SONEN

Soldattorp Nr 305 Sävsjöos Ljur ”Knektatorpet”

När den avskedade soldaten Johan Nätt supit ihjäl sig och dött i snödrivorna utanför sitt soldattorp nummer 315 på Ryagärde i Ornunga, lämnade han, förutom hustrun, tre döttrar, Lisa, Klara och Rebecka och en son, Anders-Petter, efter sig.

Döttrarna var tvungna att ta pigjobb så fort de växt upp. Lisa och Klara flyttade så småningom till en backstuga inte långt från föräldrahemmet. Där på Västra Blombacka odlade de upp marken så att de fick till ett litet torp. Ingen av de båda gifte sig utan de fortsatte att bo tillsammans på torpet hela livet. De dog som fattighjon när de var i åttioårsåldern.

Den tredje dottern, Rebecka, som var namne med en syster, som skulle varit tre år äldre om inte mässlingen tagit hennes liv, gick det lite bättre för och hon gifte sig med en bonde i Kinnarumma.

Barn som vallar getter 1906

Den ende sonen i familjen, Anders-Petter, måste redan som liten pojk lämna hemmet och ta plats som barnvakt och vallgosse. Ofta fick han gå ända till Bollebygd innan han kunde få ett arbete.

Efter att ha gått vall några år, tog han tjänst som bonddräng i Ornunga-trakten, först i på faderns födelsegård i Spångakil och sedan på Stenhögen.

När Anders-Petter Nätt tjänade som dräng på Stenhögen, blev han kär i pigan Annicka Andersdotter på det fina säteriet Stora Långared. De bestämde sig snart för att bilda ”hjonelag” (ålderdomligt för äktenskap), trots de mindre ljusa framtidsutsikterna. Med låga löner, som tjänstefolk hade på den tiden, var det inte möjligt för dem att spara till ett eget hem. Det unga fästfolket hade därför inte mer än sina starka armar och sin okuvliga energi att förlita sig på.

Ett par år efter att fadern supit ihjäl sig hade Anders-Petter utsett en plats för sitt nya hem, Östra Blombacka under Ornunga Gisslagården. Det låg visserligen ganska isolerat och långt ifrån vägar, men marken var lättodlad och det var det viktigaste för Anders-Petter. Det fanns inte någon väg till torpet så makarna fick bära allt virket till sina nya hus.

Boningshuset kunde de göra någorlunda välbyggt med ett rum och förstuga. I avsaknad på resurser blev dock ladugården mycket primitiv, så de första åren fick de ha kon i förstugan till boningshuset.

Anders-Petter var beroende av sin arbetsförtjänst och ville inte avstå från någon dagpenning. Oaktat andra dagsarbeten, bland annat som rallare, blev han därför tvungen att göra allt arbetet med torpet på kvällar och nätter.

Han odlade snart upp hela sin areal, fyra tunnland, och inhägnade torpet med den sten han brutit upp. De större stenarna sprängdes eller grävdes ner, så att åkrarna blev helt stenfria. På en del av åkrarna odlade han potatis till husbehov och på andra sådde han havre. Senare anlade han även vallar. Nätt gjorde en fin liten trädgård runt torpet, samt grävde och murade en bra brunn. Han blev så småningom specialist på brunnsgrävningar och blev mycket anlitad för sådant arbete.

Anders-Petter arbetade ofta på gården Korpås som inte låg så långt från hans torp. I gengäld fick han hjälp med plöjning av sina små åkerlappar. Plöjaren fick rida i terrängen med hästarna medan Anders-Petter bar den omkring 50 kilo tunga plogen. Då avståndet mellan Korpås och hans torp var omkring två kilometer blev detta ett verkligt kraftprov.

Anders-Petter ville även ha en framkomlig väg till torpet, så han byggde en över en skoglös ljungmark på gården Trollös ägor. För skada på betet, som vägen ansågs åstadkomma, fick Nätt göra åtskilliga dagsverken på Trollö, som i gengäld fick en bra skogsväg.

Författaren Oskar Lidén, som var född och växte upp på Korpås, lärde känna Anders-Petter, och en gång när Oskar var ute på gårdens ägor, stötte han på Anders-Petter, som grävde diken på gården. Plötsligt satte han undan spaden, tog fram sin snusdosa och la in en ordentlig mullbänk. Han spände ögonen i Oskar och frågade:

”Hur gammal är du egentligen?”

”Tio år”, svarade Oskar. Han var nio och ett halvt.

”När jag var tio år hade jag min egen snusdosa”, upplyste Anders Petter.

Oskar kände sig mindervärdig och efterbliven.

”Men en pris är du väl karl för”, fortsatte Anders Petter och räckte fram dosan.

”Jo, tack”, svarade Oskar, och lade in en ordentlig laddning innanför underläppen.

Det började gå runt i hans huvud med en gång, och han blev fruktansvärt illamående. Förtvivlat rev han ut snuset och spottade och fräste. Han la sig framstupa vid ett dike och försökte skölja ur munnen, men det hjälpte inte. Med möda släpade han sig hem. Oskars mor blev förskräckt, klädde av den illamående pojken och bäddade ner honom. Men skarpsynt som hon var kom hon snart underfund med hur det var fatt. Nästa gång Anders-Petter kom fram i något ärende blev han inkallad och ordentligt uppläxad. Han stod där vid dörren, tyst och skuldmedveten och tummade på sin hatt.

”Får jag gå nu?” frågade han till slut.

Drottning Sofia, porträtt från 1872

Anders-Petter Nätt hade hört talas om att drottning Sofia var mycket hjälpsam. Då han skulle friköpa sitt torp, pratade han med en skrivkarl om att skriva till drottningen och be om ett bidrag till köpeskillingen. Antagligen var det Yllander på Iglabo som hjälpte honom med brevet. Iglabo låg bara ett par kilometer från Nätts torp och Yllander var den som hjälpta alla i bygden med skrivelser. Anders-Petter relaterade sina förhållanden och skrivaren bredde på åtskilligt. Skrivelsen kom på remiss till kyrkoherden i Nårunga, vilken intygade, att uppgifterna var riktiga. Anders-Petter måste ha gjort ett gott intryck på drottningen för han fick 100 kronor av henne.

Annicka och Anders-Petter fick sex döttrar. År 1879, exakt 19 år på dagen sen Anders-Petters far dött i snödrivorna, dog hustrun och lämnade maken med de små barnen, varav den minsta, Anna Serafia endast var två och ett halvt år gammal.

Nio månader senare gifte Anders-Petter Nätt om sig med ett mycket energiskt fruntimmer, den tolv år yngre Lotta, Anna Charlotta Andreasdotter, född 1847 på Frälsegården i Ljur.

Lotta hann både med att ha hemmet i gott skick, spinna åt bondhustrurna och att arbeta på andra gårdar i trakten. På grund av hennes duglighet rådde under den tiden ett relativt välstånd i hemmet och den primitiva ladugården ersattes av en ny präktig ladugård.

Mitt under högsommaren 1891 dog även Nätts andra hustru, Lotta. Alla hans döttrar från det första äktenskapet, förutom Anna Serafia, som bara var tretton år, hade då lämnat hemmet. Med Lotta hade Anders-Petter fått ytterligare en dotter, Ellen Olivia, nio år, och två söner, Karl-Oskar, som bara var sex veckor gammal när modern dog, 44 år gammal, och Fredrik, som när han blev vuxen var på sin tid Alingsås ende brevbärare.

Tre år senare, 1894, gifte Nätt sig för tredje gången. Den nya hustrun var soldatänka och hette Inga Matilda Andersdotter-Sääf, född 1852 på Fribacken i Ljur. Hon var ännu yngre än Lotta och sjutton år yngre än maken.

Hon liksom Anders-Petter hade en treårig son, Algot Valdemar Olausson, som hon fått med den avlidne maken Olaus Svantesson i Högelid i Ljur.

Anders-Petter hade förlorat två hustrur och drabbats av många andra svårigheter, men det var ännu inte slut på prövningarna för hans del.

När de båda pojkarna, Karl-Oskar och Algot, var i sjuårsåldern lämnades de vid ett tillfälle ensamma hemma. Anders-Petter var som vanligt borta på arbete och hustrun hade gått till affären. Pojkarna tände eld på en ljunghög och elden spred sig till ladugården, som snabbt övertändes och brann ned på grund av blåst och föregående torka.

Då grannarna kom, kunde ingenting räddas, inte ens kon. Man kan tänka sig Anders-Petters känslor, då han kom hem och fick se att den präktiga ladugården var borta och den förkolnade kon låg bortom all räddning död i askan. Till råga på olyckan hade han försummat att höja brandförsäkringen sedan han byggt ny ladugård. Den första primitiva ladugården var försäkrad för 60 kronor och kon för 40 kronor, summa 100 kronor. Detta var allt, vad han kunde få ut av brandstolsbolaget.

Familjen hade inte råd att bygga en ny ladugård som motsvarade den brunna, utan de fick nöja sig med en gammal, som flyttades från ett torp i Nårunga.

Svenska nybyggare i Minnesota 1880

När Anders-Petter Nätt var 71 år gammal beslöt han sig för att emigrera till Amerika utan hustrun för att följa efter sina döttrar, som samtliga flyttat dit och säkert skrev hem till fadern och modern och berättade om det annorlunda och mycket bättre livet de levde där. Datum för överfärden var bestämt till den förste juni 1906 och antagligen hade han tänkt att ta det alldeles nybyggda ångfartyget Calypso via Hull i England för vidareförd över Atlanten.

Båten avseglade dock från hamnen i Göteborg denna försommardag utan Anders-Petter trots att hustrun dagen innan hade skrivit på ett papper där hon godkände makens emigration. Prästen hade till och med hunnit skriva ut flyttbetyget och föra in flyttdatumet i församlingsboken. Av någon anledning inställdes dock hans resa och han förblev på sitt lilla torp.

Man kan bara spekulera i vad det kan ha varit för plötslig händelse som inträffade samma dag som han skulle resa och som fick honom att bli kvar i Sverige. Amerikaflytten blev i alla fall inte av och Anders-Petter stannade på sitt torp.

Fem år efter den planerade emigrationen friköpte han torpet och fick då också ett stycke ljungmark med på köpet. Trots att han var 76 år gammal satte han genast i gång med att odla upp och röja sten på den nya marken.

Hans liv som ägare till det torp som han brukat i ett sextiotal år blev dock inte så långvarig. Tre år efter att han friköpt torpet, 1914, dog soldatsonen Anders-Petter Johansson Nätt. Den strävsamme sonen till suputen och avskedade soldaten Johan Nätt hade trots allt klarat många motgångar bra genom livet. Han skaffade sig tre hustrur och fick sju barn, som alla överlevde och blev vuxna. Hans sex döttrar for alla till Amerika och några av dem blev ganska förmögna.

Sonen Karl-Oskar vistades en tid på Östads barnhem på begäran av disponent Jonas Alströmer. Senare i livet blev han vaktmästare på Stora Hotellet i Falköping.

Nils Gunnar, som var oäkta son till dottern Anna Serafia i Nätts första äktenskap, hamnade likaledes på Östads barnhem, antagligen när modern emigrerade till Amerika. Han levde dock mycket länge och blev 86 år gammal.

Hustrun stannade kvar på torpet i över tio år efter Nätts död, för att sedan flytta till Ornunga Hallavadet och sonen Algot, som hon fått i sitt första äktenskap.

Även om Anders-Petters far varit en misslyckad soldat och suput, så visade Anders-Petter Nätt, att med hårt arbete och stor vilja gick det att bygga sig ett någorlunda bra liv i dåtidens Fattigsverige.