GUSTAF I HÄSTHAGEN
Herrskapet på Iglabo säteri runt 1900
Vid Hästhagen på lglabo mark fanns på 1820-talet tre torp med respektive innehavare Anders Andersson och hans hustru Gunilla Andersdotter, Anders Glader och hustrun Johanna Jonasdotter och Andreas Andersson, med hustrun Karin Andersdotter. Två av torpen återgick till stamhemmanet redan under mitten av 1800-talet när de båda torparfamiljerna flyttade därifrån.
Torpet som låg längst bort från Iglabo och därmed närmast Korpås beboddes av Per Gustav Pettersson, född sommaren 1829 i en backstuga på Smedsgården i Gundlered, Ljurs socken, och hans moderlösa dotter, Selma.
Lotta på torpet Ledet i Ljur
Gustafs avlidna hustru Johanna föddes på det närbelägna torpet Ledet. Hon dog dock bara en kort tid efter att dottern Selma lärt sig att gå. Johanna var syster till de båda ”dvärgarna” Karl och Kristina på Ledsbacken. Själv beskrevs hon som ”skrumpen” eftersom även hennes kropp var deformerad och utan proportioner. Syskonen gick under beteckningen ”Ledsbackabarnen” och när Kristina var över 80 år kom hon att även kallas ”kriminaldåre”.
Gustaf var ”oäkta” son till Maja Johansdotter på Skattegården och Peter Nilsson i Stora Långared. Av någon anledning ville änkemannen Nilsson inte gifta sig med Maja, så hon fick själv ta hand om sin lille son. Inte så långt efter Gustafs födelse tog hon ett pigjobb på Torpet Ekeberget, där den berömde ”Ljurskamjölnaren” föddes en kall och snöig januaridag 1829. Gustaf och ”Ljurskamjölnaren” var alltså jämnåriga. Maja och Gustaf hade en backstuga i närheten av ”Ljurskamjölnarens” källare.
När Gustaf var i 20-års åldern flyttade han till torpet Hästhagen och där blev han vida känd som en skicklig snickare och timmerman. Han var så rask i sitt arbete att han vid ett husbygge kunde sköta timringen av två knutar ensam medan två andra hade möda nog att hinna med var sin. Han var därför eftersökt och tjänade mycket pengar. Det gick så bra för honom att han till och med kunde hålla sig med en piga, Kristina Nilsdotter från Frälsegården alldeles i närheten. Hon flyttade tillsammans med sin lille ”oäkta” son Alexander, som då fortfarande var ett spädbarn, till Gustav strax efter att hans hustru dött.
Ägaren till den ena Iglabogården på vars mark hans torp låg, utnyttjade Gustaf till att bygga nya hus och betalade inte ett öre för detta utan ansåg att det ingick i hans dagsverke.
Främre raden från höger Selma som omnämns i berättelsen, hennes make Axel och i bakre raden i mitten står dottern Annie och sonen Gustaf. Fotot tillhör Lars Gunnarsson i Häradsvad
Dottern Selma fick sköta hemmet när Gustaf var ute på jobb och hon fick även ta hand om Gustafs åttiåriga svärmor Maja, som var ”bräcklig” och sängliggande.
Gustav var rätt beläst och hade hela buntar med tidningsurklipp och skillingtryck som skildrade märkliga händelser. Oskar Lidén som växte upp på gården Korpås inom synhåll från Hästhagen brukade besöka honom mer än Oskars stränga mor fann lämpligt, särskilt på söndagarna, den enda tid då man kunde träffa Gustav hemma. Han var en god berättare och dessutom sympatisk och vänskaplig.
Oskar berättade: ”Gustav var en god människa. Han hade tagit hand om sin gamla svärmor, född 1795. Hon låg ständigt till sängs och var ofta den enda jag träffade då mitt ärende gällde ett handlån på någon dag eller att få växlat en tia.”
”Pengarna är i tinan under sängen. Du får ta vad du vill”, löd alltid gummans besked. Där fanns pengar, och där fanns förtroende.
Ödegärdet i Nårunga socken i början av 1900-talet. Fotot tillhör Lars Gunnarsson
Gustav hade en besvärlig dagsverksskyldighet till Iglabo för sitt torp. Han arbetade hårt och gjorde hemmet fint, men då han inte kunde få friköpa det, skaffade han sig ett eget hem på annat håll. 1886 flyttade han tillsammans med dottern Selma till sitt eget ägandes torp Ödegärdet på Mellomgärdets mark i Nårunga.
Ett övergivet torp
Därmed var Hästhagatorpens saga all, ”Gustaf i Hästhagen” var bort och skogen återtog sitt rättmätiga arv och lämnade en vacker äng där det en gång betat kor.
EPILOG
Sex år senare gifte sig Selma och då tyckte Gustav att det var dags att lämna över torpet till henne och svågern Axel Johansson-Granath från Häradsvad (son till Johan Granath och Anna Svensdotter).
Gustav fick leva ytterligare tio år och glädjas åt tre barnbarn på ett torp som han själv ägt och kunnat ge till sin dotter och svärson. När Gustav lämnade jordelivet den näst sista dagen på året 1902 kunde han göra det med stolthet över vad han kunnat åstadkomma med nästan ingenting.
