DE OSYNLIGAS HISTORIA

En pigas vardag bestod av tunga sysslor från morgon till kväll Tvätta kläder var en av dem Foto Sjöberg Bild

I början på 1900-talet fanns det runt 140 000 pigor i Sverige. Att vara piga var det dominerande kvinnoyrket. På landsbygden var det självklart att unga flickor började tjäna som pigor så snart de hade åldern inne.

I samband med industrialiseringen var det många av landsbygdens pigor som istället sökte jobb i de växande storstäderna. En av dem berättade:

”Min mormor var piga hos en greve i Stockholm. Han var omgift med en balettdansös. Hon kunde inte stryka skjortor mm så när greven sändes på diplomatuppdrag 1916 till USA fick pigan följa med.

1917 dödade greven sin fru och sig själv. Mormor ärvde en del fina möbler. Polisen som kom och inte tidigare träffat pigan friade och blev min morfar. 1920 föddes min mor.”

MINDRE VÄRD

Josefina Jonsson Ahlner, född på 1860-1870-talet, framför sin ryggåsstuga Penningekulla i Yllestad, ogift piga

1800-talets kvinnor hade inte så mycket att välja på när de sökte arbete. När de hade konfirmerat sig betraktades de i stort sett som vuxna, och det tillhörde en kvinnas utbildning att lära sig hur ett hushåll skulle skötas, till en början i hemmet och sedan i andras hushåll.

Pigorna hade i regel inte råd att bilda familj för de var i 27 eller 28-årsåldern.

En piga tjänade inte mycket i kontanter eftersom det mesta betalades i natura. I genomsnitt tjänade en piga på landsbygden hälften eller två tredjedelar av vad en dräng tjänade.

Man ansåg inte att kvinnor behövde pengar i lika stor utsträckning som männen. I städerna tjänade pigorna mer vilket var en av anledningarna till att pigorna flyttade till städerna.

Tjänstefolket löd under legostadgan, en gammal institution som reglerade förhållandet mellan husbonden och tjänstefolket, från 1600-talet fram till 1926.

Legostadgan försvarade framför allt husbondens intressen. Den var ensidigt skriven för att ålägga pigor och drängar skyldigheter. Den så kallade piglördagen då pigan skulle vara ledig fick hon förhandla till sig med husbonden, och under en vecka på hösten kring Mickelsmäss i slutet av september hade tjänstefolket en vecka på sig att leta efter en ny och kanske bättre tjänsteplats.

Det var framför allt på marknadsdagarna som man träffades och kom överens med sin nya husbonde om det kommande tjänsteåret. Det var inte heller ovanligt att yngre syskon blev piga/dräng hos en husbonde där något av de äldre syskonen tjänade eller hade tjänat.

En av läsare på denna sida berättade: “Min farmor berättade om hur hon bytte tjänst. Hon tog sig till en marknadsplats och träffade där en lantbrukare som hon bestämde med att hon skulle ta tjänst som piga hos. Senare blev hennes syster piga på samma gård, hon kanske till och med tog farmors plats då farmor blev med barn och gifte sig med min farfar. Detta var i början av 1900-talet och farmor flyttade från trakten runt Sala ner till utanför Västerås. Hon tog tåget.”

“Ända in på min farmors levnadstid var man vuxen när man konfirmerats, dvs 13 år. Då sökte man plats hos bönder som var grannar eller fick hjälp att söka plats av släktingar. Ofta nära hemmet.”

Vanligtvis träffades alla i socknen på kyrkbacken varje vecka så då fick man veta vem som sökte tjänstefolk.

TJÄNSTEFOLK PÅ HERRGÅRDARNA

Pigor och drängar och tjänstehjon på en stor gård

De svenska herrgårdarna utgjorde en speciell miljö där pigan var en viktig, om än långt ifrån central person.

Beteckningen piga gav man till de kvinnor som arbetade längst ner i herrgårdshierarkin. Ofta var de väldigt unga när de anställdes för arbete på herrgården. Den som ansågs som duktig kunde avancera och bli livtjänerska. Då arbetade man direkt under och nära godsfrun, men även det kunde vara ett skitgöra ibland, när man tänker på den del av arbetet som handlade om att tömma pottor.

 Mamsell Johanna Lekander mamsell vid Thorönsborgs slott i Sankt Anna Foto Emil Durling 1903

Den piga som avancerade som högst på en herrgård kunde bli husmamsell och bli ansvarig för herrgårdshushållet direkt under husfrun. I den kategorin finner man trotjänarinnorna som kunde bli kvar kanske både 30 och 40 år på samma plats. En husmamsell fick ett eget rum, och hon åt oftast för sig själv, allt för att markera hennes betydelse.

En sådan här ”mamsell” fanns på säteriet Iglabo i Ljurs socken. Hon var från en relativt fin familj i Skåne och kom som 20-åring till riddaren av svärdsorden Carl Gustaf von Schwartzenhoff och hans hustru Charlotta Björnberg 1774, som även ägde gårdarna Hof i Hällstad socken i Åhs härad och Pålstorp i Hemsjö socken. I 17 år tjänade hon under husfrun Charlotta Björnberg, men när hon dog 1791, fick hon ensamt ta hand om hushållet för majoren.

När fadern dog 1806 blev Ulrich von Schwartzenhoff ensam ägare till gårdarna och tog även över ”mamsell” Agneta Sylvan, som sin allt i allo. Det var hon som skötte gårdarna när Ulrich var ute i fält. Han var den i Schwartzenhoff-ätten som avancerade längst som officer och blev till sist överstelöjtnant. Hemma på gårdarna var det dock Agneta som bestämde och styrde och ställde.

1821 gick Ulrich von Schwartzenhoff och därmed ätten von Schwartzenhoff i graven och det fanns inga arvingar. Ulrich hade dock testamenterat Iglabo till Agneta och därmed kom hon, ”mamsellen på Iglabo”, att bli ägare till det fina säteriet. Hon var ensam herre i huset i 13 år och när hon drygt åttio år gammal gick bort, kunde hon säkert göra det med stor stolthet över vad hon som kvinna och tjänstefolk kunnat åstadkomma i sitt långa liv.

FINT FOLK FÖRST

Herrgårdarnas tjänstefolk fanns i tre kategorier: de som arbetade i det stora huset, de som fanns i stall, ladugårdar och andra uthus, och så torpare som låg under herrgården. Ju närmare gården man kom desto finare. Och för den torparflicka som blivit anställd som herrgårdspiga blev det sociala hoppet speciellt tydligt på söndagarna i kyrkan.

Placering i Ljurs kyrka 1732. Främsta bänkraden var reserverad för herrskapet på Iglabo. Nästa rad var för kaptensherrskapet på Åsen och på femte bänkraden fick drängfolket på Iglabo sitta, långt framför många ägarna till många av de fina gårdarna

Herrskapet satt ju längst fram i kyrkan, och torparna längst bak. I kyrkan fick torparpigan sitta ett par bänkar bakom herrskapet medan hennes föräldrar satt kvar längst bak.

Pigornas arbete var hårt. Man arbetade i princip ständigt och lönen i reda pengar var mycket låg.

Den mesta lönen gick ut i natura i form av kläder, husrum och mat – och så då möjligheten att avancera i graderna.

Beroendet mellan tjänstefolket och herrskapet på herrgårdarna var ömsesidigt. Bra tjänstefolk var eftertraktat och vissa kategorier, framför allt kockar och kokerskor, formligen skrek man efter.

Hierarkin på en herrgård var absolut och benhård. Varje person gjorde sina sysslor och visste sin plats.  Idealet var en person som var flitig, snygg och artig – och därtill i stort sett osynlig:

På många herrgårdar fanns det dolda dörrar i tapeterna och innanför dem fanns det utrymmen där serveringspersonalen kunde ta sig via trappor och gångar mellan matsalen och köket. Det gällde att verka i det tysta och dolda, se men inte synas var den perfekta tjänsteandan.

När jordbrukssamhället övergick i industrisamhälle förändrades också villkoren på herrgårdarna. Det blev allt svårare att få tag i tjänstefolk. Till en början löste man det genom att låta dem som var kvar i hushållet göra flera olika saker. Kusken blev även betjänt vid bordet, och kökspigan fick hjälpa till med serveringen. Då blev också andra kvalitéer viktiga hos tjänstefolket.

SLANKVECKAN

Piga Foto Gunnar Bernvik

Slankveckan var äldre tiders enda lediga tid för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare.

I tidningarna annonserar pigorna efter jobb och där beskrev de ibland också vad de var duktiga på.

Ibland önskar pigorna komma till hem där det bara fanns en ensamstående man. Det gjorde de för att slippa en husmor som bevakade deras sysslor, men det finns också tankar om att de sökte en äktenskapspartner, och på så sätt såg en chans att gifta upp sig. I fallet ovan tänkte kanske A. O. N. att hon skulle ha större chans att bli gift om hon tjänade för tre ungkarlar.

TILL TJÄNST DAG OCH NATT

Många pigor förväntades inte bara ta hand om mjölkning och ladugården eller städning av hemmet utan tvingades även att finnas till hands för husbondens lustar på nätterna. Om pigan då blev med barn var det oftast en total katastrof för henne eftersom hon blev hindrad i sitt arbete på gården och därmed värdelös för bonden eller herremannen. Pigan fick både kyrkostraff och avsked, medan husbonden oftast kom undan med ett litet äventyr. För henne var det oftast en katastrof med ett fattigliv som följd.

EMIGRATION

Kvinnor på väg att emigrera

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet emigrerade många pigor till Amerika på grund av missnöje över pigsituationen som rådde i Sverige. De hoppades på ett bättre och anständigare liv utan svält och förnedring.

Många uppmuntrades till att företa sig färden över Atlanten genom de Amerikabrev som emellanåt kom från bekanta som vågat ta språnget och lämna fosterlandet.

En piga skrev: ”Det är allt rolit att vara ute i världen vad vet en så länge en går hos bönderna, här behöver ej fruntimrena att fara så illa som de stackars pigorna i sverge, der hade en knapt en time frit en söndag en gån.”

Så här skriver Christina Lovisa Carlsson hem till sin kusin i Kisa:

”Jag har 2 doller i veckan. Och man behöver ej att arbeta för en klädning ett halft år i Amerika som man får i Sverige.

Jag får även låta dig veta vad mitt göre är; först så fort man kommer opp så har jag att göra eld och sätta på kaffepannan och duka bordet. Vi har aldrig annat än vetebröd och vi behöver aldrig äta det utan smör. Och kryddor det nyttjas nästan hvart mål. Peperbröd det kallas cockies på engelska.

Men det är ej som man tror i Sveriget, att de ej behöver arbeta. De får arbeta styft här, men vi behöver ej gå ute och träla som i Sverige. Det styvaste är att tvätta kläder ty de skall gnoss på ett bräde liknat ett hvalkebräde i Sveriget.”

En grupp svenska nybyggare i Minnesota, cirka 1880

Som så många andra svenska pigor i Amerika gjorde Christina Lovisa Carlsson ”karriär” och för att visa att man kommit upp sig i Amerika skickade man hem fotografier på sig själv iförd hatt, något som inte var tillåtet för pigor hemma i Sverige. Här fick de ha en schal.

​