DRÖMMEN OM AMERIKA
HJERT OCH TEKTORS SISTA DAGAR
Mörkret låg tungt över skogsvägen vid Navesta, strax norr om Malmköping. Det var en regnig augustikväll 1874 och klockan närmade sig midnatt. I buskaget vid vägkanten stod två män på lur, tryckta mot det blöta gräset. Det var Gustav Hjert och Konrad Tektor. Båda var rymda fängelsekunder som nyligen lämnat Långholmen efter en lång rad stölder och inbrott.
Nu gällde det. De behövde pengar till biljetter över Atlanten till Amerika. Planen var enkel men hänsynslös: de skulle råna postdiligensen och mörda alla ombord så att inga vittnen blev kvar.
Ett skrammel hördes i fjärran. Lyktor glimmade i regnet och hovar klapprade mot gruset. Hjert och Tektor spände hanarna på sina stulna jaktbössor. Vagnen rullade fram mot trägrinden som spärrade vägen och stannade. Kusken förberedde sig på att stiga av.
Då slog fällan igen.
Tektor rusade fram ur skuggan och avfyrade sin bössa. Skottet brände av i natten men missade. Hjert klev fram sekunden därpå och tryckte av sin bakladdare. Hagelsvärmen träffade kusken rakt i halsen. Han föll livlös bakåt över kuskbocken. Inne i vagnen försökte passageraren förtvivlat greppa tömmarna, men Tektor sköt igen. Skottet träffade bröstet och mannen säckade ihop på sätet, svårt blödande. Hästarna drabbades av panik och skenade, men Tektor lyckades greppa tyglarna och stanna dem.
Hjert klev fram för att tömma postsäckarna. Men när han tittade in i kaleschen frös han till.
Det var fel vagn.
Det var ingen gulfärgad postdiligens. Offren på vägen var inga ilskna postiljoner, utan den unge distriktsingenjören Herman Upmark och hans inhyrda kusk, åkardrängen Johan August Larsson. I fjärran hördes ett nytt skrammel – den riktiga postdiligensen var på väg. Paniken grep kumpanerna. Utan att ens rannsaka offrens fickor flydde Hjert och Tektor hals över huvud rakt ut i skogen.
För kusk-drängen var allt hopp ute, men ingenjören Upmark var fortfarande vid liv när uppbådet hittade honom några timmar senare. Innan han avled på eftermiddagen hann han lämna de avgörande signalementen till länsmannen.
Nu startade en landsomfattande klappjakt. Hjert och Tektor flydde över hela landet. De försökte råna banker i Motala och Oskarshamn, stal en fiskebåt på Gotland för att ta sig över till Östersjön och bröt sig in i kyrkor och gårdar längs vägen. Men polisen kom allt närmare. Genom att spåra stöldgods hos hälare lyckades överkonstapel Öberg i Stockholm lägga pusslet.
Tidigt på morgonen den 5 november 1874 sattes punkten för flykten.
På Liljeholmens tågstation i Stockholm fick polisen syn på Hjert. Hjert kände igen konstaplarna, hoppade ner på spåret och rusade söderut. Efter tio minuters vild jakt hamnade han i en återvändsgränd. Han drog sin kniv och högg en av poliserna över ögat, men den andre konstapeln drämde en sten i pannan på honom. Hjert föll till marken och övermannades.
Samma eftermiddag spårades Tektor upp på järnvägsstationen i Södertälje. Han flydde ut på landsvägen och vände sig om med en dragen pistol mot sina förföljare. Men en polis slog vapnet ur hans hand med en käpp och brottade ner honom.
Domen blev hård. Båda männen dömdes till döden för rånmordet.
Klockan var sju på morgonen torsdagen den 18 maj 1876 när dödsdomarna över Gustav Hjert och Konrad Tektor verkställdes. Det var två parallella tragedier som utspelade sig samtidigt, på två helt olika platser i landet.
För Hjerts del började den sista resan redan mitt i natten. Han fördes ut från länsfängelset i Stockholm iförd tunga hand- och fotbojor, sammanlänkade med en kedja. Tillsammans med fängelseprästen, fängelsedirektören och två fånggevaldiger sattes han på ett specialchartrat tåg som lämnade Centralstationen klockan två på natten.
När tåget rullade in i Sparreholm vid halvfemtiden väntade en häst spänd framför en vagn. Färden mot Malmköping gick längs samma vägar som Hjert knappt två år tidigare hade härjat på. Vagnen passerade till och med den ödesdigra mordplatsen vid Navesta innan den svängde in mot Villåttinge härads avrättningsplats på Lidamon.
På Lidamon hade folk strömmat till under hela natten. Hundratals åskådare – däribland anmärkningsvärt många barn – trängdes runt den uppbyggda spetsgården. Hela 150 män från de kringliggande socknarna stod i en cirkel runt schavotten med långa trästörar för att hålla den nyfikna folkmassan på avstånd, medan beväpnade elever från skogsvårdsskolan bevakade ingången. Mitt i cirkeln reste sig schavotten, och på den stod en fyrkantig stupstock av trä.
När fångtransporten anlände strax före klockan sju togs bojorna av Hjert. Han var klädd i överrock, vit halsduk och filthatt. Med lugna steg gick han upp på träscenen och föll på knä bredvid fängelseprästen Isak Hellstedt. Prästen bad Fader Vår tillsammans med Hjert, tog sedan av honom hatt, överrock och väst, samt vek ner skjortkragen så att halsen blottades.
Hjert tog ett tyst farväl av prästen. Utan ögonbindel och helt av egen kraft lade han sig ner på golvet med halsen mot stupstocken.
Skarprättaren Johan Fredrik Hjort, som dittills stått med ryggen mot fången, tog av sig sin kappa och vände sig om. I händerna höll han en 42 centimeter bred handbila. Med ett enda kraftfullt och välriktat hugg skilde han Hjerts huvud från kroppen. En ström av blod sprutade ut över trät.
Så fort bilan fallit rusade flera personer i folkmassan fram över spetsgården med skedar och dricksglas. Det fanns en gammal folktro att blod från en avrättad brottsling kunde bota "fallandesjuka" (epilepsi). Kronobetjäningen tvingades bryskt stänga av platsen och köra bort folk. Hjert kläddes av, lades i en kista och fördes bort för obduktion innan han slutligen grävdes ner i oinvigd jord utanför kyrkogårdsmuren i Lilla Malma.
Samma morgon på Gotland var stämningen helt annan. Tektor förvarades på länsfängelset i Visby och behövde bara färdas en knapp mil till avrättningsplatsen på Stenkumla backe. Hans vagn lämnade fängelset klockan halv sex, medföljd av fängelseprästen och två vaktkonstaplar. Till skillnad från Hjert bar Tektor inga fängsel, men han var uppenbart tagen av stundens allvar.
Ute på Stenkumla backe väntade närmare 600 åskådare och en spetsgård på 400 män. Stupstocken här var långt ifrån lika ordentligt iordningställd som på Lidamon – den var bara grovt tillyxad ur en trädstam och saknade helt urfasning för halsen.
När fångtransporten rullade in vid sjutiden drabbades Tektor av panik inför åsynen av schavotten. Innan han steg ur vagnen bönföll han prästen om att få en ögonbindel.
Blind och darrande leddes Tektor fram till stupstocken där han föll på knä. Efter att prästen läst ett par psalmer hjälpte vaktkonstapeln honom att lägga sig till rätta på marken. Men Tektor behöll sina tjocka ytterkläder på, vilket gjorde att kragen skymde halsen.
Skarprättaren Per Petter Steineck steg fram med bilan dold bakom ryggen. Steineck var känd för att ha lätt för starka drycker, och han var uppenbart påverkad eller ur balans denna morgon.
När Steineck höjde handbilan och högg, tog hugget snett och träffade Tektor mitt i ryggen. ETT skrik gick genom folkmassan. Steineck höjde bilan igen och högg ett andra slag, men kraften räckte inte till för att skilja huvudet från kroppen.
Först vid det tredje blodiga hugget gick bilan igenom halsen och trängde djupt in i trät på stupstocken.
Synen av den stympade och blodiga kroppen var så makaber att flera personer i publiken svimmade på plats. Tektor lades i sin kista med kläderna på och visades upp för den chockerade allmänheten innan kistan kördes till Stenkumla kyrka. Eftersom Tektor under tiden i fängelset hade blivit djupt religiös och omvänd, beviljades han – till skillnad från Hjert – en gravplats i vigd jord inne på kyrkogården.
Skandalen och misstankarna om att bödeln varit berusad på Stenkumla backe väckte enorm avsky i landet. När Steineck senare fick gliringar från sin egen far om den misslyckade avrättningen ska han ha svarat kallsinnigt:
– ”Jag hugger väl så många gånger jag vill…”
Händelserna och blodbadet på Stenkumla backe blev nådestöten för de gamla bestraffningsmetoderna. Efter den 18 maj 1876 tilläts inga fler offentliga avrättningar i Sverige.
FAKTA OM PERSONERNA OCH HÄNDELSERNA
Gustav Adolf Eriksson Hjert
Född: 5 september 1844 i ett soldattorp i Högsby socken, Kalmar län.
Föräldrar: Soldaten Erik P. Hjert (1804–1897) och Brita Hemmingsdotter (1805–1869).
Bakgrund: Dömd för stölder från ung ålder. Värvades vid Svea Artilleriregemente med förfalskat prästbetyg 1864, men avskedades och dömdes till 8 månaders straffarbete 1865 för stöld. Dömdes 1867 till 5 års straffarbete på Långholmen. Rymde flera gånger.
Konrad Pettersson Lundqvist Tektor
Född: 30 april 1838 på Rehnstads säteri, Svanshals socken, Östergötland.
Föräldrar: Statardrängen Peter Tector (1797–1876) och Brita Lena Wattenström (1798–1881).
Familj: Gifte sig 1860 med Ulrica Charlotta Andersdotter (1830–1878). Fick tre barn: Carl Fabian (f. 1861), Jenny Wilhelmina (f. 1862, död efter 2 månader) och Walfrid Justianius (f. 1863, död som 6-åring).
Bakgrund: Notorisk brottsling som beräknas ha stulit för nära en miljon kronor under sin karriär (inklusive kyrkostölder). Dömdes 1869 till 5 års straffarbete på Långholmen för förfalskning, stöld och mordbrand, där han träffade Hjert.
Offren vid Navesta
Johan August Larsson (Kusken): Född 14 april 1850 i Helgesta socken, Södermanland. Arbetade som åkardräng i Eskilstuna. Dog omedelbart på platsen av skotten.
Herman Mauritz Upmark (Passageraren):
Född 12 oktober 1845 i Västerhaninge. Distriktsingenjör vid Oxelösund-Flen-Westmanlands Järnväg. Gift med Julia Elisabeth Rosenqvist. Avled av sina skador kl 16.00 den 1 september 1874 på Navesta gård efter att ha undersökts av regementsläkaren Karl Fredrik Edvard Braun.
Brottsturnén 1874
Jönköping/Östergötland (Juli/Augusti): Inbrott hos kamrer Jacobsson (stal överrockar) och hos löjtnant August Forsbeck på Ekeby (stal två jaktbössor).
Attentatet (31 augusti): Slog till vid en grind nära Navesta gård nordväst om Malmköping efter två misslyckade försök den 27 och 29 augusti.
Flykten (September/Oktober): Flydde till Hallsberg och Motala (misslyckat bankrån), stal häst och vagn i Kvistberg, tog sig till Oskarshamn (misslyckat inbrott i Smålands Enskilda Bank) och därefter till Visby på Gotland. Gjorde minst 18 inbrott på Gotland (bland annat i Tofta, Sproge och Grötlingsbo kyrkor).
Gömstället upptäckt: Deras stöldgods i en halmstack utanför Visby hittades av polisen. Kumpanerna sänkte en stulen fiskebåt utanför Nävekvarn och tog sig tillbaka till Stockholm där de spårades upp.
Rättegångar och Domar
Processen: Rättegångar hölls vid Villåttinge Häradsrätt i Nyköping, i Oskarshamn, Södra Gotlands Häradsrätt och Öknebo Häradsrätt i Södertälje.
Domen: Båda dömdes till döden genom halshuggning. Svea Hovrätt fastställde domarna den 15 september 1875.
Nådeansökan: Avslogs av kung Oscar II den 17 mars 1876.
Avrättningarna den 18 maj 1876 kl. 07.00
Gustav Hjert: Avrättades på Lidamon utanför Malmköping.
Skarprättare: Johan Fredrik Hjort (1814–1882).
Förlopp: Hjert var lugn, lade sig frivilligt på stupstocken och avrättades med ett enda hugg. Hans kropp obducerades och begravdes utanför kyrkogårdsmuren vid Lilla Malma kyrka (hamnade innanför muren vid en ombyggnad 1920).
Konrad Tektor: Avrättades på Stenkumla backe på Gotland.
Skarprättare: Per Petter Christiansson Steineck (1822–1887).
Förlopp: Tektor var starkt tagen och bad om ögonbindel. Avrättningen blev utdragen och blodig då bödeln (som misstänktes vara onykter) krävde tre hugg med handbilan för att skilja huvudet från kroppen. Tektor, som blivit religiös i fängelset, begravdes på kyrkogården i Stenkumla.
Historisk efterbörd
Polisens arbete: Gripandet utfördes av detektiva avdelningens obeväpnade konstaplar (bland andra Öberg, Risberg och Grundström). Vid denna tid bar polisen endast kort sabel; pistol infördes först 1927.
Avrättningsmetod: Det utdragna förloppet vid Tektors avrättning väckte stark debatt. Avrättningarna blev de sista offentliga i Sverige. Därefter beslöts att alla avrättningar skulle ske inom fängelsets murar.
Dödsstraffets avskaffande: Den sista avrättningen i Sverige verkställdes 1910 med giljotin (Johan Anders Ander). Dödsstraffet i fredstid avskaffades formellt 1921.
Minnesmärken: En minnessten över morden finns resta vid nuvarande Eskilstunavägen ca 5 km norr om Malmköping.
Filmen
Loffe och Hans Klinga i filmen "Drömmen om Amerika".
Händelserna låg till grund för filmen ”Drömmen om Amerika” av Christer Abrahamsson 1976 med Janne ”Loffe” Carlsson. Se ett samtal med Janne och utdrag ur filmen här.
