TEMPEL ÖVER SVENSK FATTIGDOM
FATTIGSTUGOR
Katarina Bram, född 26/8 1820 i Svinhult, utanför Svinhults fattighus Bona 1912. Vid tiden för fotograferingen var hon den äldsta kvinnan i församlingen. Hon dog den 13/10 1919 på ålderdomshemmet i Svinhult, drygt 99 år gammal. Hennes dotter Klara Matilda hade först bott tillsammans med henne på fattighuset och flyttade sen med till ålderdomshemmet
Redan 1642 hade det stadgats att alla Sveriges församlingar skulle uppföra fattigstugor invid kyrkorna, såväl i städerna som på landsbygden. Långt ifrån alla församlingar följde dock dekretet. 1829 hade drygt hälften av Sveriges socknar fattigstugor.
I Bredared diskuterades 1699 huruvida man skulle bygga en fattigstuga eller inte i socknen. Sockenstämman kom dock fram till att det var bästa att låta det bero med byggandet eftersom ”ingen är som ”wil dher wistas”. Beslutet att INTE bygga huset fattades trots att man visste att det stred mot Kunglig Majestäts beslut. När fattigstugan byggdes långt senare var det så långt bort man kunde komma i socknen så fattiga och skröpliga människor som skulle gå dit hade svårt att ta sig fram. När de sen skulle gå till kyrkan var de tvungna att börja gå dagen innan för att hinna fram i tid eftersom det var en mil mellan kyrkan och fattighuset.
Att det inte var populärt bland sockenmännen att bygga fattigstugor kan man förstå även av följande berättelse från Örslösa utanför Lidköping. 1721 var det biskopsvisitation och biskopen själv hade kommit till Örslösas sockenstämma. Han frågade där om det fanns någon sjukstuga i församlingen, där de fattige kunde få sitt uppehälle. Pastorn i församlingen svarade att någon sådan ej fanns. Irriterat frågade då biskopen av vilken orsak man inte hade någon sådan, varpå pastorn svarade: ”de får bättre föda annorstädes, för om de skulle sitta i sjukstugan, kunde de svälta ihjäl.” Sockenmännen visste alltså eller hade bestämt sig för att de fattiga inte skulle få någon omvård om de bodde i fattighuset.
Inte heller i Yllestad utanför Falköping var man intresserad av att bygga någon fattigstuga. 1750 var det biskopsvisitation och då förklarade man för biskopen att det var svårt att få tag i byggnadsvirke i Falbygden och dessutom skulle de fattiga näppeligen kunna förlika sig med varandra, varför det var bättre att inte bygga någon fattigstuga.
”Spet-Hermanna” vid fattighus i Skörstorp socken. Foto cirka 1905 Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum
Majoriteten av fattighusen var 20–60 kvadratmeter stora. Det minsta huset låg i Tvååker i Halland och var bara sex kvadratmeter, det vill säga mindre än en liten personbil. År 1829 bodde det nästan 6000 fattighjon i drygt 1000 fattighus i Sverige, det vill säga ungefär 6 personer per fattighus. Av dessa var nästan 80% kvinnor.
Vanligen rymde fattighusen ett eller flera rum där ett rum fungerade som kök. Det kunde också förekomma ladugårdar för en ko eller en gris och lite åkermark.
Alingsås fattighuset och fattighusbron
Fattighjonen förvarade sina få tillhörigheter i kistor, oftast under sängen, som i mångt och mycket var centrum för fattighjonets liv. Ofta var de tvungna att äta sittande i sina sängar. Tillhörigheterna bestod i allmänhet av kläder och hushållsredskap, eftersom de lagade sin egen mat. De som var för sjuka och svaga för att kunna laga mat, kunde få hjälp av ett annat hjon mot ersättning från socknens fattigkassa.
I fattighusen blandades barn, gamla, handikappade och sjuka. Detta visar tydligt hur alla typer av utanförskap, sjukdom, ålder och mänskliga tillkortakommanden, samlades under en enda rubrik: fattigvård.
Fattigstugorna på landsbygden kunde ligga i socknens centrum, som här på bilden av den gamla fattigstuga som låg vid Altuna kyrka, Uppland. Fotograferad 1919 av John Alinder. Ur Nordiska museets digitala museum, bild från Upplandsmuseet.
Genom ett klagomål av ett fattighjons syster 1896 kan vi få en ögonblicksbild av livet i ett fattighus.
Charlotta Larsson beskriver att hennes bror Gustaf var täckt av smuts, bar trasiga kläder och att tånaglarna hade vuxit in i fötterna av brist på vård. Sängkläderna hade inte tvättats på mycket länge, och på väggarna kryllade det av löss. Toaletthinkar, placerade mitt i rummet, skurades inte och avgav en otrolig stank. Den enda mat som serverades var en kastrull med kokta potatisar. Maten ställdes in på morgonen och skulle sedan räcka till alla hjon under hela dagen.
Det fanns till och med fattighus som inte fanns. Det här låter förstås konstigt, men förklaringen är antagligen att när vissa socknar inte hade byggt någon fattigstuga så var prästen ändå tvungen att redovisa de hemlösa eller de som bodde i skjul som boenden i fattigstugan. Kanske skämdes han och sockenmännen för att redovisa det faktum att de inte byggt något hus åt de utslagna i deras socken.
Ett sådant här fall fanns i Dagsås i Halland, där ”Skrape-Fina” levde. Hon bodde i en oerhört enkel backstuga och var en av socknens allra mest utsatta. Läs om henne här: https://www.iglabo.se/b321
LJURS FATTIGSTUGA
I Ljurs lilla fattigstuga bodde 13 personer i slutet på 1860-talet. Där hade såväl den 58-årige Gabriel Johansson från Vaselid som soldatänkan Anna Stina Stål sitt hem och bostad. I de två små rummen bodde även ”Fattig-Anna” med ett par av sina sex barn, änkan ”Kajsa-Fingal” med två barn, en man som kallades ”Luffe”, en lumpsamlare som hette Johannes Andersson, vanligen kallad ”Tuttaté”, samt Magnus Larsson, ”Hedninga-Magnus”. I detta fattigdomens sista härbärge föddes gossen Linus i oktober 1868 och här dog han ett halvår senare. De få månader han fick vara i livet fick han aldrig se något annat än fattighusets nakna hårda golv eller mammans torra, tunna och tomma bröst.
Fattighuset Stackala-stuan Smålanden Hässleholm
Rapporterna från fattighusen är lika sakliga som hjärtskärande. Från Nordmaling skriver prästen: ”å Fattighuset bo 15 personer, alla menföre, halfgalne och utgamla mskr, jemte fyra barn.”
I Kumla ”voro i Fattighuset 7 hjon, af dem 3 mankön, den ene småfånig, men oförarglig, uträttande allehanda; den andre slagrörd, epileptisk och lindrigt sagdt litet vetande; den tredje verkelig dåre (måste hafvas i afstängsel eller bur, i köket) /—/ En piga, mindre vetande, har 2e oäkta barn, som hon fått under sitt vistande där...”
Varberg fattighuset
Fattighuset i Varberg låg på nuvarande Östra Vallgatan i hörnet av Prästgatan på sjätte roten och bestod av en stuga, kammare, kök och två rum och kök för stadens klockare. Enligt husförhörslängden bodde där år 1801 10 personer
NYBBLE FATTIGSTUGA
Exteriör av Nybble fattigstuga från 1742. Foto Håkan Lernefalk
I Julita bevaras ännu den fattigstuga som år 1742 genom en donation kunde byggas för Julita gård. Det var en stuga med ett enda rum för fyra fattighjon. Den finns vid Nybble och mitt emot ligger den nu herrgårdsliknande byggnad, som på 1900-talet uppfördes som Julita gårds ålderdomshem.
Nybble fattigstuga 1942, 200 år efter att den byggdes på Julita gård. Foto Nordiska museet
Här i fattighuset i Nybble bodde bland annat ”Veneriska Anna”, ”Ofärdige Pehr”, ”Fånige Lars-Gustaf” och den till förståndet svaga pigan Catharina.
Interiör från Nybble fattigstuga i Julita är en av Sveriges äldsta bevarade. Ingen personal fanns för de sjukas och orkeslösas vård. De fick klara sig bäst de kunde. © Sjöberg bild
SVÄLTMAT
Vid Valstads sockenstämma 1765 berätta att de intaga på fattigstugan skall få en kanna (ungefär 2,6 liter) korn och en kanna mathavre per kvartal. Dessutom skulle de få något lite ”sovel” (pålägg) för samma tidsperiod. Fem liter spannmål per kvartal motsvarar ungefär 2,5 gram per dag!
Två föreståndare för fattigstugan utsågs och det bestämdes att bönderna skulle leverera de fattigas mat senast tredje dagen efter pingst, annars skulle de få böta en daler silvermynt.
»Taltes om Socknens fattigstuga, och blef så der om beslutat som följer. Thesse blifwa dher intagne: Lisken Andersdotter, halta Maja wid qwarnen, Stora Maja i Närket, Jonas Beckman, Maria Olasdotter i Otterstorp, Britta Pärsdotter i Bäck. Den siste Maji skola the fattige wara intagne i fattigstugan, och sammanskottet till dhem blifwer en kanna korn och en kanna hafra af matslaget för hwart qwartal om åhret samt en marek sofwel för qwartalet. Swen i Backgården och Häka i Pukgården blefwo tillsatte till föreståndare, och dhe taga emot sammanskottet 3 je dag Pingst, den som ej lefwererar då böts en Dr. Silfmt. Kiöres ett rijslass af matlaget till fattigstugan efter ordningen då det behöfwes, och föreståndaren derom gifwcr bud.»
STÖRRE FATTIGHUS
Borås fattighus på Sven Eriksonsgatan vid Krokshall 1927 Foto Frithiof Mörk Borås Stadsarkiv
Det fanns även betydligt större fattighus då framför allt i de stora städerna.
Fattighuset i Borås låg på Krokshall fram till 1927, då det skulle rivas så att det nya salutorget skulle få plats. Det var efter 1822-års omfattande stadsbrand som fattighuset kom till på Krokshall och det ansågs prydligt och ändamålsenligt av sin samtid. Fattighjonen som bodde i huset utförde vissa sysslor för att få ihop lite pengar. Gummorna satt och band och stickade strumpor och gubbarna fick arbeta ute i staden med vedhuggning samt att ”dra mangel”. Pengarna de tjänade använde främst till kaffe åt framför allt till gummorna medan gubbarna köpte snus för pengarna. På fattighuset bodde många med ovanliga smeknamn som till exempel ”Fläskastina” och ”Lilla Knyckemaja”. Maten bestod mest av sill och välling. På söndagar serverades köttsoppa, en så kallad ”sluring” på saltspad förekom också. Den gjordes av små bitar av saltat fläsk som stekts och blandats med potatis, rotfrukter, mjöl och korngryn till en smet.
Sluring
Recept för den som vill prova sluring: Man steker små bitar av saltat fläsk så att flottet steker ut, sedan blandar man ner mjöl och små bitar av potatis eller andra rotfrukter tills man får en lämplig konsistens.
FATTIGA PRÄSTFRUAR
Dura-Majas ryggåsstuga Hällestad. Maja påpekade gärna, att hon var av fint folk, född prästdotter, hade varit förlovad med en präst. Foto Karl-Fredrik Andersson 1900
Det var inte bara bönder och torpare som hamnade på fattighuset. Ibland kunde fattigdomens elände drabba även det ”finare” folket, till och med prästfamiljer. 1777 skrev den avlidne kyrkoherden i Johan Brobergs änka en böneskrift till församlingen i Sjogerstad söder om Skövde. Hon anhöll ödmjukast om att sockenmännen av ren kristlig barmhärtighet antingen skulle hjälpa henne att få en liten stuga att bo i eller låta henne flytta in i fattigstugan för att där få avsluta sina sista dagar i livet. Sockenmännen beslutade att tillsätta tillräckligt med pengar för att bygga en liten stuga åt henne så snart det var möjligt för ett rimligt pris. Till dess skulle hon få bo i fattigstugan om detta var nödvändigt. I så fall lovade sockenmännen att först ”höfsa” till och förbättra den. I stugan bodde då redan tre personer och dessa skulle få bo kvar. I slutändan var prästfrun ändå lite förmer än de andra eftersom stugan skulle hyfsas till innan hon flyttade in medan den allt dög som den var åt dem som redan bodde där.
Hols kyrka Foto Johan Hammarstrand
Kyrkoherde Brobergs änka var inte den enda prästfru som behövde fattighjälp. Även gamla pastorskan Forselia, änka efter pastor Jonas Forsselius, som dött 20 år tidigare, i Hol anhöll 1784 om att sockenmännen skulle skänka henne en kanna eller åtminstone ett stop råg eller annan säd årligen under resten av sin livstid. Gick inte detta bad hon om andra matvaror, vad som helst som skulle kunna vara till hjälp. Sockenmännen lovade att hjälpa henne och speciellt åtog sig alla fyra åbor i Jonstorp att för egen räkning förse henne med något.
STRAFF OCH BELÖNING
Kyrkstock
I Daretorp beslutade sockenstämman 1767 att om Annicka Larsdotter i fattigstugan inte slutade med sitt oanständiga liv och sina svordomar skulle hon hamna i ”stocken”:
»Annicka Larsdotter uti Fattigstugan berättades föra ett oanständigt lefwerne med swärjande och trätande på de andre fattige. Pastor löfwade kalla henne till sig och förmana henne, at så wida hon framdeles härmed fortfar, skal hon utan gensägelse i Stocken.»
Några år senare berättas likaledes från Daretorp att änkan Agneta Svensdotter, som var stenblind och således oförmögen att med söm- eller spinneriarbete förtjäna sitt uppehälle, skall få dubbel fattigpenning gentemot de andra.
Örebro Nicolaigatan ca 1880
På fattighuset i Örebro var det kö. Kronobåtsman Hagströms änka som begärt plats där fick beskedet att hon erhöll ”survivance” på första lediga rum i fattighuset. Plats fick däremot före detta städerskan på arbetshuset Cajsa Holmberg, trosskusken Nyströms änka och dörrvakten Olof Jansson Lundqvist med hustru. De fick även underhåll med 1 riksdaler riksgälds per månad.
Kanske blev det utrymme för änkan när fattigstuguhjonet Svanströms änka avhystes i november 1814. Anledningen var hennes otidiga och sedeslösa levnad, samt att hon olovligen inhyst sina två fullvuxna döttrar på fattighuset. Innan veckans slut skulle de vara ute. Hon fick dock löfte om understöd till hushyra på annat ställe. Det var inte alltid helt lugnt på fattighuset. Fattigstuguhjonet Schröder varnades vid samma tillfälle å det allvarligaste. Om han inte upphörde med ”kiv, oväsende och slagsmål” skulle han ”drivas ut ur fattighuset”.
Katarinas fattighus i Stockholm
Det rådde ofta bättre förhållanden i städernas fattighus än i landsbygdens fattigstugor, men i stället var hjonens frihet mer beskuren. Dessa fattighus var förstås mycket större än ute i småsocknarna och krävde en bättre organisation och ordning.
Jul på fattighuset (Suellska stiftelsen) i Landskrona. Foto Omkring 1910. © Landskrona museum/Historisk Bildbyrå
Till ytan försökte man i många fall ge de fattiga en någorlunda värdig tillvara, i alla fall i de större socknarna med mer resurser. Även en ett utslaget fattighjon fick fira jul, om än en fattig jul.
SÅLD TILL LÄGSTBJUDANDE
Såld till lägstbjudande. Foto Severin Nilsson
Rotesystemet ersattes så småningom av ett fattighjonssystem, som innebar att de vårdbehövande auktionerades ut vid offentlig auktion till den som erbjöd sig ta hand om dem för lägsta ersättning. Det var en ytterst förnedrande och ibland uppslitande förrättning. Både rotegång förbjöds för barn 1847 och ersattes med auktionering. Både rotegång och auktionering totalförbjöds 1918.
Fattigauktioner är mest kända då de gällde bortauktionering av barn, men metoden användes i själva verket för fattighjon av alla åldrar, förutom barn särskilt gamla. De fattiga delades in i två klasser. Till första klassens fattighjon hörde de som var arbetsoförmögna, oföra, så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla och barn, som inte hade anhöriga som kunde eller var villiga att ta hand om dem. Till andra klassens fattighjon hörde de som fick tillfälligt fattigunderstöd från fattigvårdsstyrelsen. Enligt lagen skulle fattighjon i första hand placeras på fattighus. I andra hand var fattigvårdsstyrelsen skyldig att betala för deras inackordering och underhåll. Vissa socknar hade inte råd att uppföra ett fattighus, medan andra vägrade att bekosta ett sådant.
Rotegång och fattigauktioner föredrogs som ett billigare alternativ till att uppföra ett fattighus. De innebar också att fattighjonen kunde utnyttjas som arbetskraft. Varje år publicerades ett plakat med första klassens fattighjon i en kungörelse i sockenkyrkan. Den sista söndagen före jul hölls sedan fattigauktion i församlingens tingshus efter predikan. Fattigvårdsstyrelsen auktionerade ut hjonet till sockenborna, som under auktionen lade bud på vilken ersättning de krävde av fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om hjonet under ett år. Den som erbjöd sig att ta hand om hjonet för lägst ersättning, vann därmed budet. Fattigvårdsstyrelsen ersatte budvinnaren för kost, logi, kläder och eventuell sjukvård och begravning. Fattighjonet förväntades samtidigt arbeta för budvinnaren efter förmåga. Denna auktion upprepades sedan när tidsperioden på ett år gått ut.
Fotografiet från 1913 visar några barn från Jeppetorps fattiggård norr om Grythyttan i Bergslagen
Det finns många uppgifter om hur fattighjonen, ofta barn, blev illa behandlade och utsattes för övergrepp och utnyttjades som billig arbetskraft
Om du inte läst tidigare berättelser i denna serie om tre om fattigdomen i Sverige hittar du länkarna här_
Del 1 IDYLL ELLER AVGRUND www.iglabo.se/b171
Del 2 TILLSTÅND ATT TIGGA www.iglabo.se/b172