I DAG ÄR DET

DEN 7 DECEMBER

ANGELA OCH ANGELIKA

Syskonen Angela och Louise, döttrar till Fanny och Christoffer Bauer, Jönköping runt 1880. Jönköpings Läns Museum

Kvinnonamnet Angela är en italiensk form bildat av det latinska ordet 'angelus' som betyder budbärare, ängel. Det kan också vara en kortform av Angelika. Det äldsta belägget för namnet i Sverige är från år 1868. Namnet var som populärast under 1960- och 1970-talen.

Det finns knappt 4000 kvinnor som heter Angela i Sverige.

Angelika eller Angelica är ett kvinnonamn bildat av latinets 'angelica' (den änglalika).

Namnet Angelika har funnits i Sverige sedan början av 1800-talet. Det var som populärast under 1970, 1980- och 1990-talen.

I Sverige är ungefär 15 000 kvinnor detta namn.

SNUSEN

Wilsonrederiets ångfartyg vid Packhuskajen i Göteborg 1904

Mellan Spångakil och Ornunga by låg en kal och ljungbeväxt utmark. Där hade ett par ekonomiskt förolyckade före detta bönder slagit sig ned. I en liten stuga, Västra Stammerbacka (”Snusalyckan”). Närmast gården Korpås bodde ”Johannes på Stammerbacka”, vanligen ”Snusen” kallad, sen 1850 då han tog upp stället.

Lövbrytning 1917

Johannes Andersson, som han egentligen hette, hade några får, som han matade med löv som han fick lov att bryta på Korpas mark. Med hjälp av hustrun, Ella från Kyrkebol i Ornunga, båda ovanligt kortväxta, fraktade han hem förrådet på en dragkärra.

Johannes och Ella hade ägt en del av Nordgården, men inte kunnat klara ekonomin. De tvingades sälja gården, men behöll ett undantag. Ett år senare flyttade de till Göteborg för att sex år senare flytta tillbaka till sitt undantag. Då hade emellertid någon annan tagit det och de fick i stället ta upp ett torp på Stammerbacka.

Johannes fick en liten inkomst, genom att arbeta åt bönderna med odlingsarbete och liknande. Sådant tungt arbete passade emellertid inte Johannes, utan han trivdes bättre i trädgården. Han grävde upp ett stycke av ljungheden och anlade en vacker trädgård med många fruktträd, bärbuskar och prydnadsbuskar. Han gjorde detta så bra att han blev efterfrågad som trädgårdsmästare i hela socknen. Han klarade detta jobb, fast han helt saknade tumme på båda händerna. Dessa hade han förlorat genom en olyckshändelse.

Som trädgårdsarbetet var säsongsbetonat, behövde Johannes ha annat arbete under mellantiden. Han åtog sig då att vara brödförsäljare åt ett småbrödsbageri i Ornunga by. Under sina vandringar med småbrödskorgarna fick han kännedom om vilka ungdomar, som passade ihop. Då Johannes var mycket vältalig kunde han så att säga tala för ”varan”. På det här sättet parade han ihop många giftasvuxna ungdomar. Hans verksamhetsområde sträckte sig långt utanför pastoratet. Kompensationen för en lyckligt utförd förmedling var en skjorta, ett par strumpor och ett par sockar, men det kunde bli betydligt mera om parterna blev mycket belåtna med varandra.

På den tiden var äktenskapet en bra affär, den ömsesidiga kärleken fick komma sedan, om den nu kom någon gång.

Med sin första hustru, Ella, hade Johannes två söner och en dotter. Två av dem hamnade i Göteborg och en flyttade till Amerika.

Sex år efter att den jämnåriga hustrun Ella dött, 48 år gammal, gifte Johannes om sig med Maja-Stina Larsdotter från Önahed i Ljur.

Paret fick 15 år tillsammans men sen dog även Maja-Stina. Johannes, som då var 69 år gammal kunde inte klara sig ensam och riskerade att hamna på fattighuset eller att behöva gå på socknen. Sockenmännen kom emellertid på en billigare lösning på detta fattigvårdsproblem och köpte en biljett till Amerika åt Johannes. Därmed var man av med problemet för alltid.

1891, efter en lång mödosam att farofylld resa över Atlanten kunde Johannes förenas med sin son Albert.