städat och fint. Kom någon på besök så bjöds det på kaffe och hembakat. En pratstund var alltid kärkommet, även så med älgen som ibland hälsade på vid stugknuten.
En skräck hade hon dock; att tvingas in på ålderdomshem, något som var ganska vanligt hos de gamla på den tiden.
På Fridas äldre dagar hjälpte snälla människor henne att få stanna kvar i sin stuga. De kom och såg till henne och hade med sig en ”bakekaka”, en mjölkskvätt eller något annat som behövdes.
Efter hennes död 1937 köpte kommunen stugan för hundra kronor. För den slanten satte släktingarna en minnessten på hennes grav.
Hembygdsföreningen och markägaren sköter numera stugan pietetsfullt. Inne i stugan är allt sig likt som när Frida lämnade den. Trasmattan på golvet, byrån framme i vänstra hörnet, bordet framför gavelfönstret och sängen vid högra långväggen.
På bordet ligger fortfarande den stora bibeln uppslagen med pastoratets predikoturer för år 1937 och på väggen hänger porträtten av släktingar i Amerika. Kaffekvarn och fotogenlampa på byrån vittnar om svunna tider.
Utanför vid gavelväggen blommar ännu syrenen och ”blåhatt” i försommardagar och minner om detta lilla enkla hem ute i skogen.
