INTE ALLTID SÅ SKARP

Avrättning i Tyskland 1554. Det finns nog ingen anledning att tro att det var mycket annorlunda i Sverige på den tiden

Så länge som det funnits människor har det funnits de som brutit mot de regler, skrivna eller oskrivna, som samfundet bestämt skall gälla för alla. Reglerna har varierat över tiden och varit olika mellan länder och samhällen, men två element finns gemensamma för alla, nämligen brottet och straffet. Följer man inte reglerna begår man ett brott och har man begått ett brott så skall man straffas.

Ett brott mot de gemensamma normerna och reglerna kräver ett straff. Ju grövre brottet är desto strängare skalla straffet vara. Det ultimata straffet var förr att dömas till döden även om det kanske inte av alla betraktats som det grymmaste. En del fångar i Sverige valde att bli avrättade i stället för att behöva genomlida fängelse på förgiftat vatten och härsket bröd. Valet var mellan en lång plågsam död eller en snabb relativt smärtfri, även om skräcken inför den fallande bilan måste ha varit oerhörd.

Att ta någon annans liv har nästan alltid och i de allra flesta samhällen betraktas som ett brott i sig, förutom i ett par situationer, nämligen krig och avrättningar. Även om avrättningarna var en av staten eller samhället legitimerad handling, måste den likväl ha medfaret ett oerhört samvetskval för de flesta som var satta att utföra den.

En tysk ”Scharfrichter” avrättar ett antal sjörövare år 1573

Bödelsyrket har haft många namn. Ordet skarprättare kom från tyskans ”Scharfrichter”. Kanske var det den tyske bödeln ”Hans” som tog med namnet från sitt hemland, när han blev verksam i Stockholm under de första åren på 1600-talet. Under medeltiden användes även benämningarna mästerman eller stupagreve.

Bödel eller skarprättare var en av samhället anställd person, en respekterad tjänsteman, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man i stället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dessa kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan den nye bödeln trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla.

Trots att vissa dödsdömda personer valde att bli bödlar för att slippa att bli avrättade, hamnade de likväl under bilan så småningom. En bödel blev stenad till döds i Stockholm år 1594. En annan bödel, Klemet Persson Foss, som var bödel 1594 och 1595 avrättades och det noterades att hans hustru var en tjuv. Anders, som var Stockholms bödel innan skarprättaren Hans ankom till staden 1602, avrättades mitt i sommaren detta år och hans hustru, som omtalades som ”kona” förvisades ur staden. Ytterligare minst två bödlar avrättades under 1600-talet, varav en hette Mikael Reisuer och förmodligen var en tysk ”Scharfrichter”,

Skarprättaren hade till yrke att avrätta samhällets värsta brottslingar. Enligt traditionen gjorde denna syssla  honom allmänt föraktad och vissa bödlar blev till och  med misshandlade till döds under 1600-talet. I senare tid verkar det dock som om bödeln blev en mer respekterad statlig tjänsteman som till och med bar uniform eller åtminstone uniformsmössa. Totalt har Sverige under perioden från medeltiden tills dödsstraffet avskaffande haft drygt 200 skarprättare.

Stegling

Formellt skulle varje län ha en skarprättare anställd, men i praktiken delade ofta flera län på en. Skarprättaren utförde även stegling, det vill säga styckning av den avrättades kropp. Kroppsdelarna spikades sedan upp på pålar till allmän förfäran och avskräckelse.

För kroppsstraff som spö och ris fanns det en särskild tjänsteman, profossen.

Typiskt för det svenska rättssystemet var att olika strafformer kombinerades så att man fick en gradvis stegring av straffen. Dödsstraff gjordes olika hårda genom den behandling som kroppen fick efter att den dömde avrättats, bland annat genom att kroppen brändes, steglades eller grävdes ner i skogen eller på avrättningsplatsen. Den dömde skulle alltså fortsätta att straffas även efter att döden inträtt.

Anckarström får spöstraff

Den kanske mest omtalade avrättningen i Sverige var Jacob Johan Anckarströms, Gustav III:s mördare, på Galgbacken på Hammarbyhöjden i Stockholm. Den 27 april 1792 fick han först slita spö flera gånger, sedan halshöggs han och därefter styckades kroppen och sattes upp på pålar och hjul på avrättningsplatsen.

Resandefolk (även benämnt tattare på 1800-talet) från Bohuslän

Under 1800-talet blev dödsstraffen allt färre och skarprättarna fick därmed mindre att göra. Deras huvudsakliga inkomster kom då från annan sysselsättning, bland annat hantverk. Fram till slutet av 1700-talet tillhörde skarprättarna ofta så kallade resandesläkter, av omgivningen benämndes de ”tattare”, men under 1800-talet rekryterades skarprättarna företrädesvis ur andra grupper.

Av skarprättarna krävdes inte minst att de kunde hantera bilan, en sort yxa, eftersom man inte ville ha en bödel som fumlade. Det finns exempel på att skarprättare fått provhugga i en stock för att visa sin träffsäkerhet innan de anställdes. I slutet av 1800-talet fick skarprättarna uniformsmössa och i vissa fall hade de tjänstebostad. De som levde ett sunt liv accepterades mer av folk, medan de som söp och festade fick utstå mycken kritik.

Det kan vara intressant att ta del av ett par kända bödlars öden.

Hällristning av tidelag

Skarprättare Brun avrättade i Malmö den 11 mars 1743 Magnus Wessman för tidelag (sex med djur). Brun fick göra sex hugg med bilan för att skilja huvudet från kroppen på Wessman. Enligt uppgift hade Brun avrättat 40 personer dessförinnan så han borde varit erfaren nog för att kunna ha avrättat Wessman på ett effektivare sätt. Efter halshuggningen brändes Wessman på bål. Skarprättaren ursäkta sig med att han fått vänta väldigt länge innan fången fördes fram till avrättningsplatsen och att hans armar blivit så nedkylda att de fått sämre rörlighet. Den dömde hade även haft en mycket kort hals och höga skuldror varför det var svårt att hitta rätt med bilan. Dessutom hade den dödsdömde haft både skjorta och väst på sig och dessa plagg hade täckt hans hals. Stadsfiskalen frågade bödeln hur många hugg han gjort och då svarade denna att han först gjort ett som gått igenom kläderna och träffat halsen men ej huggit av huvudet. Därvid hade han blivit så förvirrad att han inte kom ihåg hur många gånger han låtit bilan hugga igen. Stadsfiskalen upplyste skarprättaren om att han sett att denne gjort fem hugg och sen kastade ifrån sig yxan för att strax ta upp den igen och hugga en sjätte gång. Lagmannen beslutade emellertid att skarprättare Brun skulle slippa straff för sin dåligt utförda avrättning eftersom han levde ett nyktert leverne och till och med varit nykter dagen före avrättningen.

Anders Gustaf Dahlman 17/2 1848 – 30/7 1920

1920 dog Anders Gustaf Dahlman, Sveriges sista skarprättare. Han avrättade bland annat mångmördaren Nordlund. Fram till 1994 var Nordlund den värste massmördaren i Sverige. Det året överträffade dock fänriken Mattias Flinck honom när han sköt ihjäl sju personer i Falun. Läs hela berättelsen om ”Morden på Prins Carl” här: www.iglabo.se/b71.

Anna Månsdotter i vit klänning förs fram till avrättningen den 7 augusti 1890. Dahlman är den långe mannen till vänster

Dahlman avrättade även Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Denna avrättning gick inte helt perfekt. Anna Månsdotter hade förts fram till stupstocken. Dahlman höjde bilan och lät den falla tungt och snabbt ner mot kvinnans hals. Om det berodde på hans ovana och nervositet, eller att hon ryckte till precis då han skulle hugga, må vara osagt, men hugget träffade snett och för högt. Det gick in genom nedre delen av bakhuvudet och ut genom munnen. Den dödsdömda kvinnan dog dock omedelbart och Dahlman slapp att göra ytterligare hugg. Läs hela berättelsen om Yngsjömörderskan här.

Ödets ironi ville att den man som högg huvudet av ett flertal människor inte själv skulle få dö en naturlig död, utan blev påkörd av en spårvagn och dog strax efter av sviterna från olyckan.

När Dahlman gick ur tiden försvann även en månghundraårig yrkestradition ner i graven. Året efter hans död avskaffades dödsstraffet i Sverige och alla eventuella aspiranter på detta makabra yrke fick se hoppet om ett annorlunda arbete försvinna i tomma intet.