FÖR SKAMS SKULL OCH TILL ALLMÄNT ÅTLÖJE

Skamstocken även benämnd kyrkostocken

Enligt nutida uppfattning ringa brott kunde förr bestraffas oerhört hårt eller till och med ge dödsstraff eller livstids fängelse. Det är inte mycket mera än hundra år sedan till straffarbete dömda personer förseddes med järnkedjor och tunga kulor kring armar och ben fick slita med tungt straffarbete på någon fästning.

Fångtransport

Innan syndaren kom till fästningen eller fängelset blev han ofta utsatt för vedervärdig behandling. Eftersom det bara fanns ett fåtal fängelser för dödsdömda måste de först genomlida fångskjutsens mörbultande i en ofjädrad vagn på ofta obefintliga vägar. Väl framkomna till fängelset skulle kropps- och skam-straffen undergås innan brottslingen blev levande begrav i någon kall och fuktig cell.

Det var viktigt att visa för allmänheten, vilken stor brottsling den dömde var. Han skulle göras till åtlöje och förakt, innan han försvann i glömskan.

Forna tiders lagstiftare var mycket fantasirika, när det gällde att hitta på straff. Justitia tillät sig verkligen att ordna folkskådespel, och de många strafformerna blev stora skådespel för massorna. Det var ju inte endast den dömde, som skulle känna på ordentligt; även allmänheten skulle få se, vad som kunde hända den, som inte höll sig i skinnet.

Skampallen stod inne i kyrkan, och den dömde fick ligga på knä på den under hela gudstjänsten. Man kan nog tänka sig, att andakten kanske inte var den bästa, när menigheten hade möjligheten att sitta och titta på den stackars knäböjande syndaren på skampallen.

Skamstocken även benämnd kyrkostocken

Obehagligare var det att sitta i stocken. Denna kyrkomöbel hade sin plats i vapenhuset eller utanför kyrkporten, och där kunde menigheten efter gudstjänsten smäda den i stocken fastsatte. Det är väl inte helt fel att anta, att detta straff lockade några extra kyrkbesökare till gudstjänsterna. Det kunde väl vara skönt för en del att konstatera, hur mycket bättre de var än stackaren i stocken. Det här dragplåstret försvann emellertid 1841 till en viss besvikelse för somliga.

Begabbandet kunde dock på grund av det kyrkliga rummet inte bli allt för högljutt, men skadan togs igen, när skampålen kom i bilden. En sådan bestod av en plattform med en påle i mitten, och denna påle var i regel försedd med ett halsjärn. Delinkventen fick även ofta sticka ned benen i järnställningar för att stå stadigt. Den som var fastspänd vid pålen hade ansiktet bart och skulle vara lätt att känna igen på sina kläder.

Anckarström får spöstraff

Spöslitning hörde praktiskt alltid till en bestraffning. Då påtogs den dömde en så kallad spöskjorta med bar rygg. Män fick spö och kvinnor ris. Maximum var fyrtio par spö eller trettio par ris. Ryggen var nog inte för fager efter en sådan behandling. En del av de dömda överlevde inte en sådan bestraffning. Spöstraff i kombination med gatlopp var en annan variant på detta straff. Då fick den dömde med bar rygg springa mellan två led soldater, som var och en gav honom ett rapp. Det hände, att brottslingar, som av ålder eller andra skäl var orkeslösa och inte orkade springa, drogs på en kärra mellan de spöande soldaterna. Gatloppet förbjöds 1734 av rikets ständer, trots att de rättslärde ville ha det kvar.

Fängelsecell

Till straffen som fången skulle genomlida innan han började sitt egentliga fängelsestraff hörde också fängelse på vatten och bröd. Vattnet var ofta så förorenat och brödet så härsket att straffet var lika med döden. Det fanns till och med dömda som frivilligt valde dödsstraff i stället för att sättas i fängelse på vatten och bröd.

Det var inte så underligt, att fången efter alla dessa preludier var i dåligt skick, när han anlände till fängelset för att avtjäna sitt straff.

Skamstraffen avskaffades i mitten av 1800-talet och numer har det blivit medias uppgift att hänga ut de straffa till allmän beskådan.