KNALLEN SOM LURADE MARBOBÖNNER

Andreas Johansson Vacker, född 1828 Eggvena. Foto Gustaf Ewald 1909 när Andreas var 80 år i Öttums socken, Skaraborgs län

Inte alla västgötaknallar var så stiliga och försedda med så vackra kläder, långrock och allt som knallen i Lars Madséns gamla film om Västergötland.

Nej, då! Det fanns även de, ja, de flesta, som var mindre prydliga, vilket framgår av ovanstående foto av en gammal knalle, som verkade i trakterna runt Herrljunga i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han var kanske inte precis vacker, fastän hans namn var Andreas Vacker, men visst hade han en fascinerande utstrålning. Andreas far hette Johannes Andersson Vacker och hans mor Ingeborg Andersdotter. Paret fick tre söner och en dotter. Alla tre sönerna fick klingande smeknamn av fadern: Petter kallade han ”Stärkefös”, Andreas, som var äldst av alla barnen, fick heta ”Phillijanka” och minstingen Anders kallades ”Mildefors”.

“Vackra Andreas” var ingen arbetsmänniska varför han valde ett i hans tycke lättare yrke, han ”gick med knall”. Bland annat gick han till Fåglaviks Glasbruk och köpte arsenik, som var förbjudet att marknadsföra. Detta fruktansvärda gift sålde han sedan till folk för att användas till att ta livet av hundar, katter och råttor.

Han tordes inte ta sig till de fina slotten och herrgårdarna för att saluföra sina varor, utan gick vackert in genom köksdörren i torpen och de mindre bondgårdarna och frågade snällt och beskedligt om “Dä feck vara nöt i da“.

Han började alltid sina hälsningar på följande sätt:

“Gu ‘da ‘ härinne! . . . Tack för långesina. Dä har blåst många vä ‘ er sina ja sist va här”.

Algot Johansson fabrik på 1950-talet

Han hade stor människokännedom och visste hur han skulle ta folk och försmådde inte smicker, om det kunde hjälpa upp affären. De flesta knallar var liksom Andreas hemmahörande i södra Älvsborgs län, en på “knalletiden” fattig bygd och de tjänade i allmänhet inte några större rikedomar. Ofta började de med två tomma händer, och slutade i regel likadant, men det kunde dock hända att en och annan, “som genom tiggning ihopskrapat sexton skilling kunde sluta som förläggare med tre hundra vävstolar på bygden”, vilket hände till exempel Algot Johansson, som började som fattig knalle och så småningom skapade Sveriges störst textilföretag ”Algots”. Få var dock lika lyckliga: “man drog sin dag, det var allt”. En och annan kunde slå sig till ro, men det kringvandrande livet blev dem en vana som de inte släppte förrän benen inte orkade bära dem längre.

Det finns en massa historier i hela riket om hur dumma och löjliga västgötaknallarna var, men det talas också om hur deras arbetsmetoder gick ut på att lura sig fram. Det berättades om en ung handelsman från Borås som en gång var med på ett föredrag, och då berättade han om åtskilliga knep, som man utan betänkande kunde använda i sin handel med lantbefolkningen. Detta gav en av åhörarna anledning att göra vissa anmärkningar mot sådana tillvägagångssätt. Den unge mercuriesonen hörde på en stund, men slutligen utbrast han med gapande mun och full av förvåning: “Va ?… Va ?… Sa’ en inte få lura marbobönner?”

En knalle från Västergötland. Foto Visitfotografi Västergötlands museum

Med sitt kringvandrande liv under vilket ändamålet nästan i allt helgade medlen, stod knallens religiösa liv inte så högt. Sällan besökte han kyrkan. Han gjorde ofta “spott och spe” av de andliga tingen. Det berättades bland annat följande historia:

Två knallar träffades och lunkade vägen fram med sina påsar på ryggen. De pratade om ett och annat, inte bara om väder och vind, utan också om sina upplevda händelser över vad han hört i kyrkan föregående juldag och säger: “Dä ä möet te å begripa. Ja va i körka på juldan å hörde på både ottesången å högmässa. I ottesången sa prästen, att Hin onde lå bunnen i mörksens kedjor, men i högmässa sa han, att Hin onde går omkring som ett rutanne lejon, hur sa kanna begripa dä?”

Efter en stunds funderande svarade den andre knallen: “Kan inte veta a ent än att han måtte ha sleet (slitit) säk mell tjänstera”.

Tre knallar träffades och kom överens om att framställa var sin önskan. Den som kunde önska sig mest, skulle få en kanna brännvin. Den som var först färdig sade: “Jag önskar, att alla kyrkor va’ fulla med synålar, och sedan så skulle jag ha skräddare till varje nål för att sy säckar tills nålarna ble’ utslitna jäms med ögat. Dessa säckar skulle sedan fullpackas med guldpengar som skulle bli min egendom.”

Nu kom den andre knallen. Han stod och rev sig i skallen, och till sist sade han: “Jag önskar att alla träd i Sverige skulle huggas av sex kvarter (1,5 m) från marken. På alla stubbar skulle alla guldpengarna räknas upp ända till dess stubbarna va ‘ jämnslitna med marken”.

Den tredje knallen skulle så komma med sin önskan, och efter åtskilligt grunnande sade han: “Jag vill helst slippa ifrån det myckna räknandet av guldpengar, så jag önskar att ni, när edra önskningar uppfyllts, skall dö båda två och att jag se’ n skall få arvet.” Den siste knallen med sin önskan måste nu tillerkännas brännvinskannan.

En knalle från Västergötland. Foto Visitfotografi Västergötlands museum

För övrigt hör knallens liv oåterkalleligen till det förgångna. Redan på 1880-talet var han på avskrivning och porträtterades av författaren Johannes Sundblad i “Gamla seder och bruk”:

“Han skall ej vidare inträda i dannemannens stuga eller i herregårdarnas kök, där han alltid var välkommen. Barnen roade han genom sin språksamhet och sina roliga historier; de äldre sågo ej ogärna, att de fingo varan hem till sig, och för ett sådant pris sedan! Voro pigan och drängen av någon annan aldrig betrodda för så mycket som ett rundstycke, så blevo de det av honom både för “nattkappetuge” och “halsdukesneppen”. Under knallens glansdagar hade tidningsbladet ej ännu funnit vägen till snart sagt varje torpstuga, men han gjorde det, låg hon än aldrig så långt borta i obygden, och för icke blott alla sådana utan även bättre lottat hem blev han en välkommen mellanlänk med den yttre världen. Han var ett levande nyhetsmagasin, till vilket dörrarna slogos upp på vid gavel, och var han “prång” och gnidig vid utminuterandet av sina andra varor, så var detta ej händelsen med nyhetskramet. Belyst av barndomsminnet står hans bild efter de fyllda femtio åren lika klar framför mig som då jag en gång såg honom livs levande träda över tröskeln till mitt barnahem. Vid hågkomsten av alla de roliga stunder, han skänkt såväl mig själv som tusentals av mina samtida, har jag åt eftervärlden velat överlämna bilden av denna bygdetyp, sammanvävd av idel kontraster, och som därför i mer än ett fall utgjorde en psykologisk gåta, vilken bör kunna erbjuda även henne ett ämne för både nöje och eftertanke.”

Anders Nyman, 1835 — 1921, utanför sin stuga vid Välan, Hällestad. Anders kombinerade småbruk med gårdfarihandel i liten skala. Hans lilla åker kunde bara föda en ko. så det var nödvändigt med extrainkomster. Under många år gick Anders runt i gårdarna kring Floby och sålde snus, tråd. nålar, pennor, tvålar m.m.

Västgötaknallen dog emellertid inte ut med Johannes Sundblad (avled 1892) utan gick omkring med sina varor ännu i närmare en mansålder. Till slut ville han dock helst tituleras för resehandlande. I Borås fanns fram till mitten av 1900-talet en liten affär med namnet “Västgötaknallens lager”.

Sen försvann knallarna och knallelandet från den västsvenska kartan, ända till 1975 då inköpscentrat ”Knalleland” öppnades i Borås.