HINRIK MED OXEN

Hinrik och Rika Johanssons gård i Nårunga Åsgärde Foto Josef Åhman

I Nårunga socken söder om Vårgårda blev en gammal seg och välartad oxe berömd i slutet av 1800-talet. Denne tillhörde bonden Hindric Johansson på gården Åsgärde. Där bodde han tillsammans med sin syster ”Rika”, som även hon var ogift. De hade flyttat tillbaka dit i slutet på 1880-talet, efter att ha flyttat därifrån några tiotal år tidigare. Gården på Åsgärde hade deras far gift till sig när han äktade modern Anna Katarina. Moderns broder Anders och alltså Hinriks och ”Rikas” farbror Anders Johansson hade blivit mördad på Åsgärde när ”Rika” endast var ett halvt år gammal (läs om detta här: www.iglabo.se/b4)

Rika Johansson Foto Josef Åhman

Hindric och ”Rika” bodde inte i föräldrarnas gård utan i en liten stuga med bara ett rum och kök alldeles i närheten. Finrummet använde de förstås endast när de hade fint folk på besök, eller när det var symöte. Köket var deras hela hem och sängkammare för båda syskonen. Väggarna och taket i stugan var klädda med tunna träspån.

En dag var Hindric (som han skrevs in i födelseboken) eller Hinrik, som han allmänt kallades, på granngården Mellomgärde för att hämta de ”sätepetäter” som han köpt där på gården. Med sig hade han förstås sin trogne oxe och gödselkärra att köra potatisen i. Vare sig Hinrik eller oxen hade dock särskilt bråttom, för som Hinrik sa ”Kom inte petätera i jola på måndag, så fanns det val flera dar i den veckan att säta petätera på.”

Han var onekligen en praktisk och pragmatisk man som tog livet från den lugna och soliga sidan.

Hinrik Johansson (1851-1935) Nårunga Åsgärde ”Hinrik med oxen”

Fotot ovan togs av grannen Lars Gunnarssons farfar denna dag då ”petätera” skulle hämtas på Mellomgärde. Lars berättade att när Hinrik visade den för systern ”Rika”ble hu först ärjer” för hon trodde att bilden tagits ”bara för å jära spektakel å’n”.

Sen tyckte nog båda att det var mest roligt och kanske var de även lite stolta, för fotot var senare med i ”ena tinning i Amerika”.

Om det var efter detta foto som Hinrik började kallas ”Hinrik med oxen”, vet vi inte, men i alla fall så blev det så han kallades därefter.

Håkan Brunnegård som var från en gård i närheten skrev följande:

”Ibland kom han till mitt föräldrahem för att köpa utsäde av något slag. Då åkte han ofta i »spjälakärran» som han ansåg vara något bättre att åka i än den andra.

Det var intressant att både höra och se de båda »kumpanerna». Ibland pratade Hinrik med sin oxe på det ädla västgötaspråket. Men det verkade som inte oxen riktigt förstod, vad han menade, och ändå var de båda infödda västgötar, men som vi vet, finns det olika dialekter inom vårt landskap. Kanske detta förklarar en del av språksvårigheterna. Men det fanns ord, som båda förstod. Då Hinrik rätt högljutt sade »hijt» vek oxen av åt vänster och vid kommandoordet »frå» gick han till höger. Vid »tjo» skulle farten ökas och vid ”to” sakta in eller stanna. Som man ser på bilden, är tömmen fästad vid hornen, vilket gjorde oxen svårmanövrerad.

 

”Ljurskaboa” vid tiden strax innan ”Rika” och Hinrik gick bort

Det blev naturligtvis inga långa resor. som de två gjorde. Till »Ljurskaboa» (Ljurs handelsbod) och till »Grevakvärna» blev det naturligtvis ärende ibland. Grannarna fick också ett besök emellanåt både med och utan oxen. En pratstund om gamla tider var inte det sämsta.

I sina unga år var Hinrik rättare på Hallanda egendom i Broddarp. Åtskilliga gånger har jag hört honom berätta om ”fogden (Jansson) på Hallanda”. Många havreforor var han med om under denna tid, då de körde dessa till Sörby (Floby) station for att säljas till uppköpare eller för vidare transport med järnväg.

Både Hinrik och Rika var mycket barnkära. Ofta fick vi gå dit med »slaktemat» eller med en brödkaka. Vid sådana tillfällen tog alltid Rika fram en hemmagjord »kaffekvärn». i vilken hon krossade någon böna. som tillsammans med litet vatten förpassades till den gamle trofaste »Petter», som alltid stod redo på spisen. Till kaffet vankades hembakta stora, rejäla kakor samt någon karamell ur struten, som alltid låg i köksbordets »skealöda».

Julkaka

Karamellerna var för det mesta köpta i ”Ljurskaboa”. Hinrik följde oss sedan till den närbelägna Pinalia, där han stannade för att se att vi kom ned för den och över bäcken för att sedan klättra över »strätta» utan att riva sönder varken »böxer» eller strumpor. Då han sig att allt gått som det skulle hurrade han några gånger till vår stora förnöjelse. Till jul gav Rika mina syskon och mej olika slags ”julabröd”, som vi skulle stapla upp på vår julahög hemma. Vi fick även pepparkakshästar och dito grisar, som vi fäste upp på en vägg.”

Tobaksflätor

Det berättas om Henrik att han var lite snål, så när han köpte sig en tobaksfläta delade han den i småbitar och tuggade bitarna omsorgsfullt och länge. Sedan lade han upp den tuggade tobaken på spishyllan för torkning så att han kunde stoppa den i pipan och röka för att slutligen snusa askan. Inget av livets väsentligheter fick gå till spillo.

Rika och Hinrik förde ett så gott liv som en enkel torpare kunde göra i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Båda fick leva tills de blev över åttio år gamla innan de båda syskonen gick nästan hand i hand in i det eviga livet.

Denna text är copyright skyddad. ©Rolf Lundqvist 2024

Återgivning av texten helt eller delvis får endast ske efter avtal med Rolf Lundqvist

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

Missa ingen intressant berättelse från förr. Gå med i vår grupp på

HAR DU LÄST DEN HÄR?