BLODIGLAR OCH SPJUVERN EDVIN

Barn på en äng i Östad. Barnen troligen från Östad Säteri eller Östad barnhus Foto Albin Johansson runt 1915

Lillasjön i Rävboskogen ligger i det som en gång var Östads socken, numera en del av Alingsås kommun. Det är en liten hjärtformad sjö som Vår Herre lade här en dag när han var på gott humör och ville ha litet extra glitter i skogen. Han tyckte inte, att den större Strättsjön strax intill räckte till. Och så lät han hjärtat tala och gjorde den lilla sjön hjärtformig.

Om denna lilla till formen så romantiska sjön berättades det ett flertal historier.

Blodiglar

En gång på 1800-talet bodde det en förslagen torpare i närheten av den lilla sjön. Han var klurig och en duktig handelsman. För att tjäna lite extra pengar fångade han blodiglar på ett finurligt sätt nere i sjön. Han lät helt enkelt sänka ner ett vitt skynke, kanske var det torparmors bästa lakan, i sjön och det dröjde sen inte länge förrän blodiglar av den rätta sorten kröp upp på skynket och sög sig fast på detta. Sedan var det bara för torparen att dra in skynket med de små svarta blodsugarna. De slemmiga små krypen sålde han sedan till apotekaren i Alingsås för fem skilling styck. Att sedan denne tog tolv skilling av sina kunder är en annan historia. Såväl torparen, apotekaren som kunden (den senare fick ju hjälp för sin tandvärk eller vad det nu kunde vara för åkomma) var säkert tacksamma över att Lillasjön släppte till sina blodiglar.

Man sitter och metar

Det berättades också om den lille halte och lytte skräddaren som vackra sommarmorgnar tyckte om att fiska i Lillasjön och samtidigt ta sig en tupplur i gröngräset under den gassande solen.

Bygdens ”Gossen Ruda”, den piggögde, uppnäste och fräknige Edvin, hade fått nys om denna skräddares lilla Edens lustgård och ville spela honom ett litet, men dock fult spratt.

En sådan där förunderligt vacker sommarmorgon gick Edvin tidigt till sjön och klädde av sig, kletade ner sin magra skrutt till kropp och sitt ansikte med lera, vass och nate.

Skräddaren kom belåten av morgonens ljuvlighet och naturens stillhet och satte sig på bergskanten mot sjön. Han gjorde stillsamt i ordning sitt metspö och kastade med en svepande rörelse ut rev, krok och en tyst, men plågsamt krumbuktande mask mot vasskanten. Sedan förankrade han lojt spöt mellan benen och en skreva i berget. Allt var invant, då denna procedur upprepade sig lika ofta som han var lat. Han tog sedan av sig skorna, drog mösskanten ner över ögonen, la sig raklång på ryggen i gräset och beredde sig på en verkligt skön tupplur.

Edvin bidade sin stund. Sedan gick han sedan sakta ner i vattnet och ruskade med några häftiga tag i skräddarens rev. När denne kände rörelsen i spöt flög han yrvaket upp, beredd på att äntligen ha fångat Lillasjöns enorma gammelgädda, men ack vad han bedrog sig. ”O ve, o fasa!” Enligt vad han sedan berättade när han kom hem, hade han på kroken det hemskaste beläte vår jord någonsin hade skapat och skådat. Det fanns inte ord nog att beskriva dess vedervärdighet och anskrämlighet, men han var först inte riktigt säker på om det kunde vara en hallucination efter gårdagskvällens stilla rus eller om det var en hemsk och bister verklighet.

Då odjuret började väsa, förstod han att han fått upp den onde själv från sjöbotten. Han tog bokstavligen och andligen till sjappen och lade benen på ryggen! Han glömde både käpp och skor och att han var lytt och halt. Det bar med ett avgrundsvrål hemåt i skenande galopp. Det var knappt att han ens snuddade vid blåbärsriset. Den som först berättade denna historia trodde i försiktiga nasala ordalag, att ett världsrekord hade satts den dagen om något tidtagarur varit uppfunnet och funnits på plats.

Nåja, efter några timmar kom skräddaren till sans och besinning och han gick ut i socknen och berättade om sin hemska upplevelse vid Lillasjön. Han berättade i sådana ordalag, att han nästan framställde sig som en hjälte. Han hade upplevt något som ingen upplevt förut. Bygdens folk förfasade sig och även om de inte helt trodde på skräddarens historia, så aktade de sig för att komma för nära Lillasjön på en tid.

Edvin, den lille spjuvaktiga rackaren, kunde förstås inte tiga om sin bravad och så småningom upplöstes skräddarens historia i ett löjets skimmer och han blev en visa i hela socknen för det som hade hänt vid Lillasjön.

Mynningsladdare

Skräddaren gick emellertid och ruvade på en gruvlig hämnd mot Edvin. En dag tog han ner sin gamla mynningsladdare från väggen och proppade den full med både krut och skrot och bidade sin tid.

Edvin hade dock blivit varnad och höll sig förståndigt nog undan för skräddaren, så skottet blev aldrig avfyrat., men berättaren av händelsen trodde, att om skottet hade blivit avfyrat, så hade atombomben blivit upptäckt redan vid sekelskiftet då denna historia inträffade vid Lillasjön i Östads socken.

font

font