TÄMTA KARLSSON

Tämta-Karlsson Gustav Karlsson beredskaparbetare i Prästaskogen våren 1959 Foto Bertil Rydin

Tämta är en liten by med en relativt nybyggd kyrka och en gammal fin kyrkoruin, på vägen mellan Vårgårda och Fristad i Västergötland. Tämta var en egen socken i Vedens Härad, men ingår numera i Borås kommun.

Här i Tämta bodde i början på 1900-talet en udda man, som blev kändis i hela Sjuhäradsbygden och där utöver.

Gustav Karlsson, så hette han i kyrkoböckerna, var född i Borås 1899. Han var oäkta son Alma Paulina Pettersdotter från Hillared. När han var ett och ett halvt år gammal gifte sig den höggravida modern med färgarbetaren Karl Edvin Karlsson från Borås. Då var hans halvsyster Irma Martina bara en månad gammal. Ett par år senare fick han även en halvbror, vid namn Sigrid Hjalmar.

Modern Alma, dog tre dagar före julafton år 1909 och lämnade fadern Karl ensam med tre barn. Tydligen blev denna börda för stor för fadern eftersom han lämnade sonen (kanske var det han som vars fadern) som fosterbarn till Olga Karlsdotter på gården Gamsen på västsidan av sjön Säven, nordväst om Fristad. Olga var en knappt trettioårig hemmaboende dotter till arrendatorn Karl-Fredrik Jonasson och Klara Svensdotter. Karl-Fredrik och Klara hade redan sju barn och de tyckte antagligen att ett bidrag för ett fosterbarn var ett välkommet tillskott till kassan och att den ogifta Olga var vuxen nog att ta hand om pojken.

Gården Gamsen i Bredareds socken väster om sjön Säven

Det gick emellertid inte så bra i det nya hemmet, och Gustav hade svårt att anpassa sig. På den tiden tog man ofta emot fosterbarn på grund av de pengar det inbringade och omsorgen om barnet fick komma i andra hand.

En dag kom Karl Fredriks ogifta syster Klara på besök och hon tyckte så synd om pojken att hon tog med honom hem till sitt eget hem i Nabba Svedjor i Tämta.

Kanske tyckte myndigheterna att det inte passade sig att en ensamstående piga blev fostermor så 1910 registrerades Karl Johansson på torpet Sävenäs, en avsöndring till gården Västra Näs i Tämta, som hans fosterfar. Troligen tjänade Klara som piga åt Karl och även om de båda aldrig var gifta kom de att bli som mor och far åt Gustav. Här fick han ett gott hem, han fick kärlek och blev också bortskämd en hel del. Klara var en god mor och Gustav skrev i många efterlämnade dikter lyriskt vackert om den kärlek som utstrålade från fostermodern.

Fosterfadern Karl gick under namnet ”Krudda-Kalle”, eftersom han var son till soldaten vid Hestra soldatstom Duvetorp, Johannes Larsson Krut. Kalle var en mångsysslare, han snickrade, lagade skor och byggde båtar. Ibland kallade man Gustav för ”Krudda-Gustav” efter fosterfadern, men det ville han inte veta av och gjorde honom riktigt arg.

Varken Karl eller Klara gifte sig, men likväl räknade Gustav dem som sina föräldrar.

Gustav var inte riktigt som alla andra. Han hade ett verkligt gott minne och han var inte direkt obegåvad men han var lite annorlunda. Eftersom han i stort sett var i avsaknad av vad man kallar uppfostran förstärktes hans obekymrade beteende. Han kunde säga vad som helst till vem som helst och därtill var han ganska påträngande, vilket fick somliga som kom i hans väg att känna sig besvärade.

Gustav gick i skola i Tämta, men något resultat märktes det inte mycket av och inte lärde han sig något yrke heller. Han hjälpte till när det behövdes tillfällig handräckning ute på gårdarna. Han ville bli målare, men lärde sig aldrig yrket riktigt och därför blev arbetet inte alltid så bra. Han kunde aldrig bli vid något arbete, han ville vara fri såsom fågeln.

Så småningom skulle han göra värnplikten, men att göra soldat av Gustav Karlsson var dömt att misslyckas. Han gav befälet många gråa hår, eftersom han gjorde allt utom det han skulle göra. Efter diverse turer i buren på grund av att han vägrade lyda order, kom man underfund med att någon soldat skulle det nog aldrig bli av Karlsson. Han degraderades därför till malaj och det passade honom själv mycket bättre. Nu kunde han hitta på massor av dumheter och därtill bli beundrad av kamraterna.

En gång blev han kommenderad att tömma latrinerna. Karlsson kom körande med det stinkande innehållet då han mötte översten på kaserngården, vilket föranledde Karlsson följande erbjudande: ”Ska du åka mä?” Därmed var det slut på Karlssons militära bana, han blev hemskickad.

Tämta-Karlsson, beredskaparbetare i Prästaskogen våren 1959. Foto Bertil Rydin

Efter militären flyttade han till gården Kil i Tämta, där han bodde många år i deras lillstuga. Så småningom ordnade kommunen ett rum i det gamla försörjningshemmet där han fick bo. Han tyckte att det var skönt med ett eget litet krypin. Han hade skaffat sig en kamera och for omkring och plåtade varhelst det var något på gång. Mest var det kalas och fester där han tog gruppfoton med så många som möjligt på bilderna, så att han fick sälja många kort. Han försökte också skriva lite referat i tidningarna och fick presskort av Borås tidning vilket öppnade dörrar till alla möjliga tillställningar.

Han såg upp oerhört till sin fostermor och skrev ett flertal dikter om och till henne utan att nämna henne vid namn.

Gustav gifte sig aldrig, även om han gjorde en del försök. En gång skrev han ett brev till en ung kvinna och fick till svar att han var oförskämd. Detta gjorde nog att han blev lite försiktig med det täcka könet. Kanske hade han varit lite väl framfusig mot flickan.

Han var känd för att vara påflugen och oblyg och tog sig objuden in överallt. Vid ett riksting som S.L.U. hade i Uddevalla hade man gjort ett podium för hedersgästerna. Där satt dåvarande Bondeförbundets ledare Axel Persson Bramstorp samt flera andra storheter och så ”Tämta-Karlsson”.

En gång åkte han till Wasaloppet där det var mycket att fotografera. Bland andra fick han se prinsessan Sibylla bland publiken. Oblyg som han var makade han ihop henne med Mora-Nisse och fotograferade dem tillsammans. Göteborgsposten relaterade händelsen så här: ”Tämta-Karlsson, med ett förbindligt leende, förevigade storheterna med sin jättelådkamera.”

En liknande händelse hände i Borås: Biskopen skulle komma till staden för att titta på fotboll, något som Karlsson inte ville missa. Han drog helt enkelt ut ”Hans Högvördighet” ur bilen och tog en bild. Detta foto fanns sedan i Karlssons fotoalbum bredvid ett foto av en sugga med sina små griskultingar.

Gustav var kanske Sveriges förste porr-fotograf. Han var nämligen i Borås och fotade en del lättfotade flickor som gärna erbjöd sina förlustelsetjänster. Han blev emellertid ertappad av polisen för detta och häktad, men om han fick något straff för det vet vi inte.

Gustav blev även känd som den ”levande almanackan”. Han hade ett mycket gott minne och lärde sig almanackans namnsdagar utantill. Han var faktiskt duktig och det var sällan han missade. Han var överallt på fester och olika tillställningar och gjorde uppträdanden. Han blev ganska populär, han påstods till och med att ha varit aktuell både i frukostklubben och tiotusenkronorsfrågan, men det blev nog ingen medverkan i någondera.

Detta var en rolig tid för Gustav. Han fick vara i centrum och tjänade någon hacka ibland även om ersättningen var ganska blygsam. Han var en kändis vida omkring och talade man om att man var från Tämta så kom genast ”Då känner du Tämta-Karlsson?”. Man tog honom för vad han var, ett original, och folk var ganska snälla mot honom.

Han fick kaffe lite varstans på ställena han besökte. Han tyckte om att vara medelpunkten. När han fyllde femtio år ordnades kaffekalas på festplatsen i Tämta och ganska mycket folk bänkades vid långborden. Han blev vederbörligen hyllad som det heter.

Gustav E Carlsson, kallad ”Tämta-Karlsson”

När han fyllde sextio blev han också uppvaktad, denna gång i trädgården där han bodde. Tämtabon Astrid Törnkvist, som alltid var snäll mot honom, kokade kaffe. Ulla i Havräng hade med sig sitt dragspel och man spelade och sjöng och alla hade en trevlig augustieftermiddag.

Sedan Karlsson blivit pensionär fick han för första gången i sitt liv en säker inkomst varje månad. Det värsta var att en del ”vänner”, mest av kvinnligt kön, gjorde sig påminda och pensionen tog slut redan första dagen. Sedan hade han ingenting att köpa för under resten av månaden. Så kunde det ju inte få fortsätta utan socialnämnden ingrep. Hans pension deponerades i affären och kontrollerades av en övervakare. Han blev själv nöjd med arrangemanget för nu behövde han inte gå hungrig längre, då han hade mat och till och med pengar över till annat.

Sista festen, när han fyllde sjuttio, blev dramatisk. Karlsson hade fått sin pension och hade inför jubileet köpt hem en flaska brännvin med övervakarens tillstånd. Redan tidigt anlände en av beundrarinnorna och hon var ganska ”stagad” när de andra anslöt sig till festen. Hon begagnade sig välvilligt av Karlssons flaska och med tiden blev hon ganska påverkad och påflugen.

Karlsson ringde då efter en taxi för att få i väg henne. När taxin efter en stund anlände stal hon flaskan och sprang så fort hon kunde för att få med sig dyrgripen. Karlsson gjorde en rivstart och nådde fram till målet strax innan det var för sent, och räddade därmed sin dyrbara egendom. Det ordsvall som följde var då rakt inget för en jubilar.

Personligen var Karlsson en snäll människa med något av allvar och djup bakom den burleska fasaden. Han sade själv att han aldrig tagit en svordom i sin mun, förutom antagligen just på sjuttioårsfesten.

Han liftade ofta när han skulle åka någonstans och han hade den oseden att springa ut framför bilarna för att bli uppmärksammad, vilket vållade att han blev påkörd ett par gånger.

En mörk och disig novemberkväll cyklade han hemåt från Åreds missionshus i Nårunga. Det var en sträcka på ungefär sju kilometer och han hade kört den många gånger. Han hade inga reflexer och inget ljus på cykeln och så gick det som många befarat, han blev påkörd, kastades upp på motorhuven och dog omedelbart.

Hans begravning var en ganska enkel akt men samtidigt så fin och stämningsfull precis som om vår Herre ville göra något ljust av denna lilla kantstötta människas avfärd från jordelivet för att förhoppningsvis få en trygg tillvaro i himmelen.